Åsa Carlsson – Liberal

Jan Björklund meddelar att IV programmet nu äntligen får dra sin sista suck, och ersättas av betydligt mer realistiska åtgärder. (Folkpartiet.se)

För i motsatts till de röd-gröna så inser vi i alliansen att alla studenter inte har varken samma förutsättningar eller samma ambitioner. Däremot vill vi se till att förutsättningarna blir mer jämnlika.

Polisen använder mer hemlig avlyssning. Men hur ska vi tolka det? Precis som Carina Stensson påpekar så bör nytta vägas mot risk för skada (integritetskränkning och kostnad). (SvD)

Men hur ska vi då kunna mäta nytta? Jag gav mig in i SCBs statistik, men påminde mig ganska snabbt om omöjligheten i att kunna mäta den faktiska brottsligheten. Och det måste ju ändå vara den som påverkr hur mycket hemlig avslyssning som behövs, samt så klart typ av brott.

Vi har siffror på antalet anmälda brott och siffror på antalet dömda brott, menvad säger det egentligen om antalet faktiska brott? Ex på brottsstatistik från SCB

Om vi tar grova brott som exempel. Om antalet anmälda och uppklarade brott går ned så kan det faktiskt bero på att allmänheten inte längre litar på rättsväsendet i samma grad, att de inte vågar eller orkar anmäla, samt att rättsväsendets resurser är för små för att kunna klara upp brott. Här skulle vi följdaktigen kunna tänka oss att en ökning av hemlig avlyssning skulle kunna vara berättigad, trots att statistiken ger sken av en nedgång i brott och därför ett minskat behov av hemlig avlyssning.

En annan orsak till ökad användning av hemlig avlyssning antar jag kan vara att den tekniska utvecklingen troligen gått framåt, så att det numera är tekniskt möjligt att använda metoden i fler situationer. Och om så är fallet så är det väl bara för rättsväsendet att tacka och ta emot.

Skattebetalarnas pengar har tydligen gått till privata uppdrag åt kommuntjänstemen i Landskrona. Istället för att anlita hjälp av privata företag och därmed bidrar till att minska arbetslösheten, så har de istället valt att låta bidragstagare stanna i sitt bidragstagande och jobba (praktisera) åt dem.

Jag antar att kommuntjänstemennen resonerat som så att eftersom de är bidragstagare och ändå måste göra rätt för sig (bidragstagare i Landskrona måste göra praktik) så kan de sättas på vilket uppdrag som helst. Men de bortser uppebarligen från det andra kriteriet att de inte får utföra konkurrerande verksamhet. (Jag har visserligen aldrig riktigt lyckats klura ut vad det då blir för uppgifter kvar att göra, men det är en annan diskussion.)

Jag undrar i mitt stilla sinne hur de i övrigt lyckas skilja på sin egna plånbok och skattebetalarnas pengar …

Skönt att se att SvD läsarna instämmer med mig. För visst är det märkligt att vi tydligen haft ett system där några få utvalda i en viss yrkeskategori kan få livslång lön. Det är yrkeskategorin ”konstnärer” jag syftar på. För vilken annan yrkeskategori skulle man ens komma på tanken? (SvD, SvD)

Inte konstigt att dagens skola är så anti-auktoritär och ser rött när Jan Björklund pratar ordning och reda. Synd bara att det ska drabba generation efter generation. Och synd att de lärare som skulle vilja vara just det jag kallar lärare, att allt för många av dem sky skolan och vänder sig till andra yrken. Johan Östling, som precis utkommit med Nazismens sensmoral ger oss en intressant, om än pinsam, delförklaring: (SvD)

Sverige tog avstånd från den auktoritära skola som man förband med Tyskland, liksom från tysk nyhumanism med sina klassiska ideal. I Västtyskland sökte man sig istället tillbaka till tiden före nazismen. Man såg klassisk bildning, kristendom och historia som en moralisk stabil grund och ett skydd. Medan man i Sverige bejakade pedagogik med amerikanska förtecken. Undervisning på vetenskaplig grund, demokratifostran och kritiskt tänkande skulle verka som ett motgift mot det som varit.

Och visst verkar det fortfarande vara så att lärarkåren verkar hasvårt för att se att det fanns något gott i den gamla skolan, värt att bevara.

Det pågår en del demonstrationer i helgen. Just nu demonstreras det på Sergelstorg dels mot Iran, dels mot Israel. (SvD) (DN) Men även igår var det en demostration mot Iran där bland annat Birgitta Ohlsson framförde följande tal (citat från Fria Iranvänner):

Bara 36 år gammal tog den iranska mördarregimen i från oss en hjälte. Akbar Mohammedi.
Mördad av en regim som får medeltiden att verkar upplyst.

Dödad av religiösa dårar som spottar antisemitism, kvinnohat och förtryck ur sina munnar.
Förintad av ett fanatiskt system av fundamentalister.

