Don’t just ask the ”remaining teachers” – ask the teachers we want to have fo our children

Good that the Swedish-school-discussion goes on (eg SvD , DN), but …

… it seems like ”only the current” teachers are asked …

… and ”how to save the students who are in school right now?

My gess is that ”Farbror Blå” was a great teacher. Order when studing, the students could be sure he wanted only the best for them, and every now and they he could iven join in playing.

My view is, might be over-pessimistic, but still: Isn’t it so that most teachers who like creative study environment for all students in the class, they have left the school. A few might have searched refuge in a private school, and a few enthusiastic new teachers exist. As well as a few of the old ones which has learned to survive the different ideologies which comes and goes.

So: Why don’t we ask more of the individuals who has left and the persons who should have chosen the career as a teacher if it was some order in the school, supporting all of the students.

I would also like to hear more about how to rescue the current students. Not only to listen to these long-term reforms. The are also needed, but doesn’t help the students in school today.

Better just mention then that I like the possibility with apprenticeship. And I can not understand the discussion that all shall have pre-University competence. Why not just make it easy and possible to add that competence later in life if you like to.

And finally: Not just make the students come out from the school environment, also make ”we who work” coming into the school. Especially in these subjects where today’s school system has failed to inspire. I think it would be a great thing to visit school. Could we not have something related to either tha I as an individual could get a tax reduction. Or if I was at school during my ”Work-time”, then that company get a tax reduction. Or maybe ”only” good credibility, and employees with broadening horizons.

 

Teach for Sweden

I learned about Teach for Sweden on the Swedish public service TV News today. They brought up the problem we have to attract teachers for mathematic, chemistry and so on.

I have not taken the time to look into what they already plan or which ideas they have, the purpose of this blogpost is instead just to provide my spontanious questions, until I have looked further into this subject. So, how do they consider the following:

• Higher degree of remote teaching (e-learning), including new ways and to ”import” from Universities outside of Sweden.
• Focus on the pedagogic skill for teachers of young students. Not necessarly with university degree in the subject in question.
• Increase the use of students in mathematic, to teach/support younger students.
• Increase the possibility to be a part-time-teacher, for students in High School and University.

I am looking forward to come back to this subject when I have looked further into Teach for Sweden. Seams like it is a concept also used in other countries.

 

School vs reality

Some grown-up and children still get this, but way too many grown up skip or fail to communicate the following. And I would even say that this is one of India, China and Africa’s major advantages compared to ”us”.

But I would not mind beeing wrong here

And by the way, if Stefan Löfven’s shall go for ”the school and work appraoch” Bill Gate’s approach would most definitly be a boost. But I am pritty sure he will not, and I don’t want him to rule us anyway (SvD) (DN)

Copied from Facebook:

************

Bill Gates recently gave a speech at a High School about 11 things they did not and will not learn in school. He talks about how feel-good, politically correct teachings created a generation of kids with no concept of reality and how this concept set them up for failure in the real world.

Rule 1: Life is not fair – get used to it!

Rule 2: The world doesn’t care about your
self-esteem. The world will expect you to accomplish something BEFORE you feel good about yourself.

Rule 3: You will NOT make $60,000 a year right out of high school. You won’t be a vice-president with a car phone until you earn both.

Rule 4: If you think your teacher is tough, wait till you get a boss.

Rule 5: Flipping burgers is not beneath your dignity. Your Grandparents had a different word for burger flipping: they called it opportunity.

Rule 6: If you mess up, it’s not your parents’ fault, so don’t whine about your mistakes, learn from them.

Rule 7: Before you were born, your parents weren’t as boring as they are now. They got that way from paying your bills, cleaning your clothes and listening to you talk about how cool you thought you were. So before you save the rain forest from the parasites of your parent’s generation, try delousing the closet in your own room.

Rule 8: Your school may have done away with winners and losers, but life HAS NOT. In some schools, they have abolished failing grades and they’ll give you as MANY TIMES as you want to get the right answer. This doesn’t bear the slightest resemblance to ANYTHING in real life.

Rule 9: Life is not divided into semesters.. You don’t get summers off and very few employers are interested in helping you FIND YOURSELF. Do that on your own time.

Rule 10: Television is NOT real life. In real life people actually have to leave the coffee shop and go to jobs.

