Mer tvång i vården, tack

I kväll håller Ann Heberlein en föreläsning på föreningen Balans, om tvång i vården. Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta själv, men vill ändå ta tillfället i akt, att än en gång lobba för att lagstiftningen behöver moderniseras. Den bör anpassas så att den kan hjälpa istället för att stjälpa, åtminstonde oss med en kronisk sjukdom. Eftersom vi på ett annat sätt faktiskt har möjlighet att ange vilken och hur mycket tvång vi vill godkänna.

Idag är det så att tvång inte får användas om det inte är så att personen antingen är en fara för sitt egna liv, eller för andras liv. Det vill säga, ribban sitter väldigt högt. Men även innan man är en fara för sitt egna eller andras liv så kan man i en mani eller en psykos ställa till det en hel del för sig själv och andra, för att inte tala om den ökade påfrestningen som man låter kroppen utstå i och med att man inte stoppar manin/psykosen så snart som möjligt. Dessutom tar det längre tid att hämta sig desto längre ut i det blå man hann.

Både i manins och psykosens natur ligger att man inte har någon sjukdomsinsikt, kopplad till märklig verklighetsuppfattning, vilket naturligtvis innebär att man just i det tillståndet inte är intresserad av vård. Däremot kan man mycket väl vara en ansvarstagande person i livets alla andra skeden

Så varför denna märkliga kvarleva om att det inte ens är juridiskt möjligt att i friskt tillstånd faktiskt ge sitt medgivande om att kunna få bli tvångsomhändertagen något tidigare änvad dagens höga ribba tillåter idag.

Visst kan man redan idag skriva in en vädjan till sjukvårdspersonalen i sin journal, men det bygger på att man lyckas skapa tillräckligt förtroende hos läkaren så att han/hon vågar tänja på lagen, utan att misstänka att man sedan kommer att stämma henne/honom.

Så, fram för mer tvång i vården, åtminstonde för oss som så önskar.

PS SvD skriver idag om vårdköerna. Det bästa är naturligtvis om personer kan fångas upp långt innan det finns behov av tvångsvård, vilket knappast långa vårdköer bidrar till. Och det finns mer att göra för att minska den psykiska ohälsan. Läs gärna Liberal syn på psykisk ohälsa.

 

Föräldrar bör förväntas vara vuxna människor

Visst är det fel när vi inte hinner med våra barn, men vi kan knappast lägga hela skulden på våra politiker, så som Eva Rusz tycks vilja göra. (SvD) Hon skriver bl a:

Politiker förstår inte vikten av en bra omvårdnad/anknytning hos småbarn utan ignorerar barns behov. Dessa politiker kan genom sin syn på hur familjepolitiken skall prioriteras i värsta fall bidra till ökad psykisk ohälsa.

…

Idag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Jag skulle vilja säga att svenska politiker generellt verkligen förstår detta. Vi har BVC som stöttar på alla möjliga sätt, vi har en lång föräldraledighet och vi har sedan rätt att arbeta deltid fram till skolåldern. Sedan att vissa föräldrar inte väljer att utnyttja detta utan till och med väljer att jobba övertid, det kan knappast skyllas våra politiker. Möjligen kan de skyllas för att de ibland signalerar att detta med förvärvsarbete är finare än att ta hand om sina barn. Men föräldrarna är väl ändå vuxna människor som kan förväntas tänka själva och ta ansvar för sina val.

Men visst kan man fundera lite över våra mål i livet och hur vi väljer att försöka nå dem. För visst skulle vi kunna jobba mindre och ändå få tak över huvudet, kläder på kroppen och hålla oss mätta. Men i det välfärdssamhälle som vi lever i så har vi klättrat en bit högre på Maslows behovspyramid. De flesta föräldrar vill erbjuda sina barn en trygg uppväxtmiljö, även utanför hemmets väggar, och det innebär oftast ett något dyrare boende. De flesta föräldrar vill dessutom att deras barn ska växa upp i en miljö som präglas av de värderingar och ordningsregler som de själva står för, vilket även det betyder att de sälla kan tänka sig att bosätta sig i de allra billigaste bostadsområdena. Men för att koppla tillbaks till politikernas roll, så är det naturligtvis politikernas ansvar att verka för att alla bostadsområden är barnvänliga. Tyvärr har detta misslyckats med i många av våra utanförskapsområden.

