Jag är för en globalisering och tror att det generellt kommer att leda till färre och mindre våldsamm konflikter. Men samtidigt ställs vi inför dilemmat gällande vad det faktiskt är som vi försvarar. Då som nu har det varit fosterlandet, vår religion eller vår världssyn. Förr sammanföll dessa oftare, vilket på vissa plan gjorde det hela enklare. Men nu i och med globaliseringen där människor flyttar mer på sig så blir de inte alltid lika lätt.
Nidal Malik Hasan verkar vara ett exempel på där detta dilemma har uppstått. Han är muslim och del av den amerikanska armén. Han har uppenbarligen varit intresserad av att kämpa i den amerikanska armén, åtminstonde en gång i tiden. Men tydligen inte efter 11 september, eftersom han då hamnde i intressekonflikt med sin muslimska tro. Men det framgår inte av SvD artikeln varför han inte fick sluta i armén, fast han så önskade. (SvD)
Hur tänker försvarsmaken över huvutaget i denna fråga, rent generellt? Ska muslimer i ett EU försvar slippa att försvara oss mot muslimer? Ska kommunister i ett EU försvar slippa att bekämpa kommunister i till exempel Afrika? Ska man kunna få skriva in en förbehålls klausul när man går in i armén? ”Jag lovar att ställa upp förutsatt att …” Nja knappast, men hur ska vi hantera frågan?
november 6, 2009 at 7:31 e m
The religion of PIECE (ironi, avsiktlig dubbelmening) does it again. Ärligt, när ska Västvärldens folk fatta att varje enskild muslim är en tickande bomb: Sudden-Jihad syndromet är en realitet. Islam är ideologin – terror är metoden – målet är världsdominans.
november 6, 2009 at 7:44 e m
Om islam i denna form de facto ÄR mer en politisk ideologi än en filosofisk religion, då är globalism (som liberalerna säger – eller internationalism som kommunisterna säger) en djupt problematisk tanke. Ett problematiskt – och kulturimperialistiskt – ideal.
Hur göra? Hur ens tänka??
november 6, 2009 at 7:48 e m
Det är förvånande, och lite skrämmande, att man tydligen inte avkrävs en helig ed att sätta lojaliteten till landet före alla andra lojaliteter när man utrustas med landets försvarsmakts vapen. Hur funkar sånt där egentligen? Anhängare till internationalistiska och antinationalistiska ideologier blir ju knappast pålitliga spoldater – har verkligen ingen i försvaret tänkt på det??
november 6, 2009 at 10:03 e m
Det är inte första gången en ensamjihadist i den amerikanska armén slår till mot sina egna. http://news.sky.com/skynews/Home/Sky-News-Archive/Article/20080641084723
november 7, 2009 at 4:23 f m
Man ska inte rekrytera uppenbart olämpliga personer till dessa yrken !
Vill dom göra militär karriär så får dom åka hem till sina egna musseländer.
november 7, 2009 at 8:39 f m
Pappan: Ja globalisering är nog inte fullt så enkel som jag i min obetänksamhet först tänker. Misstänker att jag ändå ser det västerländska synsättet som det som kommer att råda, men det är väl snarare en önskedröm än ett fatum.
Detta att i tid och otid åberopa demokrati som ett mål, när det på sin höjd kan vara ett medel, är något jag tror att vi (västerlandsanhängarna) kommer att få äta upp.
Men vill samtidigt passa på att upprepa mina gamla mantran gällande vilken sida jag står på, och vilka jag motarbetar. Jag är som sagt för ömsesidig respekt och ödmjukhet (inte ensidig!). Därför anser jag att varje individ bör sträva efter win-win situationer tillsammans med, och för andra, som också strävar efter win-win situationer, samtidigt som samma personer tillsammans motarbetar de som strävar efter win-lose situationer. Ett exempel på det senare är de som missbrukar andras svagheter, oberoende om det gäller fysisk styrka, psykologiskt övertag, ekonomi, kunskapsövertag o dyl, både på individ-grupp-företag-organisation-nationsnivå. Win-win är att dela på ett överskott som åstadkommits genom samarbete, medan win-lose är att ta något som någon annan skapat.
november 7, 2009 at 10:04 f m
Men är inte det där (win-win osv) så självklart (för oss västerlänningar) att det inte ens måste (eller BÖR!) uttalas??
