Arbete


Lövén och LO vill höja taket i A-kassan och sänka tröskeln för att få A-kassa (Di).

Detta med bidrag är verkligen svårt. Visst vill även jag tro att det räcker med att vara just arbetslös för att motivera att personen gör allt för att hitta ett jobb.

Samtidigt, i Sverige anser vi (inklusive jag), att vi inte ska behöva ta vilket jobb som helst. Egentligen, att det inte ska finnas ”dåliga” jobb. Men det är så klart en subjektiv fråga.

Om jag står i valet mellan ett jobb jag inte så gärna vill ha, eller inte alls vill ha, och valet att leva på den gemensamma pott pengar som betalats in till A-kassan och via skatter, vilka ska då vara med mig och sätta den gränsen.

Visst finns det regelverk för detta, men gränsen flyter.

Och ja, tyvärr, det finns de som tackar nej och föredrar arbetslöshet och bidrag.

Tyvärr bidrar sådant beteende så klart till önskan att ha en låg A-kassa, för att få bukt med problemet.

Samtidigt finns det idag allt för många som är arbetslösa och verkligen vill jobba. Ska de då straffas för de som förstör systemet.

Ett annat problem är att alla inte är så bra på att sälja sig själva till en framtida arbetsgivare. De kan passa hur bra som helst för jobbet, men kan helt enkelt inte sälja in sig själva.

Om vi hade arbetsförmedlare som verkligen förmedlade arbeten skulle dels den ovanstående gruppen hjälpas, dels skulle ”nja det där jobbet har jag ingen lust med” personerna få det betydligt svårare att välja att leva på andra.

Some grown-up and children still get this, but way too many grown up skip or fail to communicate the following. And I would even say that this is one of India, China and Africa’s major advantages compared to ”us”.

But I would not mind beeing wrong here ;-)

And by the way, if Stefan Löfven’s shall go for ”the school and work appraoch” Bill Gate’s approach would most definitly be a boost. But I am pritty sure he will not, and I don’t want him to rule us anyway ;-) (SvD) (DN)

Copied from Facebook:

************

Bill Gates recently gave a speech at a High School about 11 things they did not and will not learn in school. He talks about how feel-good, politically correct teachings created a generation of kids with no concept of reality and how this concept set them up for failure in the real world.

Rule 1: Life is not fair – get used to it!

Rule 2: The world doesn’t care about your
self-esteem. The world will expect you to accomplish something BEFORE you feel good about yourself.

Rule 3: You will NOT make $60,000 a year right out of high school. You won’t be a vice-president with a car phone until you earn both.

Rule 4: If you think your teacher is tough, wait till you get a boss.

Rule 5: Flipping burgers is not beneath your dignity. Your Grandparents had a different word for burger flipping: they called it opportunity.

Rule 6: If you mess up, it’s not your parents’ fault, so don’t whine about your mistakes, learn from them.

Rule 7: Before you were born, your parents weren’t as boring as they are now. They got that way from paying your bills, cleaning your clothes and listening to you talk about how cool you thought you were. So before you save the rain forest from the parasites of your parent’s generation, try delousing the closet in your own room.

Rule 8: Your school may have done away with winners and losers, but life HAS NOT. In some schools, they have abolished failing grades and they’ll give you as MANY TIMES as you want to get the right answer. This doesn’t bear the slightest resemblance to ANYTHING in real life.

Rule 9: Life is not divided into semesters.. You don’t get summers off and very few employers are interested in helping you FIND YOURSELF. Do that on your own time.

Rule 10: Television is NOT real life. In real life people actually have to leave the coffee shop and go to jobs.

Rule 11: Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.

Behöver det bli ett problem med att höja åldern för hur länge du får jobba kvar från 67 till 69 år? (Di)

Med tanke på att vi blir allt rörligare, så hur många kommer ens att vilja vara kvar på samma tjänst?

Jag vill även gärna tro att vi verkligen går emot att byta jobb allt oftare, och att det finns jobb som passar personer i olika skeden i livet och med olika erfarenheter.

Och om man nu skulle bli så gammal och gaggig utan att ha förstånd att flytta sig, så stöttar väl regelverket redan idag att man kan bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Det vill säga att man inte längre fyller de kvalifikationer som krävs för att utföra tjänsten ifråga.

