Bidragsfällan och evig tacksamhet

Jag har inte skrivit något om miljö här tidigare på bloggen, fast jag tycker att det är en mycket viktig fråga. Mina ledord är ömsesidig respekt och ödmjuket, och om vi uppnå det så anser jag att vi har den förutsättning som krävs för att klara miljöfrågorna. Visst kan vi hantera en del miljöfrågor ändå, men för att få en riktiga genomslagskraften så ser jag som sagt att denna bas krävs. (Och den för ju även mycket annat gott med sig )

Rättvisa. Vad är rättvist? Är rättvisa ett mål? Jo jag tror nog att vi har störst chans att lyckas om så många som möjligt ser överenskommelsen som rättvis.

Jag har absolut inga lösningar, men lite lösa funderingar. Det talas en del om bidrag till utvecklingsländerna. Men är verkligen bidrag den rätta vägen framåt? Ska de än en gång stå med mössan i handen och förväntas vara oss evigt tacksamma? Går det inte att lösa med lagar, regler, handelsvillkor och dylikt. Istället för att vi medborgare i de rika länderna betalar extra i skatt för att våra länder ska kunna ge bidrag till utvecklinsländer, så borde vi betala mer för dessa länders varor och tjänster så att de i sin tur kan använda det överskottet för att själva dra sitt strå till stacken. Det lär dessutom ge betydligt mer självkänsla än att vara bidragsmottagare. (SvD)

Samtidigt vill jag passa på att påpeka att jag absolut tycker att de rika länderna ska kunna använda sina utsläppsrättigheter i utvecklingsländerna, genom att investera där. Det tjänar investerar landet, landet där det inves samt miljö (= vi alla) på.

 

Ska vi verkligen dra ned?

Ska vi verkligen dra ned? Varför inte sikta på att få in mer av den skatt som idag inte betalas. På så vis borde det till och med löna sig att behålla personal på skatteverket, för att inte tala om att vi på så vis även skickar ut rätt signaler om att alla faktiskt ska betala den skatt som vi beslutat om. (SvD)

Citat ur SvD:

Av 100 kronor i skatt till staten går 50 öre bort på administration. Mindre stolt är han över att skattefelet (den skatt som borde betalas men inte kommer in och som beräknas till 133 miljarder eller 5 procent av bruttonationalprodukten) inte minskar.

133 miljarder är minst sagt en hel del och borde rimligen räcka till både löner och välfärd, om de bara betalades in.

Och på tal om skatt så borde vi dessutom satsa än mer på att förenkla skattesystemet.

 

Skilj på egna plånboken och skattebetalarnas pengar

Skattebetalarnas pengar har tydligen gått till privata uppdrag åt kommuntjänstemen i Landskrona. Istället för att anlita hjälp av privata företag och därmed bidrar till att minska arbetslösheten, så har de istället valt att låta bidragstagare stanna i sitt bidragstagande och jobba (praktisera) åt dem.

Jag antar att kommuntjänstemennen resonerat som så att eftersom de är bidragstagare och ändå måste göra rätt för sig (bidragstagare i Landskrona måste göra praktik) så kan de sättas på vilket uppdrag som helst. Men de bortser uppebarligen från det andra kriteriet att de inte får utföra konkurrerande verksamhet. (Jag har visserligen aldrig riktigt lyckats klura ut vad det då blir för uppgifter kvar att göra, men det är en annan diskussion.)

Jag undrar i mitt stilla sinne hur de i övrigt lyckas skilja på sin egna plånbok och skattebetalarnas pengar …

 

Skattesänkningar och tillväxt

Jag undrar ibland i mitt stilla sinne om en bättre mattematikundervisning i landet skulle göra att fler skulle förstå att en sänkt skattesats som leder till ökad tillväxt till och med kan innebära en ökad skatteintäckt för stat, kommun och landsting. Idag presenterade Reinfelt hur skatten kommer att sänkas ytterligare (SvD), och om det kan få fart på tillväxten så är det utmärkt.

Dick Erixon citerar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen, som beskriver hur även många politiker har svårt för denna ekvation:

En företagares första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur får jag dessa resurser att växa? En politikers första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur ska jag använda dessa resurser?

För en företagare är tillväxtperspektivet det viktigaste, det är det som är drivkraften och själva nerven i företagandet, medan det för en politiker är fördelningsperspektivet som dominerar.

Det är klart att det hos många politiker finns en medvetenhet om behovet av att ”kakan” blir större, men jag upplever sällan att det är den grundläggande drivkraften. Det fördelningspolitiska perspektivet genomsyrar politiken så starkt att man fastnar i föreställningen att ”kakan” är konstant. En större medvetenhet om att kakan kan växa skulle också skapa en förståelse för att kakan faktiskt också kan minska, vilket är en minst lika viktig insikt.

Många politiska debatter präglas därför ofta av denna utgångspunkt att kakan är konstant, något som för en företagare strider mot själva grundförutsättningen för förändring.

Fördelningsperspektivet är på många sätt ett tacksamt perspektiv för en politiker eftersom det skapar motsättningar mellan olika grupper och människor i samhället och därmed intressekonflikter där politikern kan träda in och framstå som ”räddaren”, den som skall ställa till rätta och ”ta hand om” och på så sätt skapa band till sina väljare.

Detta politiska spel är viktigt att förstå för att kunna följa den politiska argumentationen. Det sägs ofta att för politikern är tillvaron ett nollsummespel, medan det för en företagare handlar om att hitta en win-win-lösning. Jag tycker mig ha märkt den skillnaden i tankesätt, och mött många företagare som utifrån detta blivit frustrerade i kontakter med politiker.