Rule 11: Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.

 

Värna våra elever/vårdtagare, men sluta med svart-vitt gnäll om privata vinster

Är visst många som anser att privata skolor och vårdföretag, som finansieras av skattemedel, inte ska få ta ut vinster.

Blir så trött på hyckleriet när folk blir upprörda över att skattepengar hamnar som vinster i privata företag. Hallå! Hur tror de alla offentliga hus och vägar byggs, resor betalas, mat o städning köps in mm mm

Kanske bäst att påpeka: Självklart ska alla skattekronor användas klokt, men kom inte med det dåliga argumentet att ingen vinst får landa i någon privat ficka.

Då är det enligt mig av betydligt större vikt att diskutera hur vi säkerställer att vettiga avtal skrivs med skola och vård, och hur vi sedan ser till att de verkställs.

Jag har skrivit en del om detta tidigare, och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men det betyder ju inte att vi därför ska undvika att diskutera den, och istället hoppa på den till synes så mycket enklare frågan om förbud mot vinst.

En närliggande fråga som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi säkerställer att det faktiskt är de som både månar om elever/vårdtagare, dess anhöriga och värnar om att de skattekronor vi har räcker till så mycket som möjligt, som också driver skola och vård för skattepengar. Oberoende av om de gör det som en del av stat, kommun eller landsting, eller om de gör det i privat regi.

Klart att det även finns massa konsultuppdrag, reklamjippon o dyl som också är svåra att utvärdera när det gäller användandet av våra skattekronor. Men självklart är det inte just skattekronorna i sig som gör denna fråga så ytterst viktig, utan de individer som kan hamna emellan, och som ofta är i en utsatt och/eller beroende position.

Det är väl ändå dessa vi vill värna. Det är här fokuset bör ligga!

Företag som inte levt upp till sitt åtagande ska så klart inte kunna plocka ut vinst, och ska så klart även vara retroaktivt återbetalningsskyldiga. Rimliga straff ska också finnas, och självklart ska vi alltid ha meddelandefrihet. Men de som sköter sitt uppdrag på ett bra sätt bör rimligtvis även belönas för det.

 

Måste välfärd leda till dumhet?

Ett mycket bra och välbehövligt inlägg av Dick Harrison och Katarina Harrison Lindberg. (SvD)

De tar avstamp i det förödande faktumet att vi lever i ett land där allt för många avskyr kunskap.

Alltför många i vårt land avskyr kunskap. Tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig. Och ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat.

De tar även upp alla de där problemen vi brukar tala om, men ovanstående är onekligen ursprunget till det onda.

Är detta ett generellt tecken på en välfärdsstats undergång? För ingen av oss tror väl att vi alltid kommer ligga så nära toppen, frågan är mer vilket århundrade vi dippar. Är det välfärdens förbannelse att när vi börjar få det relativt bra, så börjar intresset för att förbättra ytterligare att svikta? Dessutom har vi trots allt fortfarande ett relativt finmaskigt socialt skyddsnät, så: Om det inte fixar sig så tar i alla fall staten hand om mig. Definitivt inget som dagens barn kan förlita sig på, även om deras mor och farföräldrar samt föräldrar har haft den stora lyxen.

Nu tror jag då inte att avskaffandet av välfärden och skyddsnätet skulle vara lösningen till att öka kunskapstörstandet. Men visst är det emellanåt lite lätt frustrerande samband. Hoppas det är svagare än jag misstänker.

Nu är det inte heller så att jag missunnar bar och vuxna att göra annat än att öka sina kunskaper, och förutom att använda sina kunskaper till något vettigt bör man så klart även unna sig att göra helt onyttiga saker som ändå tillför livskvalitet. De destruktiva och direkt elaka har jag dock inget till övers för.

Det skulle vara intressant att se någon tidsfördelning, hur olika individer fördelar sin tid mellan kunskapsbyggande, välfärdsbyggande och övrigt. Och sedan se om det finns något samband dels bland individer med olika levnadsstandard, dels mellan olika länder med olika välfärd.

Nu vet jag inte de exakta prioriteringar som Indien gör, men de fick nyss kritik för att de gav ut laptops till barn samtidigt som andra barn svälter. Jag tycker absolut inte att barn ska svälta någonstans så jag hoppas det var en bedömningsfråga. Däremot ska man inte förakta de signaler som det skickar ut, dvs att vi hellre hänger kvar lite i fattigdom nu och investerar för att det ska bli långsiktigt ännu mycket bättre.

