Har de styrande verkligen mage att så öppet stå för att de är korrupta? För varför vill man annars straffa avslöjanden?

Och vädret. Att straffas om man varnar andra för oväder! Visst kan den centrala väderkommunikatörerna tjäna en slant. Men till vilket pris för medborgarna?

Ref: SvD

Men det är mycket glädjande att hedersfrågan ändå diskuteras, så jag vill framförallt med denna artikel stämma in i följande röster:

• Hederskultur och det våld som det kan yttra sig i särskiljer sig från annat kvinnovåld, även om själva våldet i sig självklart kan se exakt lika ut. Det som skiljer är framförallt orsakerna till våldet, och därmed även vilka metoder vi bör använda för att motverka det.
• Lagstiftningen bör stärkas dels när det gäller tvångsgifte, del för att komma åt problematiken att det inte är en ensam förövare utan många personers påtryckningar och grupptryck.
• Och hur kan vi påverka och stötta de som är en del av upprätthållarna av hederskulturen, så att de i första steget slutar att vara drivande och i andra steget motverkar hederskulturen. Praktiska pragmatiska steg för de som mer lever i gråzonen, men naturligtvis fullt stöd för de som helt väljer att bryta.
• Att vi måste vara medvetna om att hedersvåldet, tex antal mordförsök med orsak i hederskulturens, inte är att ses som ett mått på hur mycket hederkultur det finns. Det säger bara hur många som ändå motsatt sig heders-normerna och fått betala det väl-uttalade prisen för det. Det säger inget alls om de som rättar sig i leden, just av rädsla för att få betala det priset.
• Att i Sverige accepterar vi inte att någon försöker påverka någon annans beteende genom att hota med våld och död. OM vi anser att ett beteende behöver straffas, då verkar vi genom en gemensam lagstiftning och ett gemensamt rättsväsende. Vi accepterar inte att man har en egen lag, och tar den i sina egna händer.

Jag hoppas verkligen att vi ska bli än mycket bättre på att utrota hederskulturen. De utsatta ska känna att de har vårt fulla stöd, och de som verkar för att bevara och breda ut den hederskulturen ytterligare, de ska definitivt få känna att de verkligen inte är välkomna här. Instämmer till fullo att de ska dels straffas, dels utvisas.

Och avslutningsvis en liten fundering. Hur skulle vi se på detta om det var ”västerländska” ungdomar som tvingades in i tvångsäktenskap? Varför ska icke-västerländska ungdomar förväntas ha lägre förväntningar på kärleken och sin livspartner? För inte anser vi väl att det ligger i deras gener att acceptera detta på ett bättre sätt än ”oss” …

**********

Lite skrämmande referens siffror:

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta. (SvD)

Och Newsmill har en serie i frågan

Jag har absolut inget emot att man har utställningar, men är nyfiken på i vilket syfte man har det just i Riksdagen? Vilka kriterier har man när man väljer utställare? Rimligtvis finns det otroligt många som vill ställa ut sina åsikter och tankar för riksdagsledamöterna.

Att jag ställer mig denna fråga just idag har att göra med att man nu är oense om hurvida rondellhundarna ska ställas ut eller ej. (SvD)

Kan egentligen inte säga varken bu eller bä innan jag har svar på första frågan. Hum, eller så skulle jag så klart fundera ut vilket svar jag själv anser att det ska vara på första frågan.

Så: Vilka är målgruppen och vad är syftet?

Pinsamt, jag vet inte ens vilka som har tillgång till utställningen. Men åtminstone våra beslutsfattare, kanske dessutom andra professionella tyckare och tänkare.

Ett scenario är i alla fall att det är för att ge våra beslutsfattare ökad kunskap, och då borde det finnas någon slags proportionalitet i vilka frågor som tas upp och belyses.

Eller ska man mer se det som beslutfattarnas arena att välja ut vilka budskap de vill föra ut till allmänheten?

Finns det dessutom något krav på aktualitet?

