Varför har man utställningar i Riksdagen?

Varför har man utställningar i Riksdagen?

Jag har absolut inget emot att man har utställningar, men är nyfiken på i vilket syfte man har det just i Riksdagen? Vilka kriterier har man när man väljer utställare? Rimligtvis finns det otroligt många som vill ställa ut sina åsikter och tankar för riksdagsledamöterna.

Att jag ställer mig denna fråga just idag har att göra med att man nu är oense om hurvida rondellhundarna ska ställas ut eller ej. (SvD)

Kan egentligen inte säga varken bu eller bä innan jag har svar på första frågan. Hum, eller så skulle jag så klart fundera ut vilket svar jag själv anser att det ska vara på första frågan.

Så: Vilka är målgruppen och vad är syftet?

Pinsamt, jag vet inte ens vilka som har tillgång till utställningen. Men åtminstone våra beslutsfattare, kanske dessutom andra professionella tyckare och tänkare.

Ett scenario är i alla fall att det är för att ge våra beslutsfattare ökad kunskap, och då borde det finnas någon slags proportionalitet i vilka frågor som tas upp och belyses.

Eller ska man mer se det som beslutfattarnas arena att välja ut vilka budskap de vill föra ut till allmänheten?

Finns det dessutom något krav på aktualitet?

Men det som definitivt står på plus sidan för varför rondellhundarna ska visas är så klart för att markera att i Sverige vill vi värna att man får provocera utan att för den skull bli hotad till livet av självutnämnda domare och bödlar. Istället värnar vi att man för en dialog eller gemensamt sätter lagar som sedan efterhålls av ett gemensamt tillsatt rättsväsende.

Förresten, precis just det budskapet skulle väl vara en strålande ide för en utställning i riksdagen, eller?

 

Intolerans mot de intoleranta – Vad menas med det?

Underbart när man får specifika frågor. Raúl Machado har på Facebook frågat mig:

Hej Åsa…men…kan du förklara vad du menar med den där med ” Intolerans mot de intoleranta”

Där ser man hur det som jag ser som så absolut självklart, inte alltid ses som fullt lika självklart av andra. Däremot brukar det vara en liten extra utmaning att förklara just det man själv ser som självklart, men här kommer ett försök

Intolerans mot de intoleranta

Ja det kan naturligtvis ses som motsägelsefullt. Här kommer lite olika infallsvinklar på frågan.

Börjar med att påpeka att jag inte anser att man ska vara tolerant mot alla; man ska inte tolerera alla beteenden. Varken hos sig själv eller andra.

Men framförallt ska kommentaren läsas tillsammans med mitt huvudpåstående, där ovanstående enbart är ett förtydligande. Mitt huvudpåstående är att jag strävar mot, och anser att alla bör sträva mot:

Ömsesidig respekt och ödmjukhet

Tyvärr verkar vissa missa den där delen med ”ömsesidig”, och det är framförallt därför jag lagt till förtydligandet att detta innebär att jag anser att man bör vara intolerant mot de intoleranta. Varför skulle jag tex vilja vara tolerant mot de som driver barnprostitution eller de som möjliggör att vi överhuvutaget har barnsoldater?

Vad jag menar med ömsesidig respekt och ödmjukhet; Ja, det är det hela bloggen handlar om, så sök gärna på ett ämne som intresserar just dig. Eller skriv en fråga till mig.

Tillbaks till detta med intolerans. Det kräver så klart att man anger intolerans/tolerans inom Vadå?. Där jag alltså syftar på den ömsesidiga respekten mellan individer, men där jag även lägger till att det bör finnas ett visst mått av ödmjukhet. Återigen, både mot sig själv och gentemot andra. (Egentligen lägger jag i den ömsesidiga respekten även in respekten gentemot djur och natur, men får ta en diskussion om det i ett annat inlägg.)

Självklart så finns här en gråzoon mellan när man bör vara ödmjuk och när man bör vara intolerant. Jag hoppas att bloggen har behandlat en del av de frågorna. Och vissa frågor framstår som så självklara. Maktmissbruk är ett annat sätt att uttrycka det på, för finns det ingen större maktskillnad så finns det heller ingen möjlighet att göra någon större skada. Bäst att jag passar på att påpeka att jag varmt välkomnar ”makt-bruk”, om det nu finns ett sånt ord Det jag framförallt vill ha sagt är att jag inte anser att makt av naturen behöver vara av ondo och att all makt därmed ska utrotas.

Avslutningsvis: Men varför ska vi överhuvutaget sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet? Mitt svar är: För att skapa en bättre värld för oss alla.