Men om vi ser till de som faktiskt har en hel del marginal mellan vad de behöver för att kunn erbjuda sitt barn en bra uppväxt, och vad de faktiskt har som inkomst. Ja, dessa föräldrar har i alla fall alla ekonomiska förutsättningar, dvs möjlighet att spendera tid med sina barn och därmed förutsättningar för att skapa en bra relation med sitt barn. Sedan är tid enbart en förutsättning, ingen garanti.

Avslutningsvis, politikerna har gett föräldrarna en hel del möjligheter för att kunna skapa bra relationer med sina barn, men det är naturligtvis upp till föräldrarna hur de väljer att utnyttja den möjligheten.

 

Då har det hänt igen

Då har det hänt igen att en person som sökt vård och inte fått det utfört fruktansvärda handlingar. Jag tänker på djurplågaren i Lerum, som makabert nog av sina föräldrar utpekas som en stor djurvän.

Av föräldrarnas berättelse för GP så har föräldrarna kämpat i tio års tid för att han skulle få rätt behandling, även om det verkar som att det är först nu de fått vetskap om djurplågeriet. Innan har agressionen gått ut över döda ting, så som möblemang.

Varför missar vi så kapitalt att fånga upp dessa personer? Nu framgår det inte av artikeln hur villig han själv är till vård, eller om det främst varit på föräldrarnas initiativ. I vilket fall så borde de fått mer att säga till om innan han blev myndig, och verkar verkligen uppfylla de krav som jag anser att vi bör ha på tvångsvård. Nu när han är myndig så blir det naturligtvis mer upp till honom, men om han bara får ha struktur i sitt liv så verkar både skola och arbete fungera mycket bra. Jag ser det som ganska rimligt att han i sina ”normala faser” gärna skulle godta att få hjälp mot sina mer våldsamma sidor. Jag tror säkert att han skulle varit öppen för ett vårdkontrakt.

Varför ska vi hänga kvar vid våra sjukt hårda regler på tvångsvård?

Läs gärna mer om mina tankar om vårdkontrakt, i artikeln Rätten att få föra sin egen talan, där jag hävdar att man i friskt tillstånd ska ges mycket större möjlighet att påverka hur man vill bli behandlad när man blir sjuk, och inte länger kan föra sin egen talan.

 

Odell – Konstfack aktuell igen

På tisdag ska Odell ställa ut det konstverkt(?) som blev resultatet av att hon låtsades vara psyksjuk och därmed tvångsintogs. Mycket hänsynslöst mot både personal och ”riktigt” psyksjuka, både de som skulle behövt den plats hon tog och psyksjuka som grupp.

Jag instämmer i dåvarande överläkarens kommentar:

Det enda som skulle kunna rättfärdiga hennes tilltag är om hon vill påvisa att vi lever i ett fantastiskt samhälle. Tänk att hon lurades, spottade och slogs och ändå kom därifrån utan en skråma. Snacka om paradiset på jorden, säger David Eberhard.

 

Vår rädsla förvärrar deras lidande

Vår rädsla för att ta ställning i dödshjälpsdiskussionen skapar onödigt lidande för de som otvivelaktigt skulle ges rätt till dödshjälp. Så som till exempel det uppmärksammade fallet med Chantal Sébire som inte fick dödshjälp trots sin vädjan och trots att hennes obotliga sjukdom gjort henne blind, berövat henne smak- och luktsinnet samt plågade henne med konstant smärta som inte kunde stillas med morfin. (SvD idag)

Chantal är som sagt ett tydligt exempel på där det inte bör råda någon tvekan över att vi bör hjälpa henne att få ett värdigt avslut på sitt liv.

Det som gör dödshjälpsmotståndarna skräckslagna är antagligen rädslan för att den som råkar känna sig som en belastning för andra ska känna sig tvingad att begära dödshjälp. Något som vi rimligen borde kunna hantera med lagar och regler. Den religösa aspekten är naturligtvis också en faktor att räkna med, men bör inte stå ivägen i länder med religionsfrihet.

Däremot bör vi vara medvetna om att den ökade acceptansen för att själv bestämma över sin egen död möjligen kan leda till fler självmord bland deprimerade. Men en ökad diskussion gällande vilka utvägar som först bör prövas, innan dödshjälp/självmord är att se som en utväg kanske snarare kan hjälpa än stjälpa. Kanske kan vi till och med lyckas fånga upp fler av de självmordsbenägna i ett tidigare skede och på så vis även minska deras och deras anhörigas lidande.

