Vad varje individ anser vara en bättre värld tror jag främst beror på följande tre parametrar:
- Vilken personlighet (egenskaper) du föddes med
- Vilka förutsättningar du föddes med
- Hur långt du kommit i din personliga mognad
Vilket betyder att även om alla skulle ges samma förutsättningar i livet, så skulle vi ändå ha många olika uppfattningar om vad som är meningen med livet och vad som är ”en bättre värld”.
Så hur ska vi då ändå kunna sträva mot en bättre värld? Det är här jag menar att vi måste vara ödmjuka och respektera varandras olikheter, så länge som respekten är ömsesidig och ödmjukheten likaså. Därför anser jag att varje individ bör sträva efter win-win situationer tillsammans med, och för andra, som också strävar efter win-win situationer, samtidigt som samma personer tillsammans motarbetar de som strävar efter win-lose situationer. Ett exempel på det senare är de som missbrukar andras svagheter, oberoende om det gäller fysisk styrka, psykologiskt övertag, ekonomi, kunskapsövertag o dyl, både på individ-grupp-företag-organisation-nationsnivå. Win-win är att dela på ett överskott som åstadkommits genom samarbete, medan win-lose är att ta något som någon annan skapat.
För min personliga del ligger en av utmaningarna i att komma ihåg att det inte är alla människor som strävar efter och mår bra av allt det individuella ansvar som jag eftersträvar. För visst kan jag inse att det finns trygghet i att veta, respektive tro, på att det är någon annan än jag själv som har största (hela?) påverkan på mitt liv och att jag som individ då vet vad jag har att anpassa mig till, och därmed; vem jag kan skylla på.
Ett exempel är dagens Sverige, där det tillsynes finns en uppsjö av förutsättningar för att bli lycklig i, och med, all trygghet vi har när det gäller frågor så som skola, sjukvård, ekonomi o dyl, vilket innebär att det i praktiken ställs höga krav på individen att kunna leda sig själv till sin egen lycka, att själv stå för sina misstag, lära sig, förlåta och gå vidare. Se vidare mina två andra sidor om ”Medborgarkapital” respektive ”Three Bibles”.
Jag ser Sverige som ett av de bästa (om inte till och med det bästa) landet när det gäller att jämna ut orättvisorna bland de som föds här. I stort sett skulle jag vilja säga att alla barn som föds i Sverige har dragit en vinstlott i ”världslotteriet”. Här är sannolikheten stor att får växa upp med föräldrar som älskar en, att får sjukvård och skolundervisning, samt att skyddas mot orättvisor genom både socialsystem och rättssystem.
Naturligtvis önskar jag att alla skulle kunna få en sådan start i livet. Så långt brukar åtminstonde de flesta svenskar vara överens, det är när det gäller metoden att nå dit som åsikterna börjar gå isär.
Min väg till en bättre värld innebär att vi ser till världens befolkning som helhet, och att vi både arbetar kortsiktigt och långsiktigt, men där det kortsiktiga inte i för hög grad får riskera att vi inte når det långsiktiga målet.
Jag ser ingen annan lösning än att vi människor måste börja respektera varandra och oss själva, samtidigt som vi naturligtvis måste ha viss ödmjukhet för våra egna och andras brister.
För att vara trovärdiga i vår (svenskarnas) strävan efter en värld där vi respekterar varandra så bör vi börja på hemmaplan. Vi bör föra en inrikespolitik som ger innevånarna förutsättningarna att sträva efter win-win lösningar, istället för win-lose. Vi bör föra en utrikespolitik som påverkar övriga världen i samma riktning. Det första målet, med ömeseidig respekt mellan Sveriges invånare, är ganska väl uppnått, åtminstone med internationella mått mätt. Det andra målet, med ömsesidig respekt mellan alla världens innevånare, ja där finns det minst sagt ett och annat mer att önska. Med andra ord: Vi behöver något-så-när behålla situationen i Sverige, både för vår egen skull, men även för att kunna förbättra omvärlden.
Men att förändra världen är en diger uppgift. Så, både för att hjälpa enskilda individer, och för att visa övriga världen vad ömsesidig respekt innebär i ett större perspektiv, så bör vi naturligtvis ge en fristad och nytt hemland till vissa. Ja, ”vissa”, eftersom vi inte har någon möjlighet att välkomna alla. Då infinner sig åtminstone fyra knäckfrågor:
- Hur många ska få komma?