Inställningen ”om vi förbättrar för någon så försämrar vi automatiskt för någon annan” eller ”om jag går framåt betyder det att någon annan måste gå bakåt”, är främmande för företagare.

Marknadsekonomin är inte ett nollsummespel, där den ene tar från den andra.

Grundinställningen för företagaren är snarare ”om vi lyfter oss själva har vi större förmåga att lyfta andra”.

 

Jag håller tummarna

Folkpartiet har kommit med ett förslag att 75% av kostnaden för hushållsnära tjänster ska gå att dra av för de som har barn upp till 8 år. (SvD)

Även om mina egna barn är äldre så ser jag verkligen fram emot att detta förslag går igenom. Jag tror att det skulle öka livskvaliten hos småbarnsföräldrar, vilket i sn tur smittar på barnen, samtidigt som det skulle minska utbrändhet och skiljsmässor.

Jag håller tummarna!

 

Barnglasögon bör prioriteras

Dålig syn är ett handikapp, och jag instämmer i att kostnaden för barnglasögon, åtminstonde delvis, bör täckas av högkostnadssyddet (SvD). Egentligen har jag heller aldrig förstått varför synfel, vuxnas såväl som barns, inte subventioneras.

I vår familj har fyra av fem glasögon, och vi är långt ifrån unika. Och när barnens synfel väl började så ändrade sig synen fort, vilket betydde att de behövde byta glas ofta. Inte heller det unikt.

Att inte kunna se ordentligt leder många gånger till huvudvärk, och alla negativa aspekter som det innebär.

Nej, se till att prioritera åtminstonde barnglasögon.

 

Tillåt avdrag för dubbelt boende!

Var femte ensamstående mamma är fattig, vilket innebär att hennes barn också växer upp som fattiga. (Ensamstående pappor har det generellt mer eknolomiskt förspänt. (SvD) (DN)

En fundering som jag haft, även om den knappast är lösningen på hela detta problemet, är att göra det möjligt att göra avdrag för dubbelt boende för barn. På samma sätt som det i dag är möjligt att göra avdrag för dubbelt boende för vuxna. Boendekostnaden är trots allt en betydande del av vardagsekonomin. Detta system skulle kanske till och med uppmuntra (göra det möjligt) för fler förädrar att faktiskt dela på den tiden barnen bor hos den ene respektive den andre, vilket jag oftast (definitivt inte alltid) ser som önskvärt.

Jag välkomnar starkt alla förslag som bidrar till att våra barns framtid inte i allt för stor utsträckning ska bero på i vilken familj de råkar födas i.

Jag ser fram emot att höra vad Folkpartiet nytillsatta arbetsgrupp kommer att säga i frågan, ett av deras direktiv är att se över ”om vi kan förbättra stödet till ensamstående föräldrar”.

 

Skyddsnät

Var femte hushåll i Sverige har inte en enda sparad krona på banken (E24 2008-01-19).

Föga förvånande, eftersom vi i Sverige under lång tid haft ett rejält medborgerligt skyddsnät, där du egentligen kan agera oansvarigt hur många gånger som helst. Det betyder i sin tur att medborgarna varken känner ett stort behov av egna marginael, eller haft rimliga möjligheter att själva bygga upp ett skyddsnät (pga skattetrycket). 

Jag ser gärna att vuxna friska människor kan få återta en del av ansvaret för det egna syddsnätet. Frågan är hur man gör den växlingen på ett humant sätt.

Det där med att ge varje svensk en klumpsumma, i och med utförsäljningen av statliga företag kanske inte är en så dum ide´ändå? Under en övergångs period skulle pengarna till och med kunna vara bundna så att de enbart fick användas till investeringar i den egna individen, tex utbildning, friskvård, viss sjukvård, tandvård och synvård.

Om man införde det permanent så skulle det kunna vara så att man fick förfogande över summan från sin 18 års dag. Ett basskydd skulle ändå finnas parallellt och dessförinnan skulle vi ha det som nu, dvs barn-studiebidrag, fri grundskola, subventionerad sjukvård och läkemedel, samt att föräldrar har försörjnings- och betalningsansvar. 

Tål att funderas vidare på, eller hur?

 

Vuxna och godissugna barn förvånandsvärt lika

Göran Skytte ställer sig ett befogat: Har svenskarna blivit galna? Han gör en intressant jämförelse mellan vuxna i skattediskussionerna/fördelningspolitiken och barn i en undersökning där de fick välja mellan att få en godisbit idag, eller två bitar imorgon. Majoriteten valde att få en bit idag. Skotte gör följande träffsäkra metafor:

En metafor som i ett slag förklarar mentaliteten också hos många vuxna svenskar. Man vet aldrig om det finns två bitar imorgon, lika bra att grabba åt sig en idag.

Det kanske ändå blir två bitar till alla imorgon, då får jag tre om jag tar en idag.

Om jag inte får någon i morgon trots att jag tar en idag är det dubbelt orättvist, för jag har ju redan ätit upp min bit. Jag har inte en enda bit, fastän han där borta får två.

Om inte annat så får man väl klaga i medierna över att jag är orättvist behandlad.

Och, för att vara lite ironisk, men bara lite: Jag är säker på att någon i medierna gärna skulle ställa upp till modigt försvar för den stackars människan.

Ja, hur bygger vi upp ett skattesystem och fördelningspolitik utifrån dessa förutsättningar, utan att få alla godisbitar uppätna redan första dagen?

 

Moms – Kvitton – Kuponger

Varför inte sänka momsen på tjänster? Till en början de hushållsnära, men gärna samtliga. Varför krångla till det med att administrera kvitton och i framtiden kuponger? Fast det är klart, den hateringen skapar väl också jobb …

Åsa Carlsson – Liberal