Så, fram för ett värdigt liv även i livets slutskede.

***********

För ett vidare inlägg i hur den psykiska hälsan kan ökas, se min tidigare artikel: Liberal syn på psykisk ohälsa

 

Råd till föräldrar när den psykiska hälsan vacklar

Annika Engström skriver i dagens SvD, Stöd till psykiskt störda döms ut:

De flesta lever ensamma, men 300 barn bor med någon av de 3000 psykiskt sjuka personer som socialtjänsten har kontakt med under ett år.

Vad som inte framgår av artikeln är hur länge var föräldern sjuk, hur sjuk var han/hon, och hur såg det övriga vuxennätverket ut runt barnen?

Råd till föräldrar när det psykiska hälsan vacklar,  är en bok utgiven av Rädda Barnen, och rekommenderas varm. Det är absolut avgörande att barnen har ett bra vuxennätverk runt sig, tex den andre föräldern, äldre syskon, skolpersonal, äldre släktingar eller andra vuxna i barnets närhet. Rekommenderas som sagt varmt.

 

Summering Augusti 2007

I och med att jag nu byter webbplats, så tar jag tillfället i akt att summera mina olika ståndpunkter samtidigt som jag länkar till tidigare representativa inlägg.

Liberalismen och flockdjuret människan får tjäna som introduktion. För lite fördjupning runt liberalismen föreslår jag Ett annat Sverige är möjligt, bestående av citat ur Johan Norbergs Om ett liberalt Sverige.

Mina ledord är Ömsesidig resepkt och ödmjuket – Intolerans mot de intoleranta. Jag anser att Sverige i det stora hela är bland de bättre länderna när det gäller dessa frågor, men det finns förbättringsområden och framför allt vill jag värna att vi inte ger upp vad vi åstadkommit inom detta område.

När det gäller integrationspolitiken så innebär detta framför allt att de som kommer hit måste stå bakom och stödja våra (sveriges) grundläggande värderingar gällande just ömsesidig resepkt och ödmjukhet – intolerans mot de intoleranta. Se följande inlägg:

• Bryt utanförskapet: Mitt stöd till Nyamkos och Rojas förslag till hur dagens utanförskap kan bekämpas, vilket i praktiken framför allt berör invandrartäta områden.
• Positiv särbehandling är att misstro individen: Varför positiv särbehanling vid utbildningar inte för något gott med sig.
• Intolerans mot de intoleranta: Varför jag förespråkar integrationskontrakt
• Ny i främmande land: Självklart ska de som vill bli svenska medborgare visa att de är intresserade av att bli en del av det svenska samhället.
• Vikten att värna vårt rättssystem: 37% av englands muslimer i åldern 16-24 vill införa Sharia lagar. Det vill inte jag!
• Självvald gruppering eller ej, det är det som ska avgöra: Även grupper i minoritetsgrupperingar kan utföra hatbrott mot en individ bland majoriteten, och det är lika oacceptabelt som det omvända.

Idag ser jag de extrema delarna inom islam som det största hotet mot mina värderingar, både när det gäller oss i Sverige men även för våra medmänniskor i andra länder. Jag vill gärna tro att det finns muslimer som delar mina värderingar och det är tillsammans med dem som vi bör verka för en bättre värld. Förutom artiklarna ovan gällande integration, se:

• Kortsiktigt handlande som får långtgående konsekvenser: Även religion ska tåla kritik.
• En fri röst: Läs Ayaan Hirsi Alis bok, En fri röst!

Den psykiska hälsan ligger mig varmt om hjärtat, här är några artikar i ämnet.

• Liberal syn på psykisk ohälsa: Skriven tillsammans med ett antal andra liberaler inför valet 2006.
• Film tips: A beautiful mind: Rekommenderas varmt!
• Rätten att få föra sin egen talan: Varför jag anser att en person i friskt tillstånd ska kunna påverka hur han/hon blir hanterad vid en eventuell psykisk sjukdom, t. ex. ge tillåtelse till tidigare tvångsintagning.

Mina kommentarer rörande den röda politiken i allmänhet, och vänsterfeminismen i synnerhet.

