För min del är det snarast möjligheten att andra läser mina osv som skrämmer och ger en obehagskänsla, tämiligen oberoende av om den nuvarande lagen sedan säger att den möjligheten får användas eller ej.

Jag återupprepar delar av min artikel Misstänksamhet och felaktiga signaler: 

Kanske är jag naiv, men jag är tämligen komfortabel med att dagens makthavare, och de som kommer att kunna komma åt datat kommer att hantera det något så när så som den nuvarande lagen säger.  Men …

• Är det verkligen värt den extremt förhöjda risken för datamissbruk? Av behöriga som överskrider sina befogenheter. Av obehöriga som hackar sig in. Samt ökad risk att man stegvis ger mer och mer lagliga befogenheter.
• Är det värt att vi som medborgare ska börja fundera en extra gång över vad vi skriver, och börja få en smygande misstänksamhet mellan oss?
• Vilka signaler skickar vi till de länder som redan missbrukar denna typ av datainsamling? Vi ger dem möjligheten att säga: Ja men titta, även Sverige gör så här och de är ju ett sådant föregångsland när det gäller mänsligarättigheter osv osv

Och sist men inte minst:

• Vad är det vi vill försvara? Är det inte just vår möjlighet att få tänka och kommunisera fritt … Vi får akta oss så att vi inte själva inför det som vi tror att vi försöker skydda oss mot.

Förhoppningsvis är det ändå så som Reinfeldt hävdar (SvD), att det är en kunskapsbrist som ligger bakom den massiva kritiken. Jag ser fram emot att få bli lite upplyst i ämnet, och ska villigt erkänna att jag inte spenderat speciellt mycket tid på den frågan hittills.

Självklart behövs det förbehåll i religionsfriheten, eftersom vi behöver några grundläggande gemensamma normer som går före eventuella skillnader inom lika religioner eller gruppers värderingar. Detta gäller både de nuvarande medborgarna, men i än högre grad de som aspirerar på att bli medborgare eller vistas i landet.

De gemensamma normer jag tänker på är de som de absolut flesta svenska medborgare ser som så självklara att de inte ens tänker på dem. Men egentligen räcker det bara att titta på nyheterna eller läsa om omvärlden eller läsa lite historia, för att påminnas om att det knappast är några normer som vi varken föds med eller som vårdar sig själva oberoende av miljö.

I Norge har man tydligen en lag som säger att man får automatiskt uppehållstillstånd bara man konverterar till kristendommen. (SvD)

Grundtanken, att inte ta in personer med vilka värderingar som helst, tycker jag är rätt. Även om just jag inte skulle förorda just kristendomen som måttstock. Hur visar man att man är kristen? Hur lever en sann kristen?

Jag förordar istället integrationskontrakt med de som invandrar. Även om det inte löser alla problem så är det ändå ett steg i rätt riktning. Och det ska naturligtvis bara innehålla just de grundläggande normer som de allra flesta (åtminsonde laglydiga) medborgare tar som så självklart att de i vardagen inte reflekterar över dem. Vilket också kommer att innebära att även majoriteten av de som kommer hit kommer att välkomna avtalet. Om inte, så bara för att hjälpa de som vill bryta med destruktiva mönster i sin egen kultur. (Se gärna Offentlighetsprincip, allemansrätt och ett öppet samhälle)

För när vi kan välja så vill vi så klart att det är de goda individerna som får en fristad och/eller blir en del av vårt samhälle, och att vi tillsammans bekämpar de som vill utnyttja andra, så att världen som helhet blir en bättre värld at leva i.

Var femte ensamstående mamma är fattig, vilket innebär att hennes barn också växer upp som fattiga. (Ensamstående pappor har det generellt mer eknolomiskt förspänt. (SvD) (DN)

En fundering som jag haft, även om den knappast är lösningen på hela detta problemet, är att göra det möjligt att göra avdrag för dubbelt boende för barn. På samma sätt som det i dag är möjligt att göra avdrag för dubbelt boende för vuxna. Boendekostnaden är trots allt en betydande del av vardagsekonomin. Detta system skulle kanske till och med uppmuntra (göra det möjligt) för fler förädrar att faktiskt dela på den tiden barnen bor hos den ene respektive den andre, vilket jag oftast (definitivt inte alltid) ser som önskvärt.

