Åsa Carlsson – Liberal

Vad varje individ anser vara en bättre värld tror jag främst beror på följande tre parametrar:

• Vilken personlighet (egenskaper) du föddes med
• Vilka förutsättningar du föddes med
• Hur långt du kommit i din personliga mognad 

Vilket betyder att även om alla skulle ges samma förutsättningar i livet, så skulle vi ändå ha många olika uppfattningar om vad som är meningen med livet och vad som är ”en bättre värld”.

Så hur ska vi då ändå kunna sträva mot en bättre värld? Det är här jag menar att vi  måste vara ödmjuka och respektera varandras olikheter, så länge som respekten är ömsesidig och ödmjukheten likaså. Därför anser jag att varje individ bör sträva efter win-win situationer tillsammans med, och för andra, som också strävar efter win-win situationer, samtidigt som samma personer tillsammans motarbetar de som strävar efter win-lose situationer. Ett exempel på det senare är de som missbrukar andras svagheter, oberoende om det gäller fysisk styrka, psykologiskt övertag, ekonomi, kunskapsövertag o dyl, både på individ-grupp-företag-organisation-nationsnivå. Win-win är att dela på ett överskott som åstadkommits genom samarbete, medan win-lose är att ta något som någon annan skapat.

För min personliga del ligger en av utmaningarna i att komma ihåg att det inte är alla människor som strävar efter och mår bra av allt det individuella ansvar som jag eftersträvar. För visst kan jag inse att det finns trygghet i att veta, respektive tro, på att det är någon annan än jag själv som har största (hela?) påverkan på mitt liv och att jag som individ då vet vad jag har att anpassa mig till, och därmed; vem jag kan skylla på. 

Ett exempel är dagens Sverige, där det tillsynes finns en uppsjö av förutsättningar för att bli lycklig i, och med, all trygghet vi har när det gäller frågor så som skola, sjukvård, ekonomi o dyl, vilket innebär att det i praktiken ställs höga krav på individen att kunna leda sig själv till sin egen lycka, att själv stå för sina misstag, lära sig, förlåta och gå vidare. Se vidare mina två andra sidor om ”Medborgarkapital” respektive ”Three Bibles”.

Jag ser Sverige som ett av de bästa (om inte till och med det bästa) landet när det gäller att jämna ut orättvisorna bland de som föds här. I stort sett skulle jag vilja säga att alla barn som föds i Sverige har dragit en vinstlott i ”världslotteriet”. Här är sannolikheten stor att får växa upp med föräldrar som älskar en, att får sjukvård och skolundervisning, samt att skyddas mot orättvisor genom både socialsystem och rättssystem.

Naturligtvis önskar jag att alla skulle kunna få en sådan start i livet. Så långt brukar åtminstonde de flesta svenskar vara överens, det är när det gäller metoden att nå dit som åsikterna börjar gå isär.

Min väg till en bättre värld innebär att vi ser till världens befolkning som helhet, och att vi både arbetar kortsiktigt och långsiktigt, men där det kortsiktiga inte i för hög grad får riskera att vi inte når det långsiktiga målet.

Jag ser ingen annan lösning än att vi människor måste börja respektera varandra och oss själva, samtidigt som vi naturligtvis måste ha viss ödmjukhet för våra egna och andras brister. 

För att vara trovärdiga i vår (svenskarnas) strävan efter en värld där vi respekterar varandra så bör vi börja på hemmaplan. Vi bör föra en inrikespolitik som ger innevånarna förutsättningarna att sträva efter win-win lösningar, istället för win-lose. Vi bör föra en utrikespolitik som påverkar övriga världen i samma riktning. Det första målet, med ömeseidig respekt mellan Sveriges invånare, är ganska väl uppnått, åtminstone med internationella mått mätt. Det andra målet, med ömsesidig respekt mellan alla världens innevånare, ja där finns det minst sagt ett och annat mer att önska. Med andra ord: Vi behöver något-så-när behålla situationen i Sverige, både för vår egen skull, men även för att kunna förbättra omvärlden.

Men att förändra världen är en diger uppgift. Så, både för att hjälpa enskilda individer, och för att visa övriga världen vad ömsesidig respekt innebär i ett större perspektiv, så bör vi naturligtvis ge en fristad och nytt hemland till vissa. Ja, ”vissa”, eftersom vi inte har någon möjlighet att välkomna alla. Då infinner sig åtminstone fyra knäckfrågor:
- Hur många ska få komma?
- Vilka ska få komma?
- Hur ska vi ta emot dem?
- Vad ska vi förvänta oss av varandra?

Hur många som ska få komma beror naturligtvis på svaret på de övriga frågorna. Vi bör bara välkomna de som också strävar efter ömsesidig resepkt och ödmjuket, vilket jag är övertygad om att de flesta gör. (Däremot vill jag inte att vi bjuder in dessa individers plågoandra. Det skulle vara som att först flytta den mobbade till ny klass, för att direkt flytta efter de som mobbar.) Och naturligtvis ska vi resepktera de som vi därmed välkomnar. Vi bör självklart även förvänta oss att de respekterar varandra, inte alltid helt lätt med tanke på situationen i vissas hemländer.

När det gäller vår utrikespolitik bör vi fokusera på självhjälp, samt att ta mycket stort avstånd från allt förtryck och utnyttjande av andra människor, t ex trafficing, barnprostitution, barnsoldater och orimliga arbetsförhållanden. Sverige bör också verka för att människor i Världen inte döms utifrån sitt kön, enticitet eller födelseplats, utan utifrån sitt handlande satt i sitt sammanhang. Vi behöver också motverka fattigdom, okunskap och orättvisa rättssystem, både för att de är icke önskvärda i sig själva, men också för är att de är stora grogrunder för att människor ska börja sträva efter win-lose lösningar, istället för win-win.

Och sist men inte minst, moraliskt stöd och hopp för alla de som också kämpar för en bättre värld.