- Vilka ska få komma?
- Hur ska vi ta emot dem?
- Vad ska vi förvänta oss av varandra?
Hur många som ska få komma beror naturligtvis på svaret på de övriga frågorna. Vi bör bara välkomna de som också strävar efter ömsesidig resepkt och ödmjuket, vilket jag är övertygad om att de flesta gör. (Däremot vill jag inte att vi bjuder in dessa individers plågoandra. Det skulle vara som att först flytta den mobbade till ny klass, för att direkt flytta efter de som mobbar.) Och naturligtvis ska vi resepktera de som vi därmed välkomnar. Vi bör självklart även förvänta oss att de respekterar varandra, inte alltid helt lätt med tanke på situationen i vissas hemländer.
När det gäller vår utrikespolitik bör vi fokusera på självhjälp, samt att ta mycket stort avstånd från allt förtryck och utnyttjande av andra människor, t ex trafficing, barnprostitution, barnsoldater och orimliga arbetsförhållanden. Sverige bör också verka för att människor i Världen inte döms utifrån sitt kön, enticitet eller födelseplats, utan utifrån sitt handlande satt i sitt sammanhang. Vi behöver också motverka fattigdom, okunskap och orättvisa rättssystem, både för att de är icke önskvärda i sig själva, men också för är att de är stora grogrunder för att människor ska börja sträva efter win-lose lösningar, istället för win-win.
Och sist men inte minst, moraliskt stöd och hopp för alla de som också kämpar för en bättre värld.
oktober 24, 2009 at 9:15 f m
[...] En bättre värld [...]
november 7, 2009 at 9:57 e m
Men i praktiken, ute i verkliga världen, bedömer vi faktiskt människor med hänsyn till både ras, kön och ålder. Hade vi t ex haft tillnärmelsevis så många flygolyckor någonstans i den ”vita” världen som de har i Afrika så hade flygresor omgående förbjudits. Men den afrikanska olycksstatistiken talar vi inte ens om, vi har helt enkelt överseende och vill inte genera afrikanerna med att påpeka det ohållbara i deras flygpraxis. För olycksstatistiken där kan INTE bortförklaras med dålig teknik osv.
Detta är bara ett exempel. Och jag menar inte ens att det är fel att vi bedömer folk olika, För vi presterar inte bara olika, vi har även olika förutsättningar. Beroende på ras, kön och ålder är vi olika bra på olika saker. Jag ser verkligen inget fel med det, tvärtom är detta förmodligen vårt enda hopp som mänsklighet! Vi borde lära oss att HEDRA olikheter, inte blunda för dem!
november 8, 2009 at 6:51 e m
Pappan: Trixet är väl att hälla isär att det som gäller generellt för en grupp inte nödvändigtvis gäller för en individ. Och att individen inte ska straffas för att hon tillhör en grupp som hon inte kan göra något för att ta sig ur, så som ras, kön och ålder. Märk väl att jag inte tar med religion, eftersom det faktiskt är ett val (även om det minst sagt kan vara mer eller mindre svårt att ta sig ur på grund av de risker som det kan innebära).
Och klart att jag utgår från mina tidigare erfarenheter när jag först träffar någon, i brist på annat. Men att jag ändå håller ett öppet sinne och sedan bedömmer individen för det just hon gjort utifrån sina förutsättningar.
Om nu tex kvinnor, generellt, är sämre på att köra lyftkran än män så ska ju inte alla kvinnor automatiskt dissas från att köra lyftkran, däremot kommer ett prov för att få köra lyftkran automatiskt att resultera i att det blir fler män än kvinnor som antas. Vilket är helt i sin ordning enligt mig. (Men troligen inet enligt Gudrun
)
november 8, 2009 at 7:54 e m
Ja jo. Det låter så lätt och självklart. Men helt lätt är det inte. Låt oss säga att man om tjugo år (kanske genom pedofilskandaler och efterföljande muslimska och kristfundamentalistiska påtryckningar) förbjudit män att arbeta på daghem. Och att jag ser mitt kall i att vara dagisfröken. Men alltså automatiskt dissas. Borde jag då välja mellan att gå och hänga mig och att göra revolution?