Och om regelverket inte stöttar detta redan idag, så borde det rimligtvis gå att ordna.

Själv anser jag mig bli effektivare och effektivare för var dag som går, så det kommer ju inte finnas någon hejd på hur effektiv jag är när jag är 67 ;-)

Däremot tycker jag mig aldrig höra någon förklaringsmodell för hur vi går från den höga arbetslöshet vi har nu, till att både dessa och pensionärer och våra nytillkomna arbetare (unga och inflyttade) är tänkta att fylla det där enorma arbetskraftsbehovet vi ser framför oss.

Vem säger att majoriteten av dessa vill och kan jobba inom vården. För efter vad jag förstått så är det där vi ser den stora arbetsbristen.

Personligen tycker jag i och för sig att det låter mycket tilltalande om jag kunde få några år inom långvården som sällskapstant.

Imponerande! Igår la jag vår ansökan om utökat Trafiktillstånd på brevlådan vid 17 tiden, och idag vid 16 tiden ringde en mycket trevlig kvinna från Transportstyrelsen och meddelade att våra ansökan gått igenom, dvs att vi numera har tillåtelse att ha två taxibilar :-)

Överhuvudtaget måste jag påpeka att våra myndigheter är väldigt hjälpsamma, samt har bra information på nätet.

Sedan är det visserligen så att vissa regler innebär en hel del jobb för att lyckas följa. Jag tänker främst på våra bokföringsregler. Å andra sidan så är det nog så att de ändå gynnar oss dels för att få bra överblick över det egna företagets ekonomi, dels för att bidra till mer rättvis konkurrens.

Men som ny företagare är det också så mycket annat som ska ordnas med. Avtal som ska skrivas, password till en uppsjö olika webbsidor, kontanthantering nu när inte bankerna tar emot kontanter längre, bara en sådan sak som att köpa rätt skrivare. Och alla alla underskrifter som ska bevittnas och alla dessa borgensåtaganden man ändå måste göra, trots aktiebolag. Alla kortutgivare har avtal med kräver att vi personligen går i borgen, eftersom vi är nystartade. Inte utan att man förstår dem, men underlättar knappast livet för nya företagare.

Visst är det otroligt kul, men också väldigt mycket. Men nu tror jag tillslut att jag fått rutinerna på plats i stora drag. Nu är det bara att fila på detaljerna samt ägna sig åt roliga men onödiga saker, så som se till att vi har fina pärmar.

Och en både nyttig och rolig sak att hugga tag i är: Det måste rimligtvis gå att få ut data elektroniskt ur taxametern. Eller åtminstone lite fler användbara rapporter. Får ge ett extra tack till Steve som precis skickat mig en länk till manualen. En mycket bra början :-)

När jag ändå är inne på detta med företagande så vill jag passa på att nämna att jag idag blev intervjuad med anledning av  hur Sverige gör spendera forskningspengar för att stimulera innovation här i landet. Väldigt intressant område! Får nog vid närmare eftertanke återkomma med en separat artikel i den frågan.

En liten inblick i mitt privata liv. Idag skrev jag och min sambo två prov (av fyra) och vi är nu kvalificerade att söka Trafiktillstånd för taxiverksamhet!

Det krävs fyra avklarade prov, samt 100 000:- om man som vi ska ha en taxibil. För varje nästföljande krävs 50 000:- per bil.

Jag har verkligen lärt mig väldigt mycket, och en hel del är så klart bra att kunna eller känna till när man driver ett taxiåkeri. Min roll kommer vara att sköta bokföringen, i övrigt fortsätter jag med mitt vanliga jobb. Blir framför allt mitt privata surfande/bloggande som får ersättas av bokföring. Återstår att se hur svårt/tidskrävande det är :-) Kul i vilket fall som helst med lite nya erfarenheter :-) Idag signerades även anställningsavtalet med vår första anställde :-) Mycket nöjd!