• Låt kvinnor hjälpa kvinnor: Varför jag anser att vänsterfeministerna förstör för oss kvinnor
• Vänsterfemninsm – Mansförakt står i vägen: Om barnomsorg
• Sveriges Nationaldag 6 juni: Den svenska polisen står faktiskt på den vanlige medborgarens sida
• Alla ska med, eller?: S-regeringens rent ut sagt elaka politik som fört massor av individer i utanförskap
• Trygghet – definierat av dig eller staten?: Varför denna ständiga och oreflekterade tilltron till staten?
• Kommunism – Förvriden människosyn: Vi har olika behov, olika stor vilja att uppfylla våra behov, samt olika riskbenägenhet, så hur kan vi då tro att kommunismen ska fungera?
• Enpartistaten: Lite skrämmande statistik om enpartistaten Sverige
• Centrum Mot Rasism, CMR: Skrämmande exempel på nonchalans mot skattebetalare, samt sken-aktivitet.
• VAB kvotering: Minska överförmynderiet!

Övrigt:

• Svaga familjer – stark stat: Behovet av en neutral part när familjen inte räcker till
• Sänkta skatter och dynamiska effekter: Hur skatteintäkterna kan ökas med sänkta skattesatser
• Tryggare kan ingen vara, eller?: Om svenskens tilltro till övervakning. Men vem övervakar övervakaren …
• Vårt försvar – värt att bevara: Min besvikelse över att Alliansen inte satsar på försvaret.
• Privata arbetsförmedlingar: Gärna med fler tjänster än dagens!
• Naiva svenskar: Behovet av att behålla dagens Tryckfrihetsförordning och Yttrandefrihetsförordningen.

 

Liberal syn på psykisk ohälsa

NWT Debatt 6 Juli 2006

Ännu en gån har en tragisk händelse riktat strålkastarna mot vården av de psykiskt sjuka. Ännu en gång har vi fått en påminnelse om hur oerhört viktigt det är att lyfta psykiatrin. Men samtidigt måste kampen mot alla fördomar och vanföreställningar, som är förknippade med psykisk ohälsa, fortsätta. Vi anser att en liberal människosyn på ett avgörande sätt kan bidra till en bättre psykisk hälsa och mindre fördomar.

Det moderna samhället med alla sina krav gör att allt fler drabbas. För att kunna förebygga, tidigarelägga sjukdomsinsikt och underlätta återhämtning kan valet av människosyn, samt ökad kunskap, vara utslagsgivande. Utmärkande för den liberala människosynen är att den ser mer till individen än till kollektivet. En behandling som passar en människa kan vara förödande för en annan. Friskt beteende hos en person kan vara tecken på ohälsa hos en annan.

Tidig upptäckt kan förhindra livslångt lidande. Alla dela av sjukvården måste desitta kompetens för att kunna se tidiga tecken på psykisk ohälsa. För de som inte har kontakt med sjukvården kan familjens och andra närståendes agerande bli avgörande för om de tidiga symptomen skall förvärras eller gå tillbaka. Den som är i riskzonen till sjukdom får inte pressas. Samtidigt gäller det att väcka sjukdomsinsikt. För barn och ungdomar bör skolhälsovård och skolpersonal kunna se tidiga tecken på psykisk ohälsa. Bra familjecentraler och ungdomsmottagningar kan också vara till stor hjälp.

Den som ändå insjuknar behöver tillgång till en psykiatrisk vård präglad av kvalitet, tillgänglighet, kontinuitet och valfrihet. Effektiva metoder och vårdprogram måste tas fram. Att psykiatrin kan attrahera och behålla kunniga och motiverade läkare och andra medarbetare är fundamentalt. För den psykiskt sjuke är det ännu viktigare än för den fysiskt sjuke att kunna välja en läkare som inger förtroende. Det måste också finnas möjlighet till inläggning i slutenvården innan sjukdomen gått för långt. För att kunna förstärka psykiatrin, men också för att kunna förstärka vårdcentralerna så att de kan ta hand om den psykiska ohälsan, krävs ytterligare resurser. Folkpartiet vill ge ytterligare 500 miljoner årligen till den svenska psykiatrin.

Viktigt är att den sjuke hittar tillbaks till sitt friska jag, att inte sjukdomen tillåts ta över hela identiteten. De närståendes agerande har här en stor betydelse, framförallt om de lyckas se och bejaka den sjukes friska sidor. De måste kunna få professionell hjälp för att orka med den tunga anhörigrollen. Inte minst eventuella barn till den sjuke behöver kraftfullt stöd. Där kan dagis, fritids, och skola betyda mycket. Det blir en plats för återhämtning där ”allt är som vanligt” jämfört med det kaos, som kanske råder hemma.