Akbar Mohammedi blev ännu ett offer i världens grymmaste och farligaste diktatur Iran.
Tänk er att leva i ett land där du blir blodigt torterad med taggtråd bara för att du vill leva i demokrati.

Tänk er att leva i ett land där du sätts i fängelse på obestämd tid bara för att du demonstrerat för yttrandefrihet.

Tänk er att leva i ett land där du efter att ha kritiserat religionen får en dödsdom på ditt huvud utfärdad av det muslimska prästerskapet.

Detta är den fruktansvärda vardagen för frihetskämpar i intoleransens Iran.
Förtryck, religiös fanatism och tortyr.

Grymma och vidriga brott mot mänskliga rättigheter.
Piskstraff, intolerans och regimkritiker i fängelser.
Akbar Mohammedi var inte ensam.

En ung kvinna dömdes sommaren 2002 av en domstol i södra Iran till att få sina ögon utstuckna sedan hon kastat syra i ansiktet på en man som försökt våldta henne. Öga för öga tand för tand.

Amnesty International rapporterar att fyrabarnsmamman Ashraf Kolhari, 37 år, nu har dömts till döden för otrohet.

Hundratals regimkritiska studenter och intellektuella greps I samband med de s. k. junidemonstrationerna greps.

Tusentals iranier världen över som tvingats lämna sitt land för att rädda sitt liv.
Stening av otrogna kvinnor, dödsdomar mot homosexuella och fängelsedomar för alla de människor som strävar efter ett liv i frihet.

Självständiga fackföreningar tillåts i princip inte. Laglig strejkrätt saknas.
Reportrar utan gränser har kallat Iran för världens största fängelse för journalister.
200.000 människor fängslade för sina åsikters skull.

Västvärlden har under de senaste decennierna varit alldeles för flata i sitt agerande mot Iran.
Omvärlden kan inte fortsätta stå handlingsförlamad inför detta vidriga människoförtryck.
Vi kan inte fortsätta svika Irans folk. Det krävs reella påtryckningar och hot om ekonomiska sanktioner om inte människoförtrycket upphör.

Allt annat vore en skam för Sverige och Europeiska Unionen.
Men vi som samlats här i dag vet att det finns hopp.

Iran har en ung befolkning med cirka 35 miljoner under 20 år.
Alla dessa fantastiska personer som vägrar att leva i förtrycket. Vi måste ge dem stöd!

Ett hopp om ett Iran med fria medborgare som får tycka, tänka och tro självständigt.
Vi är här för att vi älskar frihet och hatar förtryck.
Tillsammans kan vi skapa frihet.

Och kom ihåg det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Mullornas mördarregim har styrt Iran i 27 år.
Varje dag fylld av hat, kvinnoförtryck och våld.
Inte ett år till med dessa barbarer.
Inte en månad till med dessa diktatorer.
Inte en dag till världens grymmaste regim får stå oemotsagd.

Akbar Mohammedi dog för sin kärlek till frihet. Elie Wiesel, Nobelpristagare och Förintelse-överlevare skrev en gång:

”Motsatsen till kärlek är inte hat
Motsatsen till kärlek är likgiltighet”.

Vi är inte likgiltiga.
Vi är inte tysta.
Vi tar striden för ett fritt och demokratiskt Iran.
Låt Akbar Mohammedis röst om frihet fortsätta ljuda.

Jag kan inte annat än instämma med Birgitta. Frågan är hur vi går vidare. Att tillåta demonstrationer är naturligtvis en signal i rätt riktining. En annan borde vara att se till att de irankritiska slipper att sina plågoandar får följa med dem till Sverige. Eller som Nordic Dervish uttrycker det i ”Gräddan av Stockholms galningar sammanstrålar” (syftar på dagens demonstrationer):

Iranier flyr Iran för att slippa sådant skit. Och inser att Khomeinis Israelhatardag även anordnas i Sverige! Sug på det gott folk: En dag inrättad av Khomeini, i hjärtat av Stockholm. Det är så fucked-up att man inte finner ord.

Lars Hemzelius (fp) i Trelleborg anser att elevernas resultat i de nationella proven ska påverka lärarens lön. (SvD)

Mycket märkligt. Jag som trode att det enbart var de röd-gröna som fått för sig att alla elever besitter samma förutsättningar. Självklart är det inte så svårt att få en högpresterande elev att skriva bra på de nationella proven, medan det är en betydligt större utmaning att få en svag elev att nå samma resultat.

Jag undrar ibland i mitt stilla sinne om en bättre mattematikundervisning i landet skulle göra att fler skulle förstå att en sänkt skattesats som leder till ökad tillväxt till och med kan innebära en ökad skatteintäckt för stat, kommun och landsting. Idag presenterade Reinfelt hur skatten kommer att sänkas ytterligare (SvD), och om det kan få fart på tillväxten så är det utmärkt.

Dick Erixon citerar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen, som beskriver hur även många politiker har svårt för denna ekvation:

En företagares första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur får jag dessa resurser att växa? En politikers första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur ska jag använda dessa resurser?