Som sagt, inte helt fel att tvingas lära sig en del innan. Även om jag inte anser att man rimligtvis ska behöva kunna så mycket utantill.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över varför just åkerinäringen ska behöva göra speciella prov för att driva verksamhet. Visst, det är (var?) kanske inte den mest seriösa branschen. Och nu när vi klarat kraven så är det ur konkurrenssynpunkt klart bättre för just oss. Men varför har man i så fall inte såhär i fler branscher? Har det inte hjälp? Varför tar man i så fall inte bort det? Har det fungerat? Varför utökar man det som sagt inte i så fall?

Eller är jag bara dåligt påläst?

Avslutningsvis: Oj vad vilotidsfrågor jag har löst idag! Både i provet med fallstudier samt i provet om tekniska normer o dyl. (De två andra gäller juridik respektive ekonomi.)

Och nu: Lite vin till mig :-))

Jag var ärligt talat lite orolig för Löfven, att han skulle vara rejält på hugget. Istället blev jag glatt överaskad av att Reinfeldt var tillbaks. Hoppas nu bara innerligt att Reinfeldt inte somnar till igen när motståndet visade sig mindre än vad i alla fall jag hade väntat mig. (SvD)

En annan glad överaskning var Lööf.

Humm än finns det hopp för en fortsatt Allians! :-)

Inte för att jag instämmer i allt de vill, utan för att de extremt mycket bättre än alternativet.

Men visst är det väl märkligt hur så många av partiledarna, som ändå kan förväntas vara ganska pålästa personer, ändå verkar tro att vi bor i vår egna lilla damm. Detta trots att vi är så import/exportberoende och trots att vi faktiskt starkt påverkas av vilka som väljer att komma hit eller flytta härifrån. Jo jag vet att några påpekanden framfördes, men det är knappast så att den insikten genomsyrar frågorna i övrigt.

Vi behöver konkurenskraftig utbildning, vi behöver konkurenskraftiga företagsvillkor, vi behöver konkurenskraftiga företag, vi behöver företag som beskattas i Sverige.

Och självklart har vi råd att på ett värdigt sätt stötta de mest utsatta i vårt samhälle! Tänker just nu framför allt på barn i destruktiva miljöer, personer som av olika anledningar hamnat i missbruk, psykiskt sjuka samt de bland våra äldre som behöver vårt stöd.

Jag tror på skattefinansierad vård i privat regi, med ett regelverk som missgynnar gamarna och gynnar de som en gång gav sig in i vården, just för att de värnade patienten, så att de på enklast möjliga sätt nu också kan få bedriva privat vård.

Det är dessa personer, med hjärtat på det rätta stället, jag vill se som entreprenörer inom vården.

SvD listar vad de ser som Reinfelds sex största huvudvärksfrågor (SvD). Finns onekligen en del att välja bland så som barnfattigdom, skolresultat i fritt fall – nåja, i alla fall ingen trovärdig uppgång i sikte. Och det där problemet som vi vet kommer, men vi gärna inte orkar ta i. Jag tänker på vår ändrade åldersstruktur.

Nåja, de ”huvudvärkar” som SvD identifierat är följande, tillsammans med lite filosoferande från min sida:

  1. Saudiaffären
    Jag har inte hängt med i detaljerna, men hur svårt kan det vara? 1) Rimligtvis har man en enad linje för vad regeringen tycker rent generellt i frågor som dessa. Och den är rimligtvis väl kommuniserad, eller i alla fall dokumenterad. 2) När något som Saudiaffären blossar upp samlar man väl rimligtvis snabbt nyckelpersoner så att hela regeringen blir så påläst som möjligt i vad som har hänt. 3) Om man då upptäcker att något misstag begåtts så ursäktar man det och/eller förtydligare där man inte tycker att något misstag begåtts, även om andra anser så.
  2. Opinionen
    Ja är de inte väldigt osynliga/otydliga, eller har jag varit dåligt med i medierna? Och visst är det nytt läge nu, som kräver ny taktik. Kan inte påstå att jag hört så mycket från S-sidan heller, men en ganska kvalificerad gissning är att de nu sätter grunden och kommer att bli mycket farliga. Stefan Löfven känns som en mycket professionell och metodisk motståndare, som nu lägger upp deras program och strategi. För att också anknyta till första punkten: Vi lever i en snabbt föränderlig värld, där det många gånger är svårt att förutspå morgondagens rubriker. Då är det än mer viktigt att ha ett stabilt och genomarbetat program, så att man snabbt och professionellt kan hantera allehanda frågor som dyker upp. Tycker inte att regeringen lyckats så bra på den sista punkten. Och påminner mig om jag antar att jag borde läsa på programmet …
  3. Passivitet
    Hum tror jag klarade av den i punken ovan :-) Fast det är klart. Förutom att bli skickligare på att hantera allehanda oförutsedda frågor, så bör man så klart vara mer offensiv och sätta dagordningen själv. Lättare sagt än gjort, men trots allt självklart ett önskemål. Och om man har känsla för vad som engagerar så är det så klart till stor hjälp. Ja till och med en förutsättning.
  4. ”Kannibalismen”
    Klart jag vet att det där med samarbete, enighet och kommunikation inte alltid är så lätt. Men eftersom det är en nödvändighet i ett regeringssamarbete så borde det ligga alla parter varmt om hjärtat att man även kan hantera detta i valarbete. Det är väl egentligen bara två parametrar att hålla ordning på. 1) Stora penseldragen: Vad tycker vi allihop 2) Inom ramen för det: Vad kommer respektive parti att driva. Och sedan får röstsiffrorna avgöra vilket part som får störst tyngd för just sina hjärtefrågor.
  5. Jobben
    Ja vad händer här egentligen? Fas 3 är enligt mig en katastrof. Och hur tror man att man får sympatier/röster/respekt när man bara kör mantrat att antalet arbetande har ökat. När alla vet att det vedertagna sättet att mäta arbetslöshet är i procent. Ja, totala mängden i arbetsför ålder har ökat. So what? Antar att totala mängden som behöver äldrevård också ökat, så då borde ju arbetslösheten förväntats minska. Eller hur … Vilket påminner mig om ännu något jag ska läsa på om. Det där förslaget om sänkt ungdomslön. Jag är för en sänkt ingångslön, MEN den ska sedan relativt snabbt stegvis öka till ”vanlig” lönenivå. Tiden för att komma upp i vanlig lön skulle eventuellt kunna variera beroende på yrke. Och finns sånt som ”Akademikerpraktikant” nu för tiden? Gjorde att jag fick in foten på arbetsmarknaden. Kommer inte ihåg det ekonomiska upplägget men tror att arbetsgivaren betalade 1 000:- i månaden, att jag fick A-kassenivå, samt att det kunde pågå i 6 månader.
  6. Regeringsombildning
    Jag tror inte alls på att byta ut Reinfeldt. Byta till vem för det första? Dessutom tror jag inte ett ögonblick på att alla vill ha nytt hela tiden. Tror snarare att många vill ha erfarenhet, trovärdighet och stabilitet. Vilket förövrigt troligen är några av huvudingredienserna till Löfvens framgång.

Avslutar med att kasta in ett inlägg i barfattigdomsdebatten. Har precis Facbook-debatterat i ämnet så jag är lätt upprörd. För mig är det självklart att den relativa barnfattigdomen spelar roll, att vi säkerställer att alla barn i Sverige håller sig ovan den relativa fattigdomen gentemot andra barn i Sverige. Jag ser ingen motsättning i att vi har en del spridning i inkomst, men att vi ändå har en mer geleråtta-kurva än en normalfördelad kurva. Där nosen då så klart är kort och pekar åt vänster och svansen åt höger.

Och eftersom jag varken är bra på bildhantering, eller på att söka önskvärda bilder, så får ni här två bilder istället … Råttan ska dock vara betydligt tjockare.

 

Relativt ofta hör vi att tillväxten måste öka, och allt som oftast så kopplas det nästan enbart till att vi därmed säkrar jobben.

Men, förutom att hålla oss sysselsatta, så att vi som individer får egna inkomster och därmed ”kan stå på egna ben”, varför ska vi ha tillväxt för samhället som helhet?

Jag tycker absolut att vi ska sträva mot ökad tillväxt, men att vi bör fundera mer över vad vi faktiskt ska använda det ökade värdet till. Samt: Ska vi öka tillväxten till varje pris?

För att börja med det senare. Här gäller det att tänka till och sätta lagar och regler som gör att vi balanserar målet om ökad tillväxt med andra mål, så som miljömål, välbefinnande hos människor och djur o dyl.