Men det som definitivt står på plus sidan för varför rondellhundarna ska visas är så klart för att markera att i Sverige vill vi värna att man får provocera utan att för den skull bli hotad till livet av självutnämnda domare och bödlar. Istället värnar vi att man för en dialog eller gemensamt sätter lagar som sedan efterhålls av ett gemensamt tillsatt rättsväsende.

Förresten, precis just det budskapet skulle väl vara en strålande ide för en utställning i riksdagen, eller?

Hej Åsa…men…kan du förklara vad du menar med den där med ” Intolerans mot de intoleranta”

Där ser man hur det som jag ser som så absolut självklart, inte alltid ses som fullt lika självklart av andra. Däremot brukar det vara en liten extra utmaning att förklara just det man själv ser som självklart, men här kommer ett försök

Intolerans mot de intoleranta

Ja det kan naturligtvis ses som motsägelsefullt. Här kommer lite olika infallsvinklar på frågan.

Börjar med att påpeka att jag inte anser att man ska vara tolerant mot alla; man ska inte tolerera alla beteenden. Varken hos sig själv eller andra.

Men framförallt ska kommentaren läsas tillsammans med mitt huvudpåstående, där ovanstående enbart är ett förtydligande. Mitt huvudpåstående är att jag strävar mot, och anser att alla bör sträva mot:

Ömsesidig respekt och ödmjukhet

Tyvärr verkar vissa missa den där delen med ”ömsesidig”, och det är framförallt därför jag lagt till förtydligandet att detta innebär att jag anser att man bör vara intolerant mot de intoleranta. Varför skulle jag tex vilja vara tolerant mot de som driver barnprostitution eller de som möjliggör att vi överhuvutaget har barnsoldater?

Vad jag menar med ömsesidig respekt och ödmjukhet; Ja, det är det hela bloggen handlar om, så sök gärna på ett ämne som intresserar just dig. Eller skriv en fråga till mig.

Tillbaks till detta med intolerans. Det kräver så klart att man anger intolerans/tolerans inom Vadå?. Där jag alltså syftar på den ömsesidiga respekten mellan individer, men där jag även lägger till att det bör finnas ett visst mått av ödmjukhet. Återigen, både mot sig själv och gentemot andra. (Egentligen lägger jag i den ömsesidiga respekten även in respekten gentemot djur och natur, men får ta en diskussion om det i ett annat inlägg.)

Självklart så finns här en gråzoon mellan när man bör vara ödmjuk och när man bör vara intolerant. Jag hoppas att bloggen har behandlat en del av de frågorna. Och vissa frågor framstår som så självklara. Maktmissbruk är ett annat sätt att uttrycka det på, för finns det ingen större maktskillnad så finns det heller ingen möjlighet att göra någon större skada. Bäst att jag passar på att påpeka att jag varmt välkomnar ”makt-bruk”, om det nu finns ett sånt ord Det jag framförallt vill ha sagt är att jag inte anser att makt av naturen behöver vara av ondo och att all makt därmed ska utrotas.

Avslutningsvis: Men varför ska vi överhuvutaget sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet? Mitt svar är: För att skapa en bättre värld för oss alla.

Tyvärr är det långt ifrån alla som har det målet

Jag har varken läst Annas böcker eller Felicias bok, men blir nu så klart lite nyfiken. Och har i alla fall förstått att Annas uppfostringsmetod uppenbarligen inte passar alla barn.

När mina egna barn var små var jag av åsikten att man som förälder borde gå på känsla och inte hålla på att läsa massa  böcker. Uppenbarligen läste jag tillslut ändå boken Lotsa barn, men då var mina egna barn snarare runt tio. Och läste den några år efter att ha varit på en föreläsning om boken anordnad av skolans föräldraförening, dit jag gick mer för att visa mig som engagerad förälder än för att få bra råd. Att skiljas men inte från barnen är den andra barnbok jag läst, och samma här så fyllde den snarast syftet att stärka det jag redan tyckte. Båda böckerna rekommenderas förresten varmt

Men det jag framför allt vill komma till är detta att alla barn är olika, föräldrar också för den delen. Och att precis som Louise Hoffsten påpekade hos Skavlan igår så kan barn i samma syskonskara ha otroligt skilda uppfattningar om uppväxttiden.

