Lag & Rätt


Twitter och Facebook i all ära men ibland vill jag liksom spara lite viktigare kommentarer.

Just nu gällde det Beivik (SvD). Den ena frågan gäller hurvida vi ”vanligt folk” kan tolka vad som är rätt eller fel, ont eller gott och framförallt: I vilken utsträckning vi bör skyddas av mer kloka människor som filtrerar åt oss. Lite oklart dock hur vi ska välja ut dessa kloka männsikor som ska frälsa oss från ondhet … ;-)

Jag syftar på Leif Silberskys återkommande huvudklappningar i Debatt i veckan. Som tur var var även Maria Abrahamsson där, vilket hon nämner på sin blogg. (Och jag gillar henne inte motvilligt utan bara ännu mer ;-) )

Mitt upprörda Facebookinlägg blev:

Ser just Leif Silbersky om Breivik: Jesus! Tala om att klappa oss andra på huvudet. Alla vi som inte kan förstå. Hallå: Var ser han de stora horderna av Breivikanhängare? Och hur tror han att de ökar genom att visa upp Breivik. Nej tack för klapp på huvudet!

Jag har inte skrivit så mycket om Beivik, inte så mycket överhuvudtaget för den delen, men tänkte nu ta tillfället i akt att skriva någon rad om hans psykiska hälsa.

Eller kanske rättare sagt kopplingen mellan psykisk hälsa och ondhet. Jag anser att det är en farlig väl vi är inne på där vi allt som oftast vill förenkla tillvaron genom att anse att den som gjort något ont på något sätt automatiskt måste vara psykiskt sjuk. Om man gör något ont, att man liksom inte kan rå för det, för det var ju ”sjukdomen”.

Hum, jag kan visst inte släppa Silberski. Nämligen detta att ondhet skulle vara så smittsamt. Jag är inte alls så säker på att så alltid är fallet. Till exempel med Breivik. Genom att visa upp honom ofiltrerad där den som vill kan skapa sig sin egna uppfattning, och samtidigt ha en öppen debatt huruvda det han gjort är gott eller ont och hur vi ser på hans agerande i rättssalen, så bygger vi samtidigt en stark kollektiv åsikt av vad som är ok eller ej. Tanken är så klart att dessa åsikter ska avspeglas i våra lagböcker. Men Silberski vill kanske att hans skrå ska sitta själva på sina kammare och styra över våra lagar?

Naturligtvis är det dessutom en stor otjänst både mot dagens och kommande psykiskt sjuka om vi går emot att signalera att det finns likhetstecken mellan ondhet och psykisk sjukdom. Där ”såklart” friska personer är genomgoda.

Om jag inte missminner mig från diskussionerna i somras så tog han en hel del droger. Har inte följt så noga nu, så man kanske pratar om det nu också. Fast hör inte speciellt mycket om tex riskerna med att drogliberalisera. Fast det är en annan artikel i så fall.

Är väl bäst att jag påpekar: OM det nu (mot min förmodan) visar sig att han faktiskt är psykiskt sjuk så ska det så klart framkomma. Men jag ser hellre att han faktiskt döms för att kallblodigt planerat och sedan genomfört mord på så otroligt många människor.

Och till Breiviks likasinnade: Det är väl bara att konstatera. Denna metod fick inte direkt fick den effekt de hade trott. Snarare tvärt om.

Som tur är!!!

 

PS Såg i efterhand att jag inte förklarat ”det där med att leva upp till förväntningar”. Jag syftade åter igen på Silberski. Att om man inte förväntar sig att folket kan tänka själva så ökar även risken för att de faktiskt slutar att tänka själva. Och det är inte en väg jag förespråkar.

Rent generellt anser jag att om vi föder upp/odlar kött/fisk så ska vi alltid fråga oss:

- Är det rimligt att tro att dessa djur tycker att det är ett liv värt att leva, samt att de avlivas på ett ”värdigt sätt”.

Självklart är det svårt att få svar, men det bör inte hindra oss för att ställa oss själva frågan och försöka tänka oss svaret.