Tillbaks till: Vad ska vi använda alla dessa ”tillväxtpengar” till? De som kanske är mest tydliga är de som anser att vi bör använda detta utrymme till att sänka arbetstiden. Jag håller inte med. Så länge vi har barnfattigdom, ännu större orättvisor internationellt, grov kriminalitet, missbruk, olösta sjukdomsfrågor osv, så länge vi har det så tycker inte jag att vi ska ha mage att lägga oss på sofflocket.

Samtidigt är det klart att det bör vara någon avvägning mellan ”individens lycka och självbestämmande” och hur vi gemensamt bidrar till att lösa gemensamma problem.

Naturligtvis är pengar en maktfaktor, den som bidrar till ökad tillväxt, ska han/hon själv få besluta hur dessa pengar ska användas? Vissa anser att en stor del ska hamna i skattesnurran, andra att det framförallt räcker att styra med lagar och regler, tex att du inte får använda pengarna till kriminell verksamhet.

Samtidigt får man inte glömma att det finns en rejäl drivkraft i att själv tillåtas hantera merparten av det extra-värde man åstadkommit.

Jag funderar på några mellanvarianter.

Den ena gäller framför allt att öka individens upplevda välfärd. Jag skriver upplevda eftersom alla inte definierar välfärd på samma sätt. Vissa anser att det är välfärd att få gå i pension tidigare, vissa att få högre utbildning betald och andra att få tillgång till vård som ligger utanför den allmänna vården. Om du föds rik, eller själv lyckas tjäna ihop extra pengar, ja då kan du ordna detta för dig. Men för att ytterligare jämna ut de orättvisor som ändå fortfarande finns, beroende på den ekonomiska ställningen i den familj du växer upp, ja då skulle vi, istället för att göra en allmän – likriktad välfärdssatsning, kunna låta individerna själva besluta vilken extra välfärd just de vill ha. Detta skulle kunna ordnas med ett typ-försäkringssystem. Så att när man blir vuxen så ges man ett antal ”försäkringspoäng” som man kan använda som premie i några förvalda  extra-välfärds-system. Man skulle också kunna tänka sig att ett av dessa alternativ är att ta ut hela eller delar av summan för att använda som startkapital i ett eget företag. Dvs vi skulle ha kvar typ dagens gemensamma välfärdsnivå, MEN när det finns budgetutrymme skulle vi inte använda det till att tex bara förbättra en viss del inom välfärden för oss alla, utan alla skulle själva välja hur denna extra välfärd skulle se ut för just dem.

För att hoppa till företag. Det är väl jättebra om företag växer (tjänar pengar) så länge de håller sig inom lagens och moralens gränser. Skulle vi tex kunna göra så att vi minskar skatten, men istället behöver investera en viss del inom valda välfärdsområden.

Oj oj nu är det nog bäst att påpeka att det där sista är inte direkt genomtänkt, men ville ändå dela den funderingen.

Återigen, så klart är det en maktfråga. Vem har makten att besluta över var tillväxt-pengar tar vägen. Stat/kommun/landsting, företag, individen. För visst har du som individ en stor del i var du konsumerar alternativt investerar.

Men kanske behöver vi inte börja med att lösa grå-zoons-frågorna. I mina ögon har vi fullt tillräckligt med de glasklara fallen. Jag tänker på extrem-lyx-konsumtion, samt de företag som driver den livsstilen.

Visst kan man få unna sig lite lyx ibland, men någon rimlighet bör det väl ändå vara när världen ser ut som den gör.

Avslutar denna filosofering med en positiv och en negativ sak. I det globala samhället som vi mer och mer går mot behöver vi fler och fler gemensamma spelregler för att sätta en konkurrens som driver vårt agerande åt önskat håll. En inte helt enkel uppgift! Samtidigt innebär globaliseringen att vi kommer närmare varandra och jag tror att fler och fler får upp ögonen för de orättvisor som finns och vill motverka dem.

Så, vilka välfärdsbitar ska få stryka på foten i finanskrisen och hur säkerställer vi att vi får igång en tillväxt och vad vill vi använda den till?

Och vem ska få bestämma vad i den frågan?