I Indien verkar det inte råda någon tvekan om att kunskap är högt prioriterat.

På tal om det, en liten anekdot på tal om prioritering mellan hunger och kunskap. Under min Högskoletid deltog jag i ett Världsspel där jag tillhörde Indien. Vi var många i vår grupp, men de flestas kunskap fick vi inte tillgodoräkna oss för de var analfabeter och fick i spelet sitta tysta. Problemen var oändliga. Resurserna minimala. Och hur skulle man veta vilka insatser som skulle få vilka effekter? Samtidigt var det mer eller mindre välvilliga externa som ville bidra och lägga sig i. Vem skulle man ens ta sig tid att lyssna på? Vilka skulle man lita på? Det var mycket intressanta och lärorika timmar, och gav onekligen en insikt i svårigheten att prioritera och riskbedömma, och samtidigt se både kortsiktigt och långsiktigt.

Hum jag ska nog läsa lite mer stadskunskap. För på tal om attityden här i landet verkar många tro att man bara kan/bör läsa ”typ kurslitteratur” om man också går någon kurs. Inte helt tänkbart att läsa bara sådär för att man är intresserad. Knappt ens att populärvetenskap verkar ha någon större läskrets. För så klart att saker och ting har hänt sedan man själv gick i skolan, och allt kommer faktiskt inte på nyheterna.

Lite lästips från mitt eget nattduksbord:

• The Grand Design av Stephen Hawking – Helt underbart skriven! Och så klart väldigt intressant!
• Bibeln – Borde inte rimligen alla läsa den en gång? Den ligger ju onekligen till grund för en hel del. Och Koranen finns ju i kortfattade tolkningar, jag har en någonstans. Om vi nu ska hålla oss till de som syns mest i Sverige just nu. Även andra religioner finns det uppsjöar av böcker i olika längd och olika nivåer. Dessutom, till er som tror att Bibeln är tung. Jag läser den mer som en skönlitterär bok, där jag inte förväntar mig något läxförhör, dessutom läser jag lite nu och då.
• Decision Points av George W Bush – Har jag precis läst ut. Även den otroligt välskriven, och mycket intressant att höra hur han resonerade kring de stora beslut han tog under sitt presidentskap.

En sista liten tanke som slog mig: Är vi för mycket av nyttighetsnarkomaner? Att vi minsann inte ska lära oss något om vi inte direkt kan se att vi har nytta av det?

Nej, nu tar jag och sätter punkt innan jag börjar filosofera in ännu på ett spår.

 

Drogtest i skolan – No: One method fits all

Drogtest i skolan röstades precis ned på Folkpartiets landsmöte. (SvD, DN) Men det var en oenig församling där resultatet lika gärna kunde tippat åt andra hållet.

Jag har varken läst förslaget eller några direkta insikter i metoder för att förhindra/bryta drogmissbruk. Men tänkte ändå spekulera lite.

Jag börjar med ett allmänt dilemma när det gäller stat/kommun insatser i sociala frågor. Även om jag tror att det håller på att förändras så har vi fortfarande en hel del kvar av att alla ska hanteras lika. Fast vi många gånger varken är lika eller hamnat i en situation av samma orsaker.

Vissa behöver en förstående vuxen som lyssnar, medan andra behöver en rejäl utställning för att vakna till och en vuxen som styr med fast men älskvärd hand. Utmaningen ligger i att veta vem som behöver vad. Det som definitivt ingen behöver är vuxna som inte bryr sig. Och var så säker, de är klippor på att genomskåda falskhet och äkthet.

Spontant skulle jag säga att vi ska ha drogtest i skolan, med motiveringen att det är bra att fånga upp så tidigt som möjligt.

Men vid närmare eftertanke. Kommer det att fungera? Vilken med droger i kroppen kommer överhuvutaget att dyka upp i skolan? För det är väl ändå så att de har ungefär samma intelligens som vi övriga. Så varför skulle de komma?