Jag välkomnar starkt alla förslag som bidrar till att våra barns framtid inte i allt för stor utsträckning ska bero på i vilken familj de råkar födas i.

Jag ser fram emot att höra vad Folkpartiet nytillsatta arbetsgrupp kommer att säga i frågan, ett av deras direktiv är att se över ”om vi kan förbättra stödet till ensamstående föräldrar”.

WHO har precis utkommit med sin rapport om hur hälsotillståndet ser ut för våra ungdommar (11, 13 och 15 år) i 41 länder (främst Europa och Nordamerika).

SvD tar upp flickornas viktfixering och DN tar upp problemet med att 15 åringarna känner sig pressade i skolan. Tragist båda delarna.

Jag har plockat ut Sveriges siffror ur rapporten, och där framgår tex att våra ungdommar är de som både blir minst mobbade och som mobbar minst, samt att de är näst bäst på att borsta tänderna. De är också duktiga på att äta frukost, men kassa när det gäller att äta frukt. Å andra sidan håller de sig från läsk.

När det gällde de mindre smickrande beteenden så hoppade jag nog högst när det gäller alkohol frågorna. Av våra 11-åriga pojkar så dricker 8% alkohol minst en gång i veckan! Och 10% var full första gången när han var 13 eller yngre!

Och jag hoppas att det klena kondomanvändandet beror på fasta partners där båda vet att de itne är smittade.

Lite statistik
I procent:  Pojkar (11, 13, 15) Flickor (11, 13, 15)

• Lätt att prata med sin mor (95, 87, 79) (94, 86, 76)
• Nära vänner (89, 91, 87) (89, 90, 86)
• Tycker mycket om skolan (30, 22, 11) (48, 22, 11)
• Upplever att lärarna tycker att de är duktiga (77, 71, 58  ) (82, 69, 62)
• Känner press från skolan (9, 22, 43) (11, 24, 67)
• Anser att klasskamraterna är snälla och hjälpsamma (86, 76, 75) (89, 89, 75)
• Anser att de har dålig hälsa (8, 7, 13) (9, 14, 19)
• Mycket nöjda med livet (94, 91, 89) (92, 81, 79)
• Mått dåligt mer än en gång i veckan (17, 22, 29) (25, 33, 53)
• Behövt uppsöka läkarvård seanste året (42, 42, 37) (30, 34, 34)
• Överviktig (längd-vikt)  (9, 13, 15) (8, 9, 9)
• Känner sig fet (16, 23, 23) (25, 35, 48 )
• Äter frukost varje skoldag (86, 80, 68 ) (85, 68, 62)
• Äter frukt varje dag (37, 36, 22) (44, 29, 34)
• Dricker läsk varje dag (4, 8, 13) (3, 5, 6)
• Borstar tänderna mer än en gång per dag (81, 79, 76) (86, 85, 87)
• Försöker minska sin vikt (5, 7, 5) (7, 11, 15)
• Mer än 60 minuters fysisk aktivitet per dag (23, 21, 11) (20, 14, 10)
• Ser på TV mer än 2 timmar på vardagar (55, 67, 61) (48, 66, 59)
• Rökt första gången vid 13 års ålder eller yngre (-, -, 23) (-, -, 25)
• Röker varje vecka (<0.5, 1, 8 ) (<0.5, 3, 9)
• Dricker alkohol varje vecka (8, 7, 15) (3, 4, 9)
• Var 13 år eller yngre vid första fyllan (-, -, 10) (-, -, 10)
• Har varit full minst två gånger (1, 4, 26) (<0.5, 4, 26)
• Provat cannabis minst en gång (-, -, 5) (-, -, 4)
• Använt cannabis under senaste månaden (-, -, 2) (-, -, 1)
• Haft sex (-, -, 25) (-, -, 32)
• Förlitat sig på P-piller för att inte bli gravid, vid senaste samlaget (-, -, 24) (-, -, 27)
• Använt kondom vid seanste samlaget (-, -, 69) (-, -, 63)
• Fler än tre slagsmål senaste året (21, 14, 11) (6, 4, 4)
• Mobbad minst två gånger senaste månaden (4, 5, 5) (4, 4, 3)
• Mobbat andra (3, 4, 9) (1, 1, 2)