Jag skulle gissa att första gången jag ordentligt reflekterade över det fenomenet var när jag först läste De tre löven, av Kaj Fölster, för att sedan läsa Barndom av Jan Myrdal, och notera hur vitt olika de uppfattar sina föräldrar Gunnar och Alva Myrdal.

Dessutom är det så klart så att alla barn föds med sin egen personlighet, och det är inte alls helt självklart att den är optimal tillsammans med föräldrarnas personligheter. Och i alla fall har jag fått notera att mina barn inte ser på världen på samma sätt som jag, så det gäller att inte ta för givet att man vet vad de tycker och tänker bara för att de råkar vara ens barn och man tycker att man känner igen sig.

När det gäller Felicias syskon har de dessutom haft ganska många år emellan sig, vilket hon kommenterar i DN, och självklart spelar även sådana yttre omständigheter som familjens ekonomi och vilken skola roll.

En annan intressant (tycker tydligen jag) reflektion är att när ens egna barn passerar olika åldrar så blir jag själv påmind om min relation till mina föräldrar när jag var i den ålder, och ganska självklart så har jag mer och mer minnen desto högre åldrar vi talar om. Och att jag då också många gånger omvärderar min uppfattning om min och mina föräldrars relation.

Kanske är det därför som Felicia faktiskt väntat relativt länge med sin reaktion på sina uppväxtår? Detsamma verkar gälla för Kaj och Jan. Att faktiskt deras egna förhållningssätt till sina egna barn satt ett ytterligare perspektiv på den egna uppväxten.

Just nu blev det så uppenbart då jag först läst boken Angelina, som är skriven av Andrew Morton, och idag påbörjade George W Bush bok Decision Point, skriven av honom själv.

Ja, jag har inte hunnit så långt, men första intrycket brukar oftast stämma, och egentligen så är det så klart självklart att du inte kan fånga tonen få med tankegångar och funderingar om inte boken antingen skrivs av dig själv eller i ett väldigt nära samarbete med personen som avtecknas.

I ärlighetens namn ska jag säga att Angelina boken ändå var väldigt intressant, och med ett sådant intensivt och i många hänseenden öppet liv som hon levt så finns det otroligt mycket rå material från media och henne själv. Otroligt intressant och färgstark person, så ska nog se om jag inte kan hitta sånt hon skrivit själv både om sig själv som person och i sin FN-position. Det enda jag har svårt att smälta är egentligen hur hon kunde byta namn på den son hon adopterade som redan var fem år. Har svårt att se att det ska finnas någon förklaring jag kan köpa.

Det som gjorde att jag föll för Bush bok var att den fokuserar på beslutspunkter. Vilka större beslut i livet har påverkat honom, och hur har han kommit fram till och hanterat beslut som president. Och vad är det som gör att när du tagit ett beslut, att du faktiskt också genomför det.

Finns faktiskt en del likheter mellan Bush och Angelina. Båda har haft en brokig start med mycket livserfarnhet. De är energiska, och båda hamnar på (tar sig till?) positioner där de kan påverka livet för många fler än sig själva och sina närmaste. Bush som president och Angelina som FN ambassadör och med otaliga donationer arbete för att förbättra livet för de mest nödställda barn.

Passar samtidigt på att slå ett slag för några andra politikers böcker som ger en inblick i hur de tänker och resonerar. Barac Obamas The audacity of hope och John McCains Why courage matters. Definitivt läsvärda, en bok ger ofta mycket mer utrymme för resonemang och bakgrundsinformation.

Så, nu är den stora frågan för kvällen. Ska jag fortsätta med Bush-boken, eller forstätta på det ”puzzel” jag köpte idag: Lonpos. I alla fall helt nytt för mig, och nu har jag precis klarat första nivån, och tydligen kan jag från och med nu samla 2 poäng per pussel jag klarar, och när jag väl kör fast så anger poängantalet ungefär var jag ligger till IQ mässigt Nåja, kul är det i alla fall!