Tyvärr är det långt ifrån alla som har det målet

 

Blir alltid lite lätt nervös över hallelujaåsikter

Jag blir alltid lite lätt nervös över hallelujaåsikter. Denna gång över vurmandet av demokrati.

Bäst att jag direkt säger: Ja jag är för demokrati, för att det är den bästa metod jag känner till hittills för att skapa fred. Men jag hoppas verkligen att vi eller kommande generationer ska hitta ett bättre styrelseskick.

Sedan är jag nog dessutom lite allergisk mot ord så som demokrati, rasism, kvinnomotståndare och dylika ord som så gärna kastas in för att slippa argumentera. För ve den som säger emot någon som påstår sig värna demokrati osv.

Lena Andersson har i DN skrivit om Demokrati som mentalitet. Ja som ni förstår så anser jag att även demokrati är ett medel. Lena påstår att diktatur är ett medel, och är det inte så att alla styrelseskick är just medel?

Det jag skulle önska är att vi mer fokuserar på vad vi faktiskt vill uppnå, och för att nå dit kan ibbland (alltid?) demokrati vara ett bra medel. En annan angränsande fråga som intresserar mig är om det finns vissa kriterier som behöver vara uppfyllda för att demokrati faktiskt ska fungera som medel.

Vilka mål ser jag då? Nu blir detta en spontan bild, för jag är mitt i matlagningen, men en mer fullständig bild ges på min sida En bättre värld (se överst på bloggen).

Målet bör vara en värld där människor bedöms efter sitt agerande och sina förutsättningar, inte efter etnicitet, kön, ålder, familj eller sexuell läggning.

En värld där alla barn får en så likvärdig start i livet som möjligt, till en början åtminstone ges en rimlig chans att kunna påverka sitt liv.

En värld där det är tillåtet att göra misstag, där det finns rimliga steg för att kunna ta sig tillbaks om något gått fel.

En värld där alla strävar efter win-win situationer, och där det finns solidaritet inför oförutsedda händelser.

En värld där alla vågar uttrycka sin åsikt, utan att hota eller hotas av våld eller liknande metoder för att tysta meningsskiljaktigheter.

Har säkert missat något viktigt, men sök i så fall gärna på det ämnet här på bloggen, eller ställ en fråga i kommentarsfältet.

När det gäller frågan om kriterier så har jag inte hunnit tänka lika långt. Men behöver inte de som röstar ha en rimlig bild över vilken situation landet och världen befinner sig i? Hur landet fungerar? Ges rimlig möjlighet att kunna bedöma val-alternativen? Eller är det så att själva valet av de styrande i sig har en så pass lugnande effekt att det är viktigare att åtminstone majoriteten anser att de styrande har tillsatts på ett korrekt sätt, än att man får det styre som egentligen vore optimalt för landet, dvs får ”rätt” personer i ledande positioner?

Avslutningsvis ytterligare en liten undran:

Vad är det som säger att just majoriteten vet bäst och tex automatiskt även verkar för att minoriteterna ska få det bra?

 

Önskar Egyptens liberala krafter all lycka!

Visst verkar de liberala kraftena i Egypten ha tagit ett steg framåt, men än känns det onekligen lite osäkert. (SvD)

Jag hoppas verkligen att det blir Egyptens liberala krafter som får fortsätta att ta steg framåt. Att det får bli ett land som präglas av ömsesidig respekt och ödmjukhet mellan de olika grupperna i landet, och att intolerans inte längre ska tolereras.

Och skickar samtidigt en tanke till oss som redan lever i demokratiskt styrda länder. Vi har en skyldighet att värna dess grundtankar och visa hur det bör fungera i praktiken.

På min sida ”En bättre värld” utvecklar jag närmare hur tex Sverige kan bidra i den processen. Tyvärr har vi enligt mig knappast guldstjärna idag. Men det kanske kan ändras

Och avslutningsvis. Låt inte oss här i västvärlden slå oss allt för mycket för bröstet heller, för jag tror inte på One-size-fits-all när det gäller vilka mer konkreta steg Egypten kommer att behöva ta.

Stort lycka till i alla fall!!!

 

Märklig tilltro till den talibanske mannen

Nu råkar det visst bli Torun Carrfors (V Karlstad) i tre artiklar i rad, denna gången gäller det Afganistan där jag inte kan låta bli att kommentera på hennes NWT blogg där hon skriver:

I morse presenterade de Röd-gröna en plan för att ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan. Vinner vi valet börjar vi ta hem de svenska soldaterna i början av 2011. Första halvåret 2013 ska de vara helt ersatta med civila insatser.