I rapporten har man dessutom tittat närmare på om siffrorna skiljer sig åt beroende på vilken levnadsstandard som familjen har. För Sveriges del så var det bara i ett fåtal fall som levnadsstandarden påverkade resultatet.

Jag rekommenderar att ta en titt i rapporten, där staplarna dessutom visar hur vi ligger till jämfört med andra länder.

Och avslutningsvis: Skönt att vi har Jan Björklund så att det finns hopp om att vi får ordning på skolan åt kommande ungdommar

Var Robert Mugabe självkritisk någon gång? “Aldrig”, säger Paul Rimmerfors, som tidigare räknade sig till en av Mugabes vänner (SvD).

Artikeln vittnar om idealisten som kämpar, men sedan känner sig sviken av allt och alla och därmed också tar ut sitt hat och sin frustration mot alla de som inte förstår och instämmer i hans kamp.

Precis som med både farcism och kommunism så började det med en fin tanke där de stora massorna instämde, framförallt missnöjda massor som lovades guld och gröna skogar. Och där det svåruppnåliga målet får helga alla medel, för att ändå försöka nå ett mål som antingen redan från början, eller under vägen har tappat all sin verklighetsförankring, och där ett människoliv blir mindre och mindre värt.

Jag hoppas att Mugabe försvinner ur Zimbabwes historia snarast, och att de som är kvar finner styrka i att få bygga upp landet igen. Tyvärr verkar EU inte vilja spela någon särdeles drivande roll i den frågan. Pinsamt.

Hoppas samtidigt att vi dels fortsätter att utrota den fattigdom och oträttvisor som är en stor grogrund till att män som Mugabe får fäste, dels att vi lär oss att ingen människa, hur god hon än verkar vara, ska ges total makt i någon större skala. Risken är allt för stor att personen inte kan hantera den, och att de som skulle kunnat hindra den negativa vändningen redan är eliminerade när misstaget uppdagas för de stora massorna.

Så, se upp för de som ser allt i svart-vitt, lovar guld och gröna skogar och som aldrig har erkännt ett fel.

Oscar Swartz skriver ett intressant inlägg i FRA debatten i dagens SvD, och jag instämmer i hans frågeställningar.

Jag har tyvärr inte följt hela FRA debatten, men skräms vid tanken på hur vi härmed underlättar för ett missbruk av all den data som vi här talar om.

Bild av Attila

Kanske är jag naiv, men jag är tämligen komfortabel med att dagens makthavare, och de som kommer att kunna komma åt datat kommer att hantera det något så när så som den nuvarande lagen säger.  Men …

• Är det verkligen värt den extremt förhöjda risken för datamissbruk? Av behöriga som överskrider sina befogenheter. Av obehöriga som hackar sig in. Samt ökad risk att man stegvis ger mer och mer lagliga befogenheter.
• Är det värt att vi som medborgare ska börja fundera en extra gång över vad vi skriver, och börja få en smygande misstänksamhet mellan oss?
• Vilka signaler skickar vi till de länder som redan missbrukar denna typ av datainsamling? Säger vi: Nej ni som är så elaka får inte göra såhär, däremot vi som är så goda och enbart jagar bad guys vi får däremot göra såhär …

Och sist men inte minst:

• Vad är det vi vill försvara? Är det inte just vår möjlighet att få tänka och kommunisera fritt … Vi får akta oss så att vi inte själva inför det som vi tror att vi försöker skydda oss mot.

Fler frågor än svar, men en viktig fråga att disskutera. För visst finner jag även trygghet i att veta att vi har en bra underrättelsetjänst. Så länge de är på min sida … 

Kanske sommaren kan ge fler tillfällen till diskussioner om detta.

