april 2012


Jag har precis läst ut The Lake, av Banana Yoshimoto.

Jag tyckte väldigt mycket om den och funderar över vad det mer specifikt beror av.

Framförallt tilltalas jag av den äkthet och öppenhet som berättarrösten, tillika huvudkaraktären förmedlar. Men även av tempot i berättelsen, mer som en sång som stilla framförs och skänker ro.

Lite märkligt kan tyckas, för det finns ändå ett mörker som ligger på lut, men jag antar att det uppvägs av Chihiros stabilitet, att hon har en känsla för vad som är viktigt i livet.

Samtidigt är det spännande att läsa en bok från Japan och betryggande att konstatera att när det gäller hur vi tänker och fungerar så är det ändå enkelt att känna igen sig. Även om jag inte har samma erfarenheter eller ryggsäck som varken Chihiros eller Nakajima.

Samtidigt blir jag nyfiken på vad andra har att säga om boken, så nu ska jag googla lite :-)

Shame on me antar jag, för jag hade inte koll på att vi använde apor som försöksdjur i Sverige, vilket även innebär att vi tillåter en gräslig hantering av dessa apor för att fånga dem och frakta dem hit.

Mycket upprörande läsning! Hur kan samma individ som tillsynes värnar människors väl och ve, hantera andra levande varelser på detta sätt. Till på köpet mycket nära släktingar. Kunde de inte åtminstone försök göra det så bra som möjligt för dem, trots en del tester. Nej: De har helt förbrukat mitt förtroende.

SvD

Twitter och Facebook i all ära men ibland vill jag liksom spara lite viktigare kommentarer.

Just nu gällde det Beivik (SvD). Den ena frågan gäller hurvida vi ”vanligt folk” kan tolka vad som är rätt eller fel, ont eller gott och framförallt: I vilken utsträckning vi bör skyddas av mer kloka människor som filtrerar åt oss. Lite oklart dock hur vi ska välja ut dessa kloka männsikor som ska frälsa oss från ondhet … ;-)

Jag syftar på Leif Silberskys återkommande huvudklappningar i Debatt i veckan. Som tur var var även Maria Abrahamsson där, vilket hon nämner på sin blogg. (Och jag gillar henne inte motvilligt utan bara ännu mer ;-))

Mitt upprörda Facebookinlägg blev:

Ser just Leif Silbersky om Breivik: Jesus! Tala om att klappa oss andra på huvudet. Alla vi som inte kan förstå. Hallå: Var ser han de stora horderna av Breivikanhängare? Och hur tror han att de ökar genom att visa upp Breivik. Nej tack för klapp på huvudet!

Jag har inte skrivit så mycket om Beivik, inte så mycket överhuvudtaget för den delen, men tänkte nu ta tillfället i akt att skriva någon rad om hans psykiska hälsa.

Eller kanske rättare sagt kopplingen mellan psykisk hälsa och ondhet. Jag anser att det är en farlig väl vi är inne på där vi allt som oftast vill förenkla tillvaron genom att anse att den som gjort något ont på något sätt automatiskt måste vara psykiskt sjuk. Om man gör något ont, att man liksom inte kan rå för det, för det var ju ”sjukdomen”.

Hum, jag kan visst inte släppa Silberski. Nämligen detta att ondhet skulle vara så smittsamt. Jag är inte alls så säker på att så alltid är fallet. Till exempel med Breivik. Genom att visa upp honom ofiltrerad där den som vill kan skapa sig sin egna uppfattning, och samtidigt ha en öppen debatt huruvda det han gjort är gott eller ont och hur vi ser på hans agerande i rättssalen, så bygger vi samtidigt en stark kollektiv åsikt av vad som är ok eller ej. Tanken är så klart att dessa åsikter ska avspeglas i våra lagböcker. Men Silberski vill kanske att hans skrå ska sitta själva på sina kammare och styra över våra lagar?

Naturligtvis är det dessutom en stor otjänst både mot dagens och kommande psykiskt sjuka om vi går emot att signalera att det finns likhetstecken mellan ondhet och psykisk sjukdom. Där ”såklart” friska personer är genomgoda.