Den strategi man tidigare haft, har uppenbart misslyckats, och det krävs en ny.Vi vill satsa resurser ur biståndet på mer utbildning, hälsovård, infrastruktur och stöd till den mycket svaga afghanska polisen. Vi ska också rikta särskilda insatser på att bekämpa korruptionen, såväl i det afghanska samhället som i det internationella utvecklingsarbetet

Alliansen med Major Björklund istället, vill istället in med fler soldater. Det är inte vägen för en demokratisk uppbyggnad av ett sargat land, det är vägen för fortsatta oroligheter.

Min kommentar (skickad för granskning):

Varför vill ni överge det afganska folket?

Framförallt dess kvinnor och barn. Men jag vill också gärna tro att de flesta män ändå vill gå mot ett mer jämnlikt och sekulariserat samhälle. Även om de oftast inte är fullt lika stora förlorare om vi nu skulle dra oss ur.

Skumt. Härhemma har ni knappt någon tilltro alls till den svenske mannen, men att lägga ett helt land i händerna på tallibanerna (onekligen män allihop) tvekar ni tydligen inte inför.

 

Välkommen tillbaks Rojas!

Rojas har skrivit artikeln ”Gör inte SD till syndabock för regeringens misslyckande” (Regeringarnas skulle nog jag vilja säga.)

Jag hoppas att detta inlägg nu betyder att Rojas är tillbaks i den svenska debatten. Varmt välkommen!

Även Philip Wendahl skriver på Newsmill. Artikeln Folkpartiet borde fortsätta utmana gamla sanningar skriver han:

Men det är inte modigt att stå emot islamism, kulturrelativsim och utanförskap. Det är en arvslott för liberaler och en plikt för Folkpartiet. 

…

Men det krävs hårda nypor för att försvara mjuka värden och med den insikten kan ett än tydligare och än vassare folkparti erbjuda den förnyelse som Sverige behöver.

Det är när jag läser artiklar som dessa som jag får lite hopp för Sverige.

 

Tack Gula Avci och Lars Vilks

Lars Vilks gästbloggar hos Gulan Avci. Läs hans egen version av den senaste månadens händelser. Och förfäras som jag av de vå första kommentarerna. Jag har kommenterat dem som kommentar nummer tre.

Vart är detta land påväg egentligen?

 

Liberalistiskt synsätt på djur

Självklart ska tjurfäktningen gå i graven. (SvD) Tyvärr finns det visst fortfrande en och annan som tilltalas av att titta på tjurfäktning, både inhemska och turister, men det betyder ju inte att det är dem man ska lyssna på.

Jag har inte skrivit så mycket om djur och djurplågeri här på bloggen, men för mig är det självklart att genom att gå mot ett liberalt samhälle, där människor respekterar varandra och månar om svaga och försvarslösa, så kommer vi automatiskt att komma tillrätta med djurplågeri.

Men tills vi är där så får vi kämpa på två fronter dels att förändra attityder, dels lagstifta.

 

Hur svårt kan det vara att skilja på rätt och fel?

Hur svårt ska det vara att se och enas om vad som är rätt och fel? I Vilks fallet tycker jag att svaret är självklart. Det som skrämmer mig är att inte alla anser det som självklart och att den gräns han vill göra oss uppmärksam på inte alls ligger där jag vill se den. Men tackar samtidigt muslimerna för att de nu ännu en gång tydliggjort den. Jag instämmer följdaktigen med Sanna Raymann i hennes Några ord om Vilksdebatten.

Och den som önskar bilda sig en egen uppfattning föreslår jag ser filmen som Sanna länkar till (och som jag länkade till i min förra Vilksartikel).

Och för er som gått vilse i vad som är rätt och fel, er rekommenderar jag att se senaste Robin Hood. Hoppet kan tyckas stort, men båda slåss för vår frihet.

Och så klart rekommenderar jag filmen varmt även till alla er andra! Russell Crowe (Robin Longstride), Cate Blanchett (Marion Loxley) och Max von Sydow (Sir Valter Loxley) gestaltar fantastiska karaktärer och gör dessutom fantastiska spelarinsatser.

 

Vi tar det som självklart att kunna överklaga

Jag skulle gissa att vi Svenskar tillhör de, som med rätta, ser det som självklart att kunna överklaga och få rättelse i efterhand om något gått fel. Speciellt myndighetsfel.

Men så ser det nog inte ut överallt i världen. Bland annat sitter Cecilia Malmström just nu och förhandlar o våra vägnar genetmot USA. (SvD)

– EU-medborgare måste kunna få upprättelse i USA om det här missbrukas. Men hur det ska gå till är inte helt enkelt, men det är en del i de förhandlingar som sker, säger Cecilia Malmström.

Jag önskar henne all lycka till, och hoppas att vi även i fortsättingen ska kunna se det som en självklarhet att kunna få upprättelse i efterhand. Även om det är USA som stått för övertrampet.