För en företagare är tillväxtperspektivet det viktigaste, det är det som är drivkraften och själva nerven i företagandet, medan det för en politiker är fördelningsperspektivet som dominerar.

Det är klart att det hos många politiker finns en medvetenhet om behovet av att ”kakan” blir större, men jag upplever sällan att det är den grundläggande drivkraften. Det fördelningspolitiska perspektivet genomsyrar politiken så starkt att man fastnar i föreställningen att ”kakan” är konstant. En större medvetenhet om att kakan kan växa skulle också skapa en förståelse för att kakan faktiskt också kan minska, vilket är en minst lika viktig insikt.

Många politiska debatter präglas därför ofta av denna utgångspunkt att kakan är konstant, något som för en företagare strider mot själva grundförutsättningen för förändring.

Fördelningsperspektivet är på många sätt ett tacksamt perspektiv för en politiker eftersom det skapar motsättningar mellan olika grupper och människor i samhället och därmed intressekonflikter där politikern kan träda in och framstå som ”räddaren”, den som skall ställa till rätta och ”ta hand om” och på så sätt skapa band till sina väljare.

Detta politiska spel är viktigt att förstå för att kunna följa den politiska argumentationen. Det sägs ofta att för politikern är tillvaron ett nollsummespel, medan det för en företagare handlar om att hitta en win-win-lösning. Jag tycker mig ha märkt den skillnaden i tankesätt, och mött många företagare som utifrån detta blivit frustrerade i kontakter med politiker.

Inställningen ”om vi förbättrar för någon så försämrar vi automatiskt för någon annan” eller ”om jag går framåt betyder det att någon annan måste gå bakåt”, är främmande för företagare.

Marknadsekonomin är inte ett nollsummespel, där den ene tar från den andra.

Grundinställningen för företagaren är snarare ”om vi lyfter oss själva har vi större förmåga att lyfta andra”.

I dag var det upptackt för det kommande årets valarbete. Nu slår även Karlstads borgliga sig samman som ett Allians alternativ. Så här sett i backspegeln är det något som jag anser att vi borde ha gjort redan till förra valet och jag tror dessutom att det i så fall hade lett oss till valseger. Men nu är det alltså dags.

Det var trevlig att stå på gågatan idag och dela ut flygblad i höstsolen och träffa lite andra Allianskollegor. Min politiska aktivitiet har varit minst sagt vilande sedan förra valet, förrutom en och annan bloggartikel. Men nu hoppas jag kunna vara med och bidra till borgligt ”Allians” styre både i regering, Värmlands landsting och i Karlstad kommun.

En av utmaningarna i kommunalvalet är: Hur gör vi Karlstad attraktivt både för företagare och individer? Och här är jag övertygad om att Alliansen har mycket större möjlighet att lyckas än dess motståndare. Nu blir en av utmaningarna dels att övertyga om att detta med attraktivitet är viktigt, dels att övertyga om att Alliansens är bäst lämpade att skapa den.

Det ska bli ett spännande år, och låt oss inte snubbla på målsnöret så som i Norge.

Bilden på Sarkozy, Obama, Merkel och Reinfelt får i alla fall mig att känna hopp inför G20. Där är visserligen en hel del andra också, men det känndes ändå skönt att se dessa fyra och känna att de strävar efter ett samarbete i en rad viktiga frågor. (SvS)

Men de har onekligen många tuffa frågor framför sig. En av frågorna är den om hur finanskrisen drabbar låginkomstländerna och hur den frågan bör hanteras. Världsbanken påpekar:

Ett annat utspel har gjorts av Världsbanken som i onsdags presenterade en ny analys av vad recessionen inneburit i låginkomstländerna. Slutsatsen är att krisen kommer att öka antalet människor som lever i extrem fattigdom med närmare 90 miljoner till slutet av nästa år och till att ytterligare 30-50 000 små barn dör av hunger och sjukdom i Afrika söder om Sahara i år.

Världsbanken konstaterar att många låginkomstländer gjort ”betydande framsteg” och kan använda ökade ekonomiska resurser mycket mer effektivt än förr – ändå drabbas många nu av ett stort finansiellt bortfall. Läget varierar visserligen, men många regeringar har inte resurser att kunna driva någon stimulanspolitik. Totalt beräknas nu de fattigaste länderna sakna omkring 80 miljarder kronor för att finansiera hälsovård, utbildning, socialt stöd och infrastruktur, uppger Världsbanken som föreslår en särskild instans (Crisis Response Facility) för att snabbt kunna hjälpa låginkomstländer när de drabbats av svåra ekonomiska chocker utifrån.

Speciellt lider jag med de barn som redan från början föds in i extrem fattigdom. Knappast ett eget val. Pensionssystem, sjukvårdssystem och födelsekontroll är åtgärder som skulle vara steg i rätt riktning, men inte helt enkla att införa. Krafttag mot i HIV i Afrika är andra åtgärder, som tyvärr verkar stöta på allt för många religösa hinder. Dessutom så kräver dessa åtgärder en stor initial investering.