Och min sista fundering kring detta. Är det inte så att de i vuxen världen sällan är förvånade när det väl uppdagas att någon tar droger. Jag anser absolut att krafttag bör tas så snart man befarar att någon är på glid. Och nog skulle det ibland kunna vara befogat med drogtest. Men som jag ser det nu så skulle det nog främst vara berättigat om de vuxna ser att barnet/ungdomen är drogat, men nekar. För naiva lättlurade vuxna bygger knappast det välbehövliga förtroendet.

Vad säger alla de som faktiskt har någon erfarenhet? Positiva, neutrala, negativa?

• De som blivit testade och visat sig vara drogfria
• De som blivit testade och visat sig gå på droger
• De som inte blivit testade men som gått på droger

Och hur stor roll spelade egentligen testet i sig och hur avgörande var andra faktorer? Tex de vuxnas attityder och agerande i övrigt?

Ursch, kommer ännu en gång att tänka på den sanna berättelsen i Ohörda rop. För igen; det är väl sällan så att signalerna inte finns där. Länge. Och vi är väl ett samhälle för att om en förälder inte orkar, så ska det åtminstone finnas andra vuxna.

 

Matte, filosofi, invandring och inlärningsmetoder

Hur hänger då matte, filosofi, invandring och inlärningsmetoder ihop?

I just denna artikel är det för att Per Acke Orstadius skrivit en artikel i SvD gällande matematik, och att jag sedan spann vidare på det temat. (SvD)

Nu tillhör jag de som personligen älskar matte, och för mig personligen så har det framför allt kommit till användning i filosofiska resonemang, att se och förstå längre orsak och verkan samband, samt för att förenkla och förklara tillvaron för mina arbetskamrater

Orstadius hävdar att inte alla behöver lära sig den matematik som idag krävs för att nå in på gymnasiet. Här är jag pinsamt dåligt insatt i dels vad som idag krävs, dels vad som är rimligt att kräva. Men om inte jag missminner mig så ligger Sverige rejält efter när det gäller våra ungdomars matematikkunskaper. Är det för att våra ungdomar är mindre begåvade eller för att de ges sämre förutsättningar. Därom tviste de lärde antar jag.

Följdfrågan blir: Vill vi vara en kunskapsnation, eller räknar vi med att tillräckligt många begåvade ska vilja invandra hit så att den biten löser sig ändå, ungefär som när tyskar och valloner kom hit med sina kunskaper? Men väljer vi denna metod så måste vi samtidigt fundera på hur vi attraherar just de personerna.

Och avslutningsvis: Vi är alla olika när det gäller hur mycket vi förmår lära oss, vad vi faktiskt kommer att ha nytta av i en eller annan grad samt hur vi lämpligast lär oss.

Speciellt detta med inlärningsmetod. Varför kan inte olika elever gå i olika grupper och få en pedagogik som passar respektive grupp. Och måste verkligen alla nått samma mål vid 9:an? Jo en nedre gräns anser jag behöver finnas, men öppna upp för att de som vill och kan lära sig mer. Och glöm definitivt inte (som ofta sker idag) att uppmuntra även de som har lätt för sig, så de inte blir helt uttråkade och därmed oftast stökiga.

Ja visst innebär detta att alla gå inte kan söka till alla gymnasieutbildningar, men i ärlighetens namn så är nog inte till exempel de som är svaga i matte så värst intresserade av att komma in på Natur ändå. Samtidigt som möjligheten alltid ska finnas att ”komma i kapp” senare. Det kan till exempel vara så enkla förklaringar som att de själva varit sjuka mycket och därför inte hunnit med.

Passar på att sticka emellan med ett exempel. Själv läste jag matematik på Universitetet och jag och mina matematikvänner, som dessutom läste ekonomi, förundrades över hur många ord och hur många sidor som användes för att förklara något som lätt kunde beskrivas i en enkel formel. (Vi använde samma litteratur som de som läst minimalt med matte på gymnasiet.)

Förresten, det där med inlärningsmetoder. Samma logik gäller så klart alla andra ämnen också Själv hatar jag tex mind-maps. Jag måste få saker och ting uppställda i rader om jag ska antingen förstå eller lära mig. Så låt oss vara olika Och visst kan man fundera mer över vilken matematik/filosofi som passar bäst till de som faktiskt inte vill läsa vidare matte efter 9:an.

