Viktigt att skicka rätt signaler

Anisur Rahman från Bangladesh får äntligen stanna här i Sverige. (SvD)

Det är ett viktigt steg i kampen för det fria ordet. Det är viktigt att vi visar omvärlden att vi inte tolererar att journalister tystas. För tydligen har klimatet hårdnat för dem. Bara i Latinamerika har 37 stycken dödats under åren 2004 till 2008, och fyra saknas.

Det är inte acceptabelt att författare och journalister tystas från att kritisera regimer. I Anisurs fall är det den statliga RAB-milisen och de islamistiska extremisterna som är ute efter honom, eftersom han är djupt engagerad i kampen för demokrati och kvinnors och minoriteters rättigheter.

Jag önskar Anisur all lycka i den kampen och är glad att Sverige kan bidra.

 

Att styra sitt eget öde – Afganistan

Afganisatan får välbehövlig truppförstärkning. (SvD)

Namnet på min förra artikel är ”Att styra sitt eget öde”, men avsåg Sverige. När jag skulle skriva denna artikel slog det mig att samma titel passar utmärkt även när det gäller Afganistan.

Genom att vara närvarande och säkra tryggheten så ger vi också landets medborgare en rimlig chans att bygga upp sitt land. Och vi bör naturligtvis även stötta, men inte ta över, när det gäller uppbyggnadsarbetet. Det är både landet Afganistan som behöver kunna få styra sitt ege öde, samt den enskilde medborgaren.

När det gäller att styra landet så tänker jag främst på att inte behöva hamna i händerna på andra, utan att ha jämnbördiga handels och sammarbetsformer med andra, och att de som styr ska ge förutsättningar för medborgarna att kunna ha en påverkan på sitt eget och familjens liv.

Läs gärna min sida ”En bättre värld”. Här ett litet citat:

När det gäller vår utrikespolitik bör vi fokusera på självhjälp, samt att ta mycket stort avstånd från allt förtryck och utnyttjande av andra människor, t ex trafficing, barnprostitution, barnsoldater och orimliga arbetsförhållanden. Sverige bör också verka för att människor i Världen inte döms utifrån sitt kön, enticitet eller födelseplats, utan utifrån sitt handlande satt i sitt sammanhang. Vi behöver också motverka fattigdom, okunskap och orättvisa rättssystem, både för att de är icke önskvärda i sig själva, men också för är att de är stora grogrunder för att människor ska börja sträva efter win-lose lösningar, istället för win-win.

 

På tal om mångkultur

På tal om mångkultur. Jag kan inte låta bli att ta upp det som hänt i Guinea, även om rapporten kom för någon dag sedan (SvD). Jag satt då på ett flyg, men bilden har sedan bitit sig kvar så nu skriver jag ändå. Tyvärr känns det inte som helt ovanliga rapporter att komma från den världsdelen. Det som slår mig är att det faktiskt inte är ett möjligt scenario i vilken del av världen som helst. Det är en fruktansvärd människosyn som möjliggör dessa ofattbara grymheter. Här några utdrag:

Ovanligt grymma uppgifter cirkulerade på tisdagen om vad som skedde när säkerhetsstyrkorna slog till mot ett stort oppositionsmöte på fotbollsstadion i Conakry i måndags.

- De våldtog kvinnor offentligt. Soldaterna sköt överallt och jag såg folk falla. Kvinnor fick sina kläder avslitna. Soldaterna körde in sina gevär i deras vaginor. Jag såg det själv, berättade oppositionsaktivisten Mouctar Diallo för franska radiokanalen RFI.

- Jag såg Röda baskrarna (en elitstyrka) fånga kvinnor som höll på att fly, de slet av deras kläder och stack in händerna i deras könsorgan, sade ett ögonvittne till Human Rights Watch enligt BBC.

Notera även att det är de som i humana stater är tillsatta att skydda sina medborgare, det är de som i Guinea istället sätter skräck i sina landsmän. Det är absolut beklagligt att kulturer som dessa fortfarande existerar. Dessutom påminner det om hur grymt hyllandet av mångkulturen måste klinga i öronen på de våltagna och skändade kvinnorna och de massakerade männen.

Låt oss verka för att vi exporterar vår människosyn och att vi motverkar spridningen av ovanstående människosyn. För de i Guinea kan det väl knappast bli så mycket värre, see Wikipedia.