I Norge inför man en ny lag som innebär att den odlade laxen ska få ett värdigare avslut på livet, då forskarvärden nu anges vara ense om att även fiskar känner smärta. De kommer visserligen inte få en smärtfri död, men en mindre smärtfylld än idag. Slag mot huvudet eller el blir det som gäller framöver. (SvD)

Min följdfråga, som inte tas upp i artikeln är: Men hur hanterar man den fisk som fångas vild? Jag antar att de får dö genom att de kommer upp i luften. Och eftersom uppenbarligen måste det vara en mer smärtsam metod än ”slag mot huvudet eller el”, för annars skulle rimligtvis denna enkla och billiga metod valts framför ”slag mot huvudet eller el”.

Hum och jag som till och med börjat tycka att skalade räkor tittar ledsamt på mig …

Instämmer med Rolf Hillegren att det verkar vara ett ogenomtänkt lagförslag, där man uppenbarligen gett sken av att man därmed skulle minska våldet i hemmen. Lagen går ut på att barn som bevittnat våld ska få skadestånd utbetalt av staten, inte av den/de som var orsak till våldet/bevittnandet. (SvD)

För mig väckte artikeln nog främst fler frågor. Om pengarna betalas ut till barnen, så hamnar de väl i praktiken ändå i förälderns ”ägo”. Jag hoppas man löst det på något sätt, men det framgår inte av artikeln. Och jag syftar då så klart på de fall där det är föräldrarna som bråkar inför barn de har vårdnaden om.

Dessutom helt sjukt att döma utan sedvanlig rättegång. För i omgivningens ögon kommer så klart de som påståtts utövat våld framför dessa barn som sedan får utbetalning, anses vara dömda.

Sedan är det också oklart om detta gäller både där våld förekommer nu, och där våld har förekommit.

Jag resonerar som så. Där våld förekommer så ska insatserna så klart fokusera på att säkerställa att dessa barn får det bra. (Och så klart bryta det destruktiva mönstret hos den vuxna relationen.) Här kan jag tänka att de vuxna får betala skadestånd till barnen.

Men, där det antingen pågått länge eller för länge sedan, där kan jag se ett delat ansvarstagande. De vuxna i våldsrelationen är så klart ytterst ansvariga och ska i så fall betala skadestånd, men sedan kan jag se att även samhället har ett ansvar när barns närstående-vuxna fallerar. Och i dessa fall bör även staten (kommunen???) bli skadeståndsskyldiga.

Vi borde rimligtvis kunna stötta dessa barn på ett otroligt bättre sätt. Utan att vara helt påläst så får jag ändå uppfattningen att kunskapen finns, både när det gäller att identifiera destruktiva familjer samt att hjälpa dem. Men att det handlar om väldigt mycket personkemi och tillit för att faktiskt lyckas.

Födde en dotter – Mördades (DN)

Påminner återigen om vikten av att fortsätta stötta de afganska kvinnorna, även om vi snart inte får använda våra soldater i den hjälpen. Bara att hoppas att rättsväsendet och den allmänna synen går i rätt riktning. Och även om denna mammas liv redan är spillt så kan vi hoppas att de styrande vill statuera exempel internt, samt visa vilken sida de står på internationellt. Tyvärr verkar milisen vara ett stort problem i detta fallet.

Idag är det tioårsdagen till minne av Fadime. Och visst går nog de flesta stegen framåt, men bedrövande långsamt.