Kanske är det mitt temperament, men jag kan inte tro annat än att jag då ser det större sammanhanget och ödmjukar mig till att välja ett annat yrke, för helhetens skull. Om jag i stället, genom juridiskt trixeri och kryphålsletande, trumfar igenom att få bli dagisfröken – till just mina dagisbarns och deras förvärvsarbetande mödrars glädje -så blir mitt fall prejudicerande. Varpå man tvingas återgå till att även anställa män som dagisfröknar. Varpå det är en tidsfråga innan nya pedofiliincidenter inträffar…
Eller om vi vänder på det och säger att man om 20 år har slutat med kvinnliga fångväktare på Hall… ja, du fattar resten av scenariot…
Frågan är: Måste, i ett fungerande samhälle, inte individen ibland göra avkall på en del självförverkligande för det gemensammas skull?
Pappan
november 11, 2009 at 5:06 e m
Pappan: Visst måste inividen ibland göra avkall för det gemensammas skull. Till exempel tycker jag att vi ska ha en restrektiv drogpolitik, trots att det faktiskt finns vissa individer som mycket väl kan hantera droger.
november 8, 2009 at 8:04 e m
Tingsten, efter att ha givit upp på att skriva om liberalismen: ”Vem vill skriva snusförnuftets idéhistoria!”
Du läste väl den här: http://www.dn.se/opinion/signerat/utmanande-ideer-1.988992#
november 11, 2009 at 5:28 e m
Pappan: Nej jag hade inte läst artikeln i DN. Visst kan liberalism te sig snusförnuftigt, men det är ändå den enda möjliga väg fram som jag ser. Men det är klart att det beror på vad vad man efterfrågar.
En intressant fråga i sammanhanget är vilket samhälle man skulle vilja leva i, om man innan inte kunde veta vilken position man skulle hamna på.
februari 2, 2010 at 4:13 e m
[...] En bättre värld [...]
februari 11, 2010 at 9:36 e m
[...] En bättre värld [...]
mars 12, 2010 at 4:28 f m
Hm, ja… jag skulle nog vilja leva i ett land som beboddes av det folk jag härstammar ur, och som landet självt härstammar ur (eller som härstammar ur landet, om man så vill). Där andra folk är välkomna GÄSTER som vi har ett berikande utbyte med. Gäster åker hem till sitt efter en inte allt för lång tid. Det är poängen med gäster. Jag vill bo i ett GÄSTVÄNLIGT land.
Eller förresten är frågan abstrakt: Jag vill givetvis bo i MITT land. Och hoppas att alla andra skall få bo i SINA respektive länder. Det vill jag verka för om jag kan.
Folk är lyckligast (minst olyckliga) i sina egna hemländer, i långa loppet. Där man känner sig hemma, som en del av majoriteten och de kulturella förgivettagandena.
Ett land som har blandat bort sina kulturella förgivettaganden blir en transitplats, ett läger som ingen känner personligt ansvar för. Ett otryggt ingenmansland.
Det vill jag inte för något lands del. Alltså inte heller mitt eget lands del.
Ungefär så tänker jag. Hur tänker du själv?
Pappan
mars 12, 2010 at 4:30 f m
Kanske, när jag tänker efter, är denna grundsyn det som kallas etnopluralism. Men jag tror det är den mest naturliga, mänskliga grundsynen. Vad tror du själv?
Pappan
mars 12, 2010 at 5:07 e m
Pappan
Som du ser av min blogg så bortser jag från etnicitet, men lägger vikt vid kultur. Och, med risken för att vara tjatig, jag vill leva med de som lever upp till ömsesidig respekt och ödmjukhet och som därmed strävar efter win-win situationer och är med och motverkar de som strävar efter win-lose lösningar.
mars 12, 2010 at 5:10 e m
Så är varje människomöte en förhandlingssituation för dig?
mars 13, 2010 at 10:00 f m
[...] En bättre värld [...]
mars 13, 2010 at 11:47 f m
Åsa, jag betvivlar, att du i praktiken bortser från etnicitet.