För om man förkunnar det självklara så lägger man (om än ofrivilligt) ut en rökridå för de verkligt relevanta problemen. Precis som politikeretablisseamnget, oavsett partitilhörighet, gör hela tiden. Låtsastjafsar om skitsaker så att de stora frågorna ideligen glöms bort, inte hinns med osv.
Har vi föresten inte redan börjat få äta upp demokratipredikandet? Ta ”AfPak” till exempel – varför i hela världen skall vi insistera på att ”ge” dem ett statsskick de aldrig bett om och knappast kommer att klara av? det blir ju precis som i Afrika, där vi (västvärldens imperier) ”ger” dem infrastrukturer de aldrig bett om och inte klarar av att vidmakthålla.
Vat du, jag undrar om det inte finns något berättigat i talibanernas implicita kritik mot det vi (”vi”) gör därborta. Något vi inte gärna vill titta på. För att det har att göra med vår egen kollektiva skugga – det vi inte vet, eller VILL veta, att vi inte vet, om oss själva. Något som det är smärtsamt, sorgset och skamframkallande att titta på. Och som, när vi blundar för det, får ett egenliv, vänder sig MOT oss, i form av t ex den ”oikofobi” som Åkesson lärt oss att uttala genom den där debattartikeln i AB. En sorts eskalerande kollektivt självförakt som destabiliserar och försvagar vår kulturella integritet, vårt kulturella immunförsvar, till den grad att vi med ryggmärgen reagerar med retoriska frågor som ”vad är då svenskt!” eller för all del ”vad är då kvinnligt/manligt” så fort någon eller något försöker ena oss som står på samma värdegrund (och därför tryggt kan, får och bör odla olika VÄRDERINGAR) mot krafter som faktiskt har en helt annan värdegrund.
Jag vill inte insinuera naivitet från din sida. Jag har inte alla kort på handen. Men jag vill gärna fråga dig – så som jag har frågat mig själv – om du har gått till botten med liberalismens grundpremisser – och det faktum att det alltid är liberalismen som har banat väg för hybris, kaos och skräckvälden a la Flugornas herre.
Det var inte länge sedan jag ärligt rannsakade mig själv med dessa frågor, och landade i ytterst obekväma, svar – och nya frågeställningar.
november 7, 2009 at 6:39 e m
Pappan: Jag har väl tänkt en hel del genom åren, men inte så mycket på senare tid. Läs gärna min sammanfattning ”En bättre värld” (en sida högst upp på bloggen).
Visst instämmer jag i att de flesta, eller kanske rättare sagt de lagliga västerlänningarna, i stort sett står bakom och lever efter det jag skrev om win-win. Däremot tror jag att vi behöver påminnas om att det synsättet faktiskt inte är självklart i hela världen (och knappast har varit det i alla tider här heller). Det är med andra ord inte en naturgiven sanning, även om just jag ser det som det enda eftersträvansvärda.
november 7, 2009 at 7:04 e m
I utpräglat merkantila kulturer, som de semitiska (judar, palestinier + araber) är det som med ett modeord nu kallas win-win en självklarhet sedan årtusenden. Det är så man gör affärer!
Men är det så man organiserar stater?? I en liberalistisk filosofi är det väl ingen större skillnad på ett land och ett aktiebolag – men traditionellt är politik och affärer två olika saker. Politik har med organiserandet av socialt liv att göra. Och socialt liv är inte universellt lika överallt. Folk – även folkslag – är olika, och måste få vara det.
Eller?