Jag tillhör de som inte har någon övertro till majoritetsbeslut i var och varannan fråga, utan mer ser detta med majoritetsbeslut som ett sätt att hålla alla tillräckligt nöjda och glada, inte nödvändigtvis det mest optimala beslutet för alla berörda.

En sammanfattning tillagd efter första publiseringen

Idag dryftar vi om hur stor andel som företag/individ respektive stat/kommun/landsting ska förfoga över. I mina funderingar lägger jag till en ny parameter, nämligen den att företag/individer får förfoga över mer än idag, men inom ”välfärdsgränser” satta av staten. Ja eller medborgarna om ni så vill, då det kanske låter mjukare.

Det lutar åt att de flesta anser att lagstiftning om civilkurage är fel väg att gå. Däremot förutsätter jag att merparten anser att civilkurage är något gott. I alla fall är det dagens korrekta PK-svar. (SvD)

Men vad gör vi egentligen för att främja civilkurage? Vilken lagstiftning stöttar respektive stjälper den som visar civilkurage? Vilken attityd finns inom olika branscher/yrkesgrupper gentemot de som visar civilkurage? Vilket civilkurage är accepterat, och vilket innebär att du på din höjd får några positiva rubriker i media, men i övrigt står utan både jobb och vänner?

Själv började jag fundera på kopplingen till att vi lever i ett så utpräglat brukssamhälle, eller konsensuskulturen som Per Brauhn mer korrekt benämner den. I en intervju på Newsmill säger han bland annat:

Men konsensuskultur är inte bara en idé om allas rätt att ha ett ord med i laget, utan också en idé om att det är rätta är det som alla råkar vara överens om. I en konsensuskultur är det viktiga inte vad som är sant eller rätt, utan vad som vinner gehör hos kollektivet. Konsensuskulturen kan vara en god jordmån för fördomar av olika slag, åtminstone när dessa har kommit att införlivas med ett kollektivs uppfattning om vad som är gott och ont, och vilka som bör ses som gärningsmän och förövare. Men än mer bekymmersamt är att konsensuskulturen tenderar att undergräva ett samhälles moraliska integritet.

Jag anser att det säger sig självt att det blir svårare att ha civilkurage i ett samhälle med så stark konsensuskultur som i Sverige. Så klart inte om man handlar i linje med det som råkar vara konsensus, men då är frågan om det ens anses vara ett tecken på kurage. Desto svårare blir det att stå upp för det som är moraliskt riktigt, men som inte är självklart PK-riktigt för tillfället.

Vad är till exempel värst?

  • Att ha haft nazistsympatier som ung innan nazismen visat sina värsta avigsidor, eller att som vuxen propagera för kommunismen när man är medveten om kommunismens avigsidor?
  • Eller handlingsförlamningen som inträffar när en individ försöker sig på att både hylla alla kulturers positiva och destruktiva sidor, samtidigt som han/hon tror sig kunna värna de minoriteter som dessa destruktiva krafter vill utrota.
  • För att inte tala om skolan och många övriga vuxna, inklusive föräldrar, som visar att det är helt ok att bli överkörd (av barn och andra) utan att kräva att bli respekterad. Och så tror samma vuxna att barnen därmed ska förstå att de ska respektera andra SAMTIDIGT som de också ska kräva att bli respekterade. För kom inte och säg att det sedan inte finns ett samband till vuxenvärldens otroliga flathet när vårt ungdomar sedan angriper polis och räddningstjänst, och vi anser att de bara ska ta emot. Eventuellt försöka prata lite mjukt med dem … Var finns civilkuraget då? Var är den ömsesidiga respekten?

Nej, nu blir jag så upprörd så jag avslutar, och litar på att ni ändå förstått min syn på att vår konsensuskultur är ett hot mot det civilkurage vi behöver.

Tragiskt och pinsamt. Södertörns brandförsvar anger både kön och etnicitet som anställningskrav. Rimligen kan varken kön eller etnicitet spela någon roll för en bättre bransäkerhet. (SvD)

Varför finns det de som envisas med att tro att jämlikhet är samma sak som att varje arbetsplats och del av samhället ska vara en spegling av samhället i stort?

I mina ögon är jämlikhet när du bedöms utifrån dina meriter och ditt agerande, oberoende av kön, ålder, etnicitet eller födelseort.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.