Sveriges National dag är en utmärkt dag att stanna upp och fundera över vad man anser vara det unikt Svenska, som man vill fortsätta att värna. Här kommer min lilla lista:

• Öppenhet: Offentlighetsprincipen, Allemansrätten, Yttrandefriheten etc
• Att barns framtid, inte i för hög grad avgörs av den familj de råkar födas i
• Att alla bedöms utefter sina handlingar och intentioner, inte utifrån kön, etnicitet och ålder

Och mycket mer som kan förstås av mina övriga blogginlägg

Sedan tänker jag göra som de flesta övriga Svenskar och ta med mig en pic-nic korg ut i solskenet (SvD) (SvD). Redan nu hör jag hur det övas nationaldagssånger i parken bredvid

Dick Erixson kommenterar en ny studie som visar att “Borgliga lyckligare än vänstersympatisörer”:

Oavsett civilstånd, inkompst eller religös tillhörighet är högersympatiserande personer mer nöjda och känner större tillredsställelse med livet än vänstersympatisörerna.

Tja, bekräftar väl bara det vi alla visste

Att i grunden positiva människor lever efter mottot “Jag kan” och därför tilltalas av den borgerliga politiken, medan personer som inte är fullt så positiva allt oftare ser sig som missgynnade och därmed snarare lever efter mottot “Vill ha”, utan någon större fundering över hur det ska skapas.

Stämmer enligt mig väl med studien som jag nämnde i “Lycka - Ett glatt och förnöjsamt liv“. 

Avslutar med att påminna om Ayn Rands intressanta frågeställning om vad som händer när man styr efter mottot att bidra efter förmåga och få efter behov, i Och Världen Skälvde. Mycket rekommenderbar även om jag inte alls håller med om allt.)

En liten fundering.

Det påstås att man hittat en hittills oupptäckt stam i Amazonas (DN). Intressant.

Tydligen tänker man inte heller ta kontakt med dem. Det jag är mest nyfiken på är på vilka grunder man tagit det beslutet?

Har man själv en så stark längtan till den sortens liv att man förutsätter att stammen vill fortsätta leva som de gör? Och varför flyttar de i så fall inte själva ut i djungeln till ett liknande liv?

Eller förutsätter de att så snart man har ätit av kunskapens äpple så finns ingen återvändo? (Får hela tiden assosiationer till filmen The Village, där ursprungsinnevånarna försöker sig på något liknande.)

Har de någon uppfattning om hur de i stammen mår? Och vad deras önskan i livet är?

Eller tror de att “vi i civilisationen) inte kan förklara alternativen för dem, för att vi är för opedagogiska och osociala? Eller tror de att de i stammen är för dumma för att kunna förstå sitt eget bästa?

Och betyder det här att de även anser att barn i diverse sekter i “vårt civiliserande samhälle” också ska lämnas åt sitt öde?

Jag säger inte att vi ska klampa på i ullstrumporna, men jag är uppriktigt nyfiken på de bakomliggande beslutsargumenten.

*******************************

Jag kommer inte åt (error) att skriva kommentar i kommentarsfältet, så min kommentar kommer här istället:

Tack för alla kommentarer och jag tror säkert att det är ett riktigt beslut att låta dem leva ifred, och det är bara att hoppas på att de har det bra, eller åtminstonde bättre än av vi tar kontakt med dem.

Men visst ställer ett sådant beslut intressanta frågeställningar tillbaks på vår egen kultur. Vad ser vi som meningen med vårt sätt att leva? Vad strävar vi efter?

I The Village ställs som sagt denna fråga på sin spets när en av innevånarna behöver sjukvård som inte går att tillhandahålla inom gruppen. Ska de “offra” individen, eller bryta sin isolering? Intressant film, som inte är fullt så “skräckfilmsaktig” som fodralet ger antydningar om.

Dessutom tar filmen upp ytterligare en frågeställning: Går det att undvika sorg i livet?