 

Ja! så klart

Så är Lissabonfördraget aktuellt igen. Som tur är så verkar det som att det nu är avgjort att det blir ett ja från Irlands sidn, dvs ett steg närmare att få fördraget på plats.

I SvD skriver Rolf Gustafsson:

Den viktigaste sakpolitiska förändringen gäller det rättsliga och polisiära samarbetet, som blir en del av det vanliga EU. Till nyheterna hör även att EU får klarare befogenheter i klimat- och energifrågorna.

EU:s internationella profil förstärks genom den nya posten som ”utrikesminister” med en egen ”utrikesförvaltning”. Dessutom inrättas en post som permanent ordförande i Europeiska rådet (EU:s toppmöte), en ”president”.

Även om jag inte är insatt i alla deltaler så är jag definitivt för en ökad samordnng när det gäller rättsliga och polisiära frågor. Mycket av den tunga kriminaliteten utnyttjar redan idag vår brist på samarbete, och Lissabon fördraget verkar vara ett steg i rätt riktning för att kunna ta knappa in på dem.

Klimatfrågan, även här ser jag enbart att vi kan tjäna på ökat samarbete. Mycket av miljöpåverkan känner inga gränser vilket innebär att vi behöver kunna hantera problemen därefter.

Och sist men inte minst: Vi behöver en starkare röst utåt, dvs jag välkomnar både en president och en utrikesminister.

 

Förtroendeingivande

Bilden på Sarkozy, Obama, Merkel och Reinfelt får i alla fall mig att känna hopp inför G20. Där är visserligen en hel del andra också, men det känndes ändå skönt att se dessa fyra och känna att de strävar efter ett samarbete i en rad viktiga frågor. (SvS)

Men de har onekligen många tuffa frågor framför sig. En av frågorna är den om hur finanskrisen drabbar låginkomstländerna och hur den frågan bör hanteras. Världsbanken påpekar:

Ett annat utspel har gjorts av Världsbanken som i onsdags presenterade en ny analys av vad recessionen inneburit i låginkomstländerna. Slutsatsen är att krisen kommer att öka antalet människor som lever i extrem fattigdom med närmare 90 miljoner till slutet av nästa år och till att ytterligare 30-50 000 små barn dör av hunger och sjukdom i Afrika söder om Sahara i år.

Världsbanken konstaterar att många låginkomstländer gjort ”betydande framsteg” och kan använda ökade ekonomiska resurser mycket mer effektivt än förr – ändå drabbas många nu av ett stort finansiellt bortfall. Läget varierar visserligen, men många regeringar har inte resurser att kunna driva någon stimulanspolitik. Totalt beräknas nu de fattigaste länderna sakna omkring 80 miljarder kronor för att finansiera hälsovård, utbildning, socialt stöd och infrastruktur, uppger Världsbanken som föreslår en särskild instans (Crisis Response Facility) för att snabbt kunna hjälpa låginkomstländer när de drabbats av svåra ekonomiska chocker utifrån.

Speciellt lider jag med de barn som redan från början föds in i extrem fattigdom. Knappast ett eget val. Pensionssystem, sjukvårdssystem och födelsekontroll är åtgärder som skulle vara steg i rätt riktning, men inte helt enkla att införa. Krafttag mot i HIV i Afrika är andra åtgärder, som tyvärr verkar stöta på allt för många religösa hinder. Dessutom så kräver dessa åtgärder en stor initial investering.

 

Personliga tragedier

Ännu en minderårig flicka har gifts bort till en gammal man, i detta fall en 13-åring till en 75-åring. Som så många gånger verkar det vara social missär som ligger bakom. Fadern var skyldig ca 400:-. (SvD) En annan är uppenbarligen synen på människovärdet på barn, vilket prislappen vittnar om

Det enda lilla positiva i artikeln är att den ändå visar att det i Bangladesh faktiskt är förbjudet att gifta sig innan 18-års ålder. (Tyvärr verkar det inte vara allt för svårt att kringgå med falska papper.)

Jag hoppas att uppmärksamheten nu innebär att flickan går ett bättre öde till mötes, och att det dessutom bidrar till att fler och fler i världen inser att barn inte är en handelsvara.

 

Och vem är Mugabe att döma?

