Anna Walgrens dotter Felicia har nu själv skrivit en bok om sin uppväxt, bland annat som ett svar på de barnuppfostringsböcker hennes mamma gett ut.
Jag har varken läst Annas böcker eller Felicias bok, men blir nu så klart lite nyfiken. Och har i alla fall förstått att Annas uppfostringsmetod uppenbarligen inte passar alla barn.
När mina egna barn var små var jag av åsikten att man som förälder borde gå på känsla och inte hålla på att läsa massa böcker. Uppenbarligen läste jag tillslut ändå boken Lotsa barn, men då var mina egna barn snarare runt tio. Och läste den några år efter att ha varit på en föreläsning om boken anordnad av skolans föräldraförening, dit jag gick mer för att visa mig som engagerad förälder än för att få bra råd. Att skiljas men inte från barnen är den andra barnbok jag läst, och samma här så fyllde den snarast syftet att stärka det jag redan tyckte. Båda böckerna rekommenderas förresten varmt 
Men det jag framför allt vill komma till är detta att alla barn är olika, föräldrar också för den delen. Och att precis som Louise Hoffsten påpekade hos Skavlan igår så kan barn i samma syskonskara ha otroligt skilda uppfattningar om uppväxttiden.
Jag skulle gissa att första gången jag ordentligt reflekterade över det fenomenet var när jag först läste De tre löven, av Kaj Fölster, för att sedan läsa Barndom av Jan Myrdal, och notera hur vitt olika de uppfattar sina föräldrar Gunnar och Alva Myrdal.
Dessutom är det så klart så att alla barn föds med sin egen personlighet, och det är inte alls helt självklart att den är optimal tillsammans med föräldrarnas personligheter. Och i alla fall har jag fått notera att mina barn inte ser på världen på samma sätt som jag, så det gäller att inte ta för givet att man vet vad de tycker och tänker bara för att de råkar vara ens barn och man tycker att man känner igen sig.
När det gäller Felicias syskon har de dessutom haft ganska många år emellan sig, vilket hon kommenterar i DN, och självklart spelar även sådana yttre omständigheter som familjens ekonomi och vilken skola roll.
En annan intressant (tycker tydligen jag) reflektion är att när ens egna barn passerar olika åldrar så blir jag själv påmind om min relation till mina föräldrar när jag var i den ålder, och ganska självklart så har jag mer och mer minnen desto högre åldrar vi talar om. Och att jag då också många gånger omvärderar min uppfattning om min och mina föräldrars relation.
Kanske är det därför som Felicia faktiskt väntat relativt länge med sin reaktion på sina uppväxtår? Detsamma verkar gälla för Kaj och Jan. Att faktiskt deras egna förhållningssätt till sina egna barn satt ett ytterligare perspektiv på den egna uppväxten.
januari 15, 2012 at 12:22 e m
Ullis har skrivit:
Det tragiska är hur en person med rätt kontakter kunde bli ”expert” på barnuppfostran. Anna W har alltid varit hårt kritiserad av bl.a. barnläkare. Hon har varit helt emot dagis och även barnpsykiatrin. Hon har varit gift 7 ggr och alltså aldrig haft för avsikt att hålla ihop en familj. Ändå har det räckt med att känna rätt personer inom media för att kunna livnära sig på att skriva böcker om saker hon ínte vet speciellt mycket om. Hade någon från Tensta kunna livnära sig på att skriva massa råd bara för att hon fött många barn? Knappast. Anna W är ett exempel på att allt hänger på att känna rätt personer. DET är det riktigt tragiska i det hela.
Min respons:
Jag har inte läst hennes böcker eller följt debatten, utan snarast först nu börjat lyssna något, och det ligger helt i linje med det du säger. Instämmer verkligen att det är tragiskt. Och som du antyder. Vem som helst kan så klart skriva vad som helst, men det ligger ju i beslutet hos oss andra om vi tänker ta någon notis om det eller ej. Just nu blir jag mest nyfiken på hur så många ändå ville läsa hennes böcker. Men antar att det bara är att följa med i lite kommande dagars debatterande så får jag i alla fall en början till svar på den frågan.
Men på tal om uppfostran. Man kan ju se att man uppfostrar i tre syften. Att orka med sin egna vardag, att barnet ska må bra i stunden och/eller att barnet ska ges så bra förutsättningar som möjligt inför vuxenlivet. I det lilla jag hunnit förstå hittills verkar Annas fokus legat på den första biten. (Men har som sagt inte läst böckerna eller lyssnat på henne.)
januari 16, 2012 at 6:19 f m
Själv tycker jag att den där boken visar det som nog många misstänkt vad det gäller den där damen. Det finns väl ingen normal människa som verkligen skulle ta råd i hur uppfostra barn från någon som har hur många ungar som helst med minst lika många olika män, verkar hon seriös? Att hon sedan ritar experter och andra på näsan om att så här ska ni göra, känns ännu dummare. Nu kan man visserligen tycka vad man vill om henne, men det är ändå det hon levt av stora delar av livet på något märkligt sätt.