Ååå slog mig precis att jag kan ta till ett av vår tids modeord: Demokrati! För är det ändå inte så att du behöver ett visst logiskt tänkande, gärna någon förmåga att tolka statistisk rapportering för att kunna avgöra vad som är rimligt eller ej. (Självklart behöver du dessutom en del faktakunskaper inklusive historik.)

Avslutningsvis ett exempel om du får veta att x% av alla brottslingar är psykiskt sjuka. Kan vi med hjälp av den uppgiften säga något om hur många % av de psykiskt sjuka som är brottslingar? Nej, men jag gissar att det finns en hel del som bara i farten tar för givet att samma siffra gäller i båda fallen. Sedan kan man fundera över vad det innebär för attityden till psykiskt sjuka …

Vi vill väl ändå ge våra ungdomar så goda förutsättningar som möjligt att inte bli lurade eller och undvika missförstånd.

 

Varför ska förskolan envisas med att slå knut på sig själv?

Mona och Olof Edsinger upprörs med rätta över att deras 3 respektive 5 åring dels åsiktsregistreras, dels implicit får lära sig att det är något viktigt det där med vem man blir kär i, vart man kommer ifrån och vad man tror på. (SvD)

Hallå! De är tre och fem år! Skärpning förskolan!

Tja det enda bra med den åldern är väl att de högst troligen inte brytt sig ett dugg om frågorna, än mindre haft en aning om vad de svarat på.

Men tyvärr misstänker jag att detta bara är ett symptom. Att de dagligen utsätts för fler saker i förskolans oändliga strävan att slå knut på sig själva. Dessutom finns det ju äldre barn där dumheter kanske inte glider förbi lika obemärkt.

Och sist men inte minst, när ska  förskolan inse att de frågor som var problemställningar under deras uppväxt inte med självklarhet är problemställningar för den unga generationen. Ja, om inte förskolan lyckas pränta in det i dem förstås.

 

Självklart ska vi ha meddelarfrihet i skattefinansierad verksamhet!

Kan inte annat än instämma. Självklart ska vi ha meddelandefrihet i skattefinansierad verksamhet så som vård, omsorg och skola. (SvD)

Jag vill gärna tro att det ”bara blivit en miss”, så att alla självklart ska instämma i att denna miss ska åtgärdas.

Och för de som inte intuitivt ser detta. Eftersom verksamheten är skattebetalad så är det också gentemot skattebetalarna som lojaliteten bör ligga. Och så klart se till det bästa för de som ska vårdas eller utbildas.

 

Yes yes yes Björklund!

Fler nationella prov. Tack Björklund! (SvD)

Själv anser jag att en klass reusltat i ett nationellt prov ska vara väldigt mycket grundande till vilket snitt läraren sedan får ge i betyg.

Vill också ta tillfället i akt att kommentera på 9A. Först ska jag säga att jag inte sett något avsnitt av nuvarande omgången, men såg några avsnitt av första omgången och har nu sett reklamen.

En av förutsättningarna för att en lärare ska ha en rimlig chans i klassrummet är att han eller hon faktiskt ses som den som har auktoriteten, både gällande kunskapen och vad som är aceptabelt beteende. Är det då så smart att hänga ut lärarna offentligt i tv?

Däermot tror jag säkert att lärare både kan behöva och kan vilja få lite guidning. Men det måste väl ändå kunna gå att ordna som på andra ställen i arbetslivet, dvs att de lärare som så vill kan få prata med någon coach . Men för den saken skull ska ju inte coachen vara i klassrummet. Hur skulle det fungera om jag tog med en coach till mina möten på jobbet …

Och sist men inte minst en reflektion från första omgången.  Där verkade man kräva att lärarna skulle vara minst sagt undermänniskor som varje dag ska ge hela sin själ. Hur hållbart är det? Och hur många tänkbara lärare har vi som ens skulle kunna nå till den nivån ens om de försökte och ville? Nej, lite större realism tack, samt se till att ge lärarna en rimlig förutsättning! Tex studenter som respekterar varandra samt på ett sunt sätt ser upp till sina lärare.

Och varför har vi inte fler klasser som delas upp efter den instuderingsmetod som passar just de i den klassen, tex klasser för de som lär sig bäst och trivs bäst under strikta former, respektive de som utveckas bäst under mer personligt ansvar och har egen drivkraft. Osv.