- Vem har sagt att britterna och amerikanerna ska härska över andra? Det är därför vi säger: Ner med er! Vi har inte bjudit hit de här djävla vitingarna. De vill lägga näsan i blöt i våra affärer. Vägra det! ska Mugabe då ha sagt. (SvD) (DN)

Och vem är Mugabe att slå sig för bröstet? Som själv har kört Zimbabwes ekonomi (mm) i botten. Efter att först ha kört ut de vita så förmådde han tydligen inte att ta över deras odlingar, vilket är en starkt bidragande orsakt till dagens usla ekonomin. (Wiki, se gärna den mycket beskrivande bilden över den minskade skörden) Jag misstänker även att det finns både en och annan i Zimbabwe som gärna skulle tacka ja till medborgarskap både i EU och USA, och därmed låta den vite mannen åter styra över dem.  

Så ”de där vitingarna” kanske inte var så illa för landet trots allt. Dessutom visar detta att det är dags för oss ”vitingar” att lägga bort vårt skuldbeteende. Och det hoppas jag verkligen att EU nu gör vid sitt besök, och istället ser till Zimbabwes folk.

 

Stanna i Afganistan

Jag anser att Sverige ska stanna i Afganistan och jag blir därmed upprörd när man i TV verkar se det som självklart att man ska tycka tvärtom.

Jag anser att Svenskarna gör en bra insats som bidrar till stabilitet i området som i sin tur är avgörande för att det civila samhället ska få en möjlighet att växa. Samtidigt instämmer jag med att man inte helt och hållet kan göra en sak i taget eftersom misär också skapar konflikt, men efter vad jag förstår så bidrar vi även på den fronten.

Lite kommentarer på en artikel i Aftonbladet:

• Hur kan överhuvudtaget dödandet av sex anfallande motståndsmän ses som något konstigt med tanke på uppdraget och situationen i regionen?
• Vi är beroende av den ameikanska underrättelsetjänsten. Det är väl jättebra att vi har tillgång till den skulle jag vilja säga.
• Tre av fyra kronor som Sverige satsar i Afganistan går till militära insatser. Samma här, så som situationen ser ut så låter det mycket rimligt. En fråga som däremot kan vara intressantare är hur andra bidrar och hur de i så fall kompleterar varandra.

Avslutar med ett litet klipp ur försvarsministern, Sten Tolgfors, text ”Därför strider svenska soldater i Afganistan”:

I dag har Afghanistan en demokratiskt vald regering och president. Den 20 augusti hålls på nytt val i Afghanistan. Det är en anledning till att våldet nu trappas upp. De krafter som är mot frihet, likabehandling av män och kvinnor samt demokrati har allt intresse av att försöka förstöra valen genom hot och våld.

Ett annat syfte med våldet är få västvärlden att ifrågasätta sin närvaro i landet. Utan Isafs insats, som har ett FN-mandat, skulle Afghanistan snabbt falla tillbaka i inbördeskrig, förtryck och diktatur. En väg för FN-insatsens motståndare att få utländsk trupp ut ur landet är att agera så att insatsen ifrågasätts i truppbidragande länder. Det är lättare för dem att underblåsa ifrågasättande av insatsen i truppbidragarländerna än att vinna en konflikt på marken i Afghanistan.

Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.

 

Stöd burmesernas inneboende kraft

Läget i Burma är knappast nytt, eller okänt. Det som varit det nya är framförallt den gemensamma resningen bland Burmas befolkning, se Juntan griper fler i Burma i dagens SvD. 

När ska utländska (västerländska liberala) krafter lägga sig i andra länders inre angelägenheter? Svår fråga utan enkelt svar. Två huvudingredienser bör ändå vara att läget är så illa att yttre inblandning är försvarbart, samt att det finns förutsättningar för att åstadkomma en förbättring.

Efter vad jag kan förstå så är situationen för befolkningen så misserabel att det berättigar ett yttre inblandande. När det gäller frågan om förutsättningarna finns för att åstadkomma en förbättring så anser jag att man i första hand bör se till när befolkningen själva är mogna för att genomföra en så radikal förändring som ändå krävs. Den senaste tidens demonstrationer tyder på att den mognaden nu finns, och det är då avgörande att omvärlden tar tillfället i akt och förstärker den inneboende kraft som ändå finns. Sedan förutsätter jag att västvärlden redan hunnit lära sig av misstagen vid Irakinvasionen, och att man numera planerar även bortom diktaturens störtande.

Diktaturer behöver nödvändigtvis inte störtas med vapenmakt, även om det varken ska uteslutas eller föraktas. Kärnfrågan är att förstå sig på diktaturens mekanismer, och då framför allt hur dess ledare fungerar.