Ordnad sysselsättning är ett måste för en bra rehablitering. För den som har en anställning kan arbetsplatsen spela en viktig roll. En öppenhet för olika lösningar när det gäller arbetstider och arbetsuppgifter kan vara en förutsättning. För att chefer och arbetskamrater skall kunna bemöta den sjuke på rätt sätt kan också de behöva professionellt stöd. Samtidigt är det viktigt att personalledningen ser till alla medarbetare på arbetsplatsen, så att kollegornas vilja att stötta inte missbrukas.

En liberal människosyn samt en liberal politik, som bygger på brukarnas, de anhörigas och professionens erfarenhet, är en väg till ökad psykisk hälsa och minskade fördomar.

Åsa Carlsson – Kandidat till Karlstad kommunfullmäktige (fp)
Isa Halvarsson – fd riksdagsledamot (fp)
Carin Melin – Landstingsråd (fp)
Gert Ohlsson – Kandidat till landstingsfullmäktige (fp)

 

Film tips: A beautiful mind

Den sanna historien om nobelpristagaren i ekonomi, John Forbes Nash Jr. Ikväll klockan 21 på kanal 5.

Filmen ger en tydlig förståelse för hur psykisk sjukdom kan styra en person, men framförallt hur personen kan återta kontrollen över sitt eget liv dels med hjälp av medicin/vård/tvång, dels med utgångspunkt i självinsikt.

Filmen visar också tydligt vikten av att se till den friska personens vilja, och bortse från vad personen säger och gör i sitt sjuka tillstånd.

Svensk sjukvård behöver bli bättre på att ta tillvara och förmedla den kunskap och erfrenhet som finns bland de psykiskt sjuka som tagit denna kontroll över sin sjukdom.

Filmen rekommenderas varmt, och finns även på video.

Åsa Carlsson
Liberal

 

Rätten att få föra sin egen talan

Jag anser att den friska individen ska få större möjligheter att i förväg påverka den vård hon kommer att få om hon blir sjuk.

Resonemanget är applicerbart inom flera områden, men blir framförallt aktuellt inom de områden där hon själv inte kan föra sin talan när hon är sjuk, och där dessutom läkarens val av vård är starkt kopplat till henne som individ, dvs läkaren behöver känna dig för att kunna avgöra vilken vård som bör passa bäst för just dig.

Framförallt gäller detta vid psykisk sjukdom, demenssjukdomar och dödliga sjukdomar, där du blir oförmögen att föra din egen talan.

Den 15:e mars besöker Birgitta Rydberg föreningen Balans, för att bli intervjuad i sjukvårdsfrågor inom området psykisk sjukdom. Jag önskar att få höra Birgittas svar och kommentarer på: Hur är det idag, och hur anser du att det borde vara? Gällande …
… sjukförsäkringssystemet, som gör att företagare undviker att anställa både personer med kronisk sjukdom och personer som tidigare varit långtidssjukskrivna.
… förebyggandet av att personer i psykisk obaland utnyttjas av oseriösa aktörer, så som religösa sekter och ”finn dig själv” aktörer, både de som medvetet agerar oseriöst och de som omedvetet agerar oseriöst.
… friska personers möjlighet att i förväg elektroniskt kunna lagra information om sig själv, som kan fungera som beslutsunderlag för läkare, när personen inte längre är sig själv, utan behöver läkarhjälp för att hitta tillbaks. Samt personens möjlighet att göra denna information tillgänglig för alla läkare hon kommer i kontakt med, utan att hon vid det tillfället själv behöver påpeka att informationen finns.
… som punkten ovan, men information som avser regler knutnat till tvångs-/slutenvård. Friska personers möjlighet att i förväg kunna ange intagningskriterierna för sin egen tvångsvård, inklusive frågor så som begränsningar gällande besök, telefon, ekonomi, samt möjligheten att kunna namnge personer som sjukvården får informera och som får komma på besök, även om personen i sitt sjukdomstillstånd motsäger sig det.
… annhörigstöd, inklusive stöd till den sjukes barn, samtidigt som den sjuka personens integritet vidmakthålls.

Jag ser fram emot att få träffa Birgitta, samt att få återkomma med de svar och kommentarer jag hoppas hon kommer att ge.

Åsa Carlsson
Liberal