Men det är mycket glädjande att hedersfrågan ändå diskuteras, så jag vill framförallt med denna artikel stämma in i följande röster:

  • Hederskultur och det våld som det kan yttra sig i särskiljer sig från annat kvinnovåld, även om själva våldet i sig självklart kan se exakt lika ut. Det som skiljer är framförallt orsakerna till våldet, och därmed även vilka metoder vi bör använda för att motverka det.
  • Lagstiftningen bör stärkas dels när det gäller tvångsgifte, del för att komma åt problematiken att det inte är en ensam förövare utan många personers påtryckningar och grupptryck.
  • Och hur kan vi påverka och stötta de som är en del av upprätthållarna av hederskulturen, så att de i första steget slutar att vara drivande och i andra steget motverkar hederskulturen. Praktiska pragmatiska steg för de som mer lever i gråzonen, men naturligtvis fullt stöd för de som helt väljer att bryta.
  • Att vi måste vara medvetna om att hedersvåldet, tex antal mordförsök med orsak i hederskulturens, inte är att ses som ett mått på hur mycket hederkultur det finns. Det säger bara hur många som ändå motsatt sig heders-normerna och fått betala det väl-uttalade prisen för det. Det säger inget alls om de som rättar sig i leden, just av rädsla för att få betala det priset.
  • Att i Sverige accepterar vi inte att någon försöker påverka någon annans beteende genom att hota med våld och död. OM vi anser att ett beteende behöver straffas, då verkar vi genom en gemensam lagstiftning och ett gemensamt rättsväsende. Vi accepterar inte att man har en egen lag, och tar den i sina egna händer.

Jag hoppas verkligen att vi ska bli än mycket bättre på att utrota hederskulturen. De utsatta ska känna att de har vårt fulla stöd, och de som verkar för att bevara och breda ut den hederskulturen ytterligare, de ska definitivt få känna att de verkligen inte är välkomna här. Instämmer till fullo att de ska dels straffas, dels utvisas.

Och avslutningsvis en liten fundering. Hur skulle vi se på detta om det var ”västerländska” ungdomar som tvingades in i tvångsäktenskap? Varför ska icke-västerländska ungdomar förväntas ha lägre förväntningar på kärleken och sin livspartner? För inte anser vi väl att det ligger i deras gener att acceptera detta på ett bättre sätt än ”oss” …

**********

Lite skrämmande referens siffror:

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta. (SvD)

Och Newsmill har en serie i frågan

Varför har man utställningar i Riksdagen?

Jag har absolut inget emot att man har utställningar, men är nyfiken på i vilket syfte man har det just i Riksdagen? Vilka kriterier har man när man väljer utställare? Rimligtvis finns det otroligt många som vill ställa ut sina åsikter och tankar för riksdagsledamöterna.

Att jag ställer mig denna fråga just idag har att göra med att man nu är oense om hurvida rondellhundarna ska ställas ut eller ej. (SvD)

Kan egentligen inte säga varken bu eller bä innan jag har svar på första frågan. Hum, eller så skulle jag så klart fundera ut vilket svar jag själv anser att det ska vara på första frågan.

Så: Vilka är målgruppen och vad är syftet?

Pinsamt, jag vet inte ens vilka som har tillgång till utställningen. Men åtminstone våra beslutsfattare, kanske dessutom andra professionella tyckare och tänkare.

Ett scenario är i alla fall att det är för att ge våra beslutsfattare ökad kunskap, och då borde det finnas någon slags proportionalitet i vilka frågor som tas upp och belyses.

Eller ska man mer se det som beslutfattarnas arena att välja ut vilka budskap de vill föra ut till allmänheten?

Finns det dessutom något krav på aktualitet?

Men det som definitivt står på plus sidan för varför rondellhundarna ska visas är så klart för att markera att i Sverige vill vi värna att man får provocera utan att för den skull bli hotad till livet av självutnämnda domare och bödlar. Istället värnar vi att man för en dialog eller gemensamt sätter lagar som sedan efterhålls av ett gemensamt tillsatt rättsväsende.

Förresten, precis just det budskapet skulle väl vara en strålande ide för en utställning i riksdagen, eller?

Jag blir pinsamt påmind om profetiorna som görs i boken ”Pojkar som gått vilse – Varför våra pojkar blir våldsamma” när jag hör och läser om skottlossningarna i Malmö. Att det som vi ”vanliga” samhällsmedborgare ser som något som inte berör oss, tex gängvåld, faktiskt kommer att beröra oss om vi inte agerar förebyggande. Desto senare vi agerar, desto svårare att bryta trenden.