Om jag inte missminner mig från diskussionerna i somras så tog han en hel del droger. Har inte följt så noga nu, så man kanske pratar om det nu också. Fast hör inte speciellt mycket om tex riskerna med att drogliberalisera. Fast det är en annan artikel i så fall.

Är väl bäst att jag påpekar: OM det nu (mot min förmodan) visar sig att han faktiskt är psykiskt sjuk så ska det så klart framkomma. Men jag ser hellre att han faktiskt döms för att kallblodigt planerat och sedan genomfört mord på så otroligt många människor.

Och till Breiviks likasinnade: Det är väl bara att konstatera. Denna metod fick inte direkt fick den effekt de hade trott. Snarare tvärt om.

Som tur är!!!

 

PS Såg i efterhand att jag inte förklarat ”det där med att leva upp till förväntningar”. Jag syftade åter igen på Silberski. Att om man inte förväntar sig att folket kan tänka själva så ökar även risken för att de faktiskt slutar att tänka själva. Och det är inte en väg jag förespråkar.

Jag deltar med glädje i UNICEFs och Apoteket Hjärtats kampanj, genom att publisera nedanstående. Rekommenderas varmt. Och tack UNICEF och Apoteket Hjärtat!

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Referens

Proudly presents: Operation Watertower

Spännande, kreativ och med sinne för humor på de rätta ställena, för de som förstår att se den.

Dessutom imponerande hur mycket man kan göra med små medel!

Tyvärr lite lågt ljud i början, men det blir bättre. Så häng kvar!

Nu har jag läst på lite om relativ barnfattigdom, och EU och jag verkar vara inne på samma spår. Jag har tidigare här talat om sträva efter en fördelning, likt en geleråtta som tittar åt vänster.

EUs definition går ut på att om du ser till allas inkomst i landet, ställer upp oss efter inkomst och ser vad den av oss som står i mitten har för inkomst. Sedan struntar du egentligen i hur inkomsterna ser ut för de som ligger över den inkomsten. Om alla ligger bara en krona över eller alla ligger tre gånger över. I detta sammanhang ser vi det i stället som så att de flesta barn ändå vill vara något så när jämställda merparten av sina jämnåriga.

Det mått EU fastnat för är att säga att bland den halvan av befolkningen med de lägre inkomsterna, där ska det inte finnas några barn som har mindre än 60% av vad den där personen har som stod i mitten.

Sedan ska vi så klart hålla koll på den absoluta fattigdomen också, typ billigaste taket, maten, kläderna. Men i ett land som vårt ligger förhoppningsvis ribban för relativ fattigdom högre än den absoluta fattigdomen.

Ett annat sätt att förklara är att om vi tar den halvan av befokningen som tjänar minst, så ska de med lägst inkomst ändå ha drygt hälften (60%) av vad den rikaste i den gruppen har som inkomst.

Och i ärlighetens namn: Ni som är föräldrar eller mor/farföräldrar vilken sorts fördelning skulle ni vilja se i era barn/barnbarns klasser? Och var skulle ni då vilja att just era barn befann sig i just sin klass? Eller om ni själva tänker tillbaks  på er egen grundskola.

Och jag hoppas ni inte önskar värre öden till andra barn här i landet, än det ni önskar era egna barn. Vi har trots allt skolplikt.

Och just detta att det är barn vi talar om kan inte poängteras nog. Vi bör kunna ge våra barn rimligt lika förutsättningar. När det gäller oss vuxna har jag definitivt inga problem med en större spridning, och att det får ligga mer i varje individs önskan och förmåga.

Ett mycket bra och välbehövligt inlägg av Dick Harrison och Katarina Harrison Lindberg. (SvD)

De tar avstamp i det förödande faktumet att vi lever i ett land där allt för många avskyr kunskap.

Alltför många i vårt land avskyr kunskap. Tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig. Och ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat.

De tar även upp alla de där problemen vi brukar tala om, men ovanstående är onekligen ursprunget till det onda.