Drygt 60% av gaturånen i London begås av svarta, unga män. Skulle du bortse från det, om en svart ung man skulle erbjuda sig (i London) att assistera dig? Eller skulle detta ingå i din riskbedömning?
mars 13, 2010 at 8:03 e m
Pappan och Anders
Om jag träffar en ny person så bygger jag så klart min uppfattning på det som ögat ger, så som ålder, klädstil, symboler, kön, etnicitet, kroppsspråk. Självklart gör jag redan här en riskbedömning, och i vissa fall skulle resultatet innebära att jag skulle vika av någon annanstans.
Men om det blir ett möte så försöker jag ändå att så snart som möjligt bilda mig en egen uppfattning om just den individen, men är såklart extra uppmärksam på olika saker beroende på vad dessa yttre faktorer gav mig.
mars 14, 2010 at 6:34 f m
Stort tack för svar, Åsa!
I ditt svar verkar det som din riskbedömning ENBART skulle vara baserad på ”det som ögat ger”.
Menar du på fullaste allvar, om en svart ung man skulle erbjuda sig (i London) att assistera dig, så skulle din riskbedömning inte inkludera kunskapen om, att vederbörande tillhör en population som är starkt överrepresenterad vad gäller gaturån?
mars 14, 2010 at 8:47 f m
Anders
Läs gärna mitt svar igen.
Men för att vara mer konkret. Jag skulle hellre ta emot hjälp av en ung svart man som är propert klädd och ger ett öppet intryck, än av en ung white trash med obalanserat intryck.
Men eftersom det nu är detta med hudfärg som intresserar dig, hudfärgen spelar roll när man inte har så mycket annat att gå på, men den är definitivt inte det enda eller ens det avgörande kriteriet.
Och jag antar att alla av oss utsatts för fördommar mot oss pga att vi tillhör en grupp som vi faktiskt inte kan välja att inte tillhöra. Jag gruppen vita kvinnor och jag misstänker att du tillhör gruppen vita män.
sedan har jag den stora fördelen att själv kunna välja när jag vill tillhöra blondinerna, brunetterna, eller red-heads 
mars 14, 2010 at 10:13 f m
Hej Åsa,
Tack för svar!
Det låter stiligt att säga, att man ”bortser från etnicitet”. Rätt många säger det – kanske utan att tänka efter, om de verkligen i praktiken är beredda att leva som de lär.
Min poäng är, att du inte i praktiken bortser från etnicitet. När du vet, att drygt 60% av gaturånen i London begås av svarta, unga män, så kommer det att ingå i din riskbedömning, om en svart ung man skulle erbjuda sig (i London) att assistera dig.
Det är naturligtvis inte det enda som du beaktar, men du bortser inte från denna kunskap (trots att du påstår, att de ”bortser från etnicitet”.).
Du skriver, att ”alla av oss utsatts för fördommar mot oss pga att vi tillhör en grupp som vi faktiskt inte kan välja att inte tillhöra”. ”Fördom” är ett begrepp som verkar ha genomgått en betydelseglidning. Vad lägger du in i begreppet fördom?
Frågan är uppriktigt menad. Förr så betydde fördom falsk vanföreställning (och begreppet har en stark negativ värdeladdning). Idag verkar många använda detta begrepp i en delvis eller helt annan betydelse (med bibehållen negativ värdeladdning). Fördom verkar numera betyda (ungefär): korrekt information om en population.
mars 14, 2010 at 1:54 e m
Anders
Jag har ju skrivit att jag tar hänsyn till etnicitet vid min första bedömning, så vad är din fråga. Sedan att jag inte tar fullt så stor hänsyn till den aspekten som du verkar vilja är en annan sak.
När det gäller fördomsbegreppet så håller jag helt klart med dig att det används slarvigt och många gånger helt oriktigt. Och instämmer helt i din tolkning av ordet. I inlägget ovan är jag medveten om att jag använde det lite väl provokativt. Så tack för min möjlighet att få klargöra mig.
Så för att vara lite mer korrekt i mitt svar. Om jag träffar en person som tillhör en viss grupp så tar jag naturligtvis med min kunskap/erfarenhet om den gruppen i min första bedömning av individen. Men jag försöker också uppriktigt beakta vad som är fakta och gäller alla individer i gruppen, vad som är fakta gällande en viss andel av gruppen och vad som är information som jag ännu inte har belägg för, dvs som kan visa sig vara fakta eller fördom. Den information jag redan klassat som fördommar tar jag så klart inte med i min bedömning.
januari 15, 2012 at 8:39 f m
[...] En bättre värld [...]