Magnus Lindgren, tidigare polis nu forskare, gör en reflektion på Newsmill: Så kan den grova brottsligheten bekämpas. Lovande nog verkar det finnas några metoder som skulle kunna gå att införa redan idag, utan extra personal eller extra pengar. Men gäller så klart att även viljan finns där, hos både beslutsfattare, chefer och de som ska ändra sina arbetsmetoder. Jag hoppas ändå att man i alla fall kan börja med de stegen.

Men självklart är inte detta ett problem som polisen varken kan eller ska lösa själva. Till exempel måste vi väljare vara tydligare med att vi anser att frågor som dessa ges betydligt högre prioritet än i dag; socialen,vården, skolan, polis, rättsväsende och självklart även att föräldrar ges en rimlig möjlighet att ”lotsa” sina barn ut i vuxenlivet, så att de förstnämnda inte behöver rycka in överhuvudtaget.

En fängelsedom för djurplågeri visar att vi rör oss i rätt riktning när det gäller straff. (SvD)

Ett efterlängtat krafttag mot de som förespråkar samt själva använder våld mot de som inte instämmer i deras åsikter. (SvD)

Våldsam extremism har man benämnt det. Tyvärr opponerade sig vissa muslimer genast mot att man inte skulle få ha extrema åsikter. Eller rättare sagt: Vem definierar vad som är extremt? Visserligen en relevant fråga, men:

Missar man inte hela meningen om man väljer att vrida det på det sättet. Det är väl ändå detta med våld som är avgörande. Du får väl ha och uttrycka hur extrema tankar och åsikter du vill, så länge du inte hotar med våld mot de som har något att invända eller anser något annorlunda.

Yttrande och åsiktsfriheten är så klart kvar. Men självklart innefattar inte den friheten att få hota andra med våld pga deras åsikter.

Funderar på om inte ordet intolerant hade varit mer passande än extrem. För det handlar ju enbart om de personer med extrema åsikter som är så intoleranta att de förespråkar våld mot de som inte instämmer.

Våldet kommer in i bilden först då man vägrar att göra det som förväntas av en.

Ett påpekande av Martin Svensson i hans artikel i Newsmill Jag har sett hederskulturen innifrån och mår illa av debatten

Newsmill har precis kört en artikelserie i ämnet Hederskultur, ni hittar de övriga artiklarna via artikeln ovan.

Jag tycker att Martin pekar på en viktig aspekt, nämligen den att detta problem är osynligt för de allra flesta i Sverige. Men att det INTE betyder att problemet inte finns. Problemet existerar inte enbart för de som vågar bryta med normen i denna sub-kultur, utan problemet existerar för alla de som rättar sig i ledet för att undvika våld eller för att undvika att bryta med familjen eller såra familjen.

Jag antar att det är i de två senare aspekterna som många lätt börjar rycka på axlarna, och självklart finns det inte enbart de glasklara problemen utan även en gråskala. Men bara för att det också finns en gråskala så kan vi inte blunda för de faktiska problemen!

Rimligtvis borde vi vid detta laget lärt oss tillräckligt mycket i denna fråga för att instifta bättre lagar, samt ge bättre utbildning till skola, polis, rättsväsende, social, sjukvård (har jag glömt något?). Naturligtvis är det även önskvärt att alla vi andra har lite bättre koll på vad detta handlar om och hur vi kan bidra, eller åtminstone inte försämra med blåögda klumpiga uttalanden och ageranden.

Något som vi ändå borde diskutera mer, och som bidrar till att sprida ljus i denna fråga är: Hur mycket ska du som individ offra för andra? När är det du som ska förändra dig och när är det de andra som bör förändra sig? Om du anser att personer i destruktiva kulturer bör bryta sig ur eller skylla sig själva, hur villig är du att släppa in dessa ”avhoppare” i din gemenskap? Eller var tänker du dig att dessa personer ska känna sig hemma och välkomna?

 

 

 

 

 

 

 

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.