Är detta ett generellt tecken på en välfärdsstats undergång? För ingen av oss tror väl att vi alltid kommer ligga så nära toppen, frågan är mer vilket århundrade vi dippar. Är det välfärdens förbannelse att när vi börjar få det relativt bra, så börjar intresset för att förbättra ytterligare att svikta? Dessutom har vi trots allt fortfarande ett relativt finmaskigt socialt skyddsnät, så: Om det inte fixar sig så tar i alla fall staten hand om mig. Definitivt inget som dagens barn kan förlita sig på, även om deras mor och farföräldrar samt föräldrar har haft den stora lyxen.

Nu tror jag då inte att avskaffandet av välfärden och skyddsnätet skulle vara lösningen till att öka kunskapstörstandet. Men visst är det emellanåt lite lätt frustrerande samband. Hoppas det är svagare än jag misstänker.

Nu är det inte heller så att jag missunnar bar och vuxna att göra annat än att öka sina kunskaper, och förutom att använda sina kunskaper till något vettigt bör man så klart även unna sig att göra helt onyttiga saker som ändå tillför livskvalitet. De destruktiva och direkt elaka har jag dock inget till övers för.

Det skulle vara intressant att se någon tidsfördelning, hur olika individer fördelar sin tid mellan kunskapsbyggande, välfärdsbyggande och övrigt. Och sedan se om det finns något samband dels bland individer med olika levnadsstandard, dels mellan olika länder med olika välfärd.

Nu vet jag inte de exakta prioriteringar som Indien gör, men de fick nyss kritik för att de gav ut laptops till barn samtidigt som andra barn svälter. Jag tycker absolut inte att barn ska svälta någonstans så jag hoppas det var en bedömningsfråga. Däremot ska man inte förakta de signaler som det skickar ut, dvs att vi hellre hänger kvar lite i fattigdom nu och investerar för att det ska bli långsiktigt ännu mycket bättre.

I Indien verkar det inte råda någon tvekan om att kunskap är högt prioriterat.

På tal om det, en liten anekdot på tal om prioritering mellan hunger och kunskap. Under min Högskoletid deltog jag i ett Världsspel där jag tillhörde Indien. Vi var många i vår grupp, men de flestas kunskap fick vi inte tillgodoräkna oss för de var analfabeter och fick i spelet sitta tysta. Problemen var oändliga. Resurserna minimala. Och hur skulle man veta vilka insatser som skulle få vilka effekter? Samtidigt var det mer eller mindre välvilliga externa som ville bidra och lägga sig i. Vem skulle man ens ta sig tid att lyssna på? Vilka skulle man lita på? Det var mycket intressanta och lärorika timmar, och gav onekligen en insikt i svårigheten att prioritera och riskbedömma, och samtidigt se både kortsiktigt och långsiktigt.

Hum jag ska nog läsa lite mer stadskunskap. För på tal om attityden här i landet verkar många tro att man bara kan/bör läsa ”typ kurslitteratur” om man också går någon kurs. Inte helt tänkbart att läsa bara sådär för att man är intresserad. Knappt ens att populärvetenskap verkar ha någon större läskrets. För så klart att saker och ting har hänt sedan man själv gick i skolan, och allt kommer faktiskt inte på nyheterna.

Lite lästips från mitt eget nattduksbord:

  • The Grand Design av Stephen Hawking – Helt underbart skriven! Och så klart väldigt intressant!
  • Bibeln – Borde inte rimligen alla läsa den en gång? Den ligger ju onekligen till grund för en hel del. Och Koranen finns ju i kortfattade tolkningar, jag har en någonstans. Om vi nu ska hålla oss till de som syns mest i Sverige just nu. Även andra religioner finns det uppsjöar av böcker i olika längd och olika nivåer. Dessutom, till er som tror att Bibeln är tung. Jag läser den mer som en skönlitterär bok, där jag inte förväntar mig något läxförhör, dessutom läser jag lite nu och då.
  • Decision Points av George W Bush – Har jag precis läst ut. Även den otroligt välskriven, och mycket intressant att höra hur han resonerade kring de stora beslut han tog under sitt presidentskap.

En sista liten tanke som slog mig: Är vi för mycket av nyttighetsnarkomaner? Att vi minsann inte ska lära oss något om vi inte direkt kan se att vi har nytta av det?

Nej, nu tar jag och sätter punkt innan jag börjar filosofera in ännu på ett spår.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.