Magnus Lindgren, tidigare polis nu forskare, gör en reflektion på Newsmill: Så kan den grova brottsligheten bekämpas. Lovande nog verkar det finnas några metoder som skulle kunna gå att införa redan idag, utan extra personal eller extra pengar. Men gäller så klart att även viljan finns där, hos både beslutsfattare, chefer och de som ska ändra sina arbetsmetoder. Jag hoppas ändå att man i alla fall kan börja med de stegen.

Men självklart är inte detta ett problem som polisen varken kan eller ska lösa själva. Till exempel måste vi väljare vara tydligare med att vi anser att frågor som dessa ges betydligt högre prioritet än i dag; socialen,vården, skolan, polis, rättsväsende och självklart även att föräldrar ges en rimlig möjlighet att ”lotsa” sina barn ut i vuxenlivet, så att de förstnämnda inte behöver rycka in överhuvudtaget.

Bäst att jag direkt säger: Ja jag är för demokrati, för att det är den bästa metod jag känner till hittills för att skapa fred. Men jag hoppas verkligen att vi eller kommande generationer ska hitta ett bättre styrelseskick.

Sedan är jag nog dessutom lite allergisk mot ord så som demokrati, rasism, kvinnomotståndare och dylika ord som så gärna kastas in för att slippa argumentera. För ve den som säger emot någon som påstår sig värna demokrati osv.

Lena Andersson har i DN skrivit om Demokrati som mentalitet. Ja som ni förstår så anser jag att även demokrati är ett medel. Lena påstår att diktatur är ett medel, och är det inte så att alla styrelseskick är just medel?

Det jag skulle önska är att vi mer fokuserar på vad vi faktiskt vill uppnå, och för att nå dit kan ibbland (alltid?) demokrati vara ett bra medel. En annan angränsande fråga som intresserar mig är om det finns vissa kriterier som behöver vara uppfyllda för att demokrati faktiskt ska fungera som medel.

Vilka mål ser jag då? Nu blir detta en spontan bild, för jag är mitt i matlagningen, men en mer fullständig bild ges på min sida En bättre värld (se överst på bloggen).

Målet bör vara en värld där människor bedöms efter sitt agerande och sina förutsättningar, inte efter etnicitet, kön, ålder, familj eller sexuell läggning.

En värld där alla barn får en så likvärdig start i livet som möjligt, till en början åtminstone ges en rimlig chans att kunna påverka sitt liv.

En värld där det är tillåtet att göra misstag, där det finns rimliga steg för att kunna ta sig tillbaks om något gått fel.

En värld där alla strävar efter win-win situationer, och där det finns solidaritet inför oförutsedda händelser.

En värld där alla vågar uttrycka sin åsikt, utan att hota eller hotas av våld eller liknande metoder för att tysta meningsskiljaktigheter.

Har säkert missat något viktigt, men sök i så fall gärna på det ämnet här på bloggen, eller ställ en fråga i kommentarsfältet.

När det gäller frågan om kriterier så har jag inte hunnit tänka lika långt. Men behöver inte de som röstar ha en rimlig bild över vilken situation landet och världen befinner sig i? Hur landet fungerar? Ges rimlig möjlighet att kunna bedöma val-alternativen? Eller är det så att själva valet av de styrande i sig har en så pass lugnande effekt att det är viktigare att åtminstone majoriteten anser att de styrande har tillsatts på ett korrekt sätt, än att man får det styre som egentligen vore optimalt för landet, dvs får ”rätt” personer i ledande positioner?

Avslutningsvis ytterligare en liten undran:

Vad är det som säger att just majoriteten vet bäst och tex automatiskt även verkar för att minoriteterna ska få det bra?

Tyvärr ingår det i de ”naturliga födslarna” att en och annan mamma och ett och annat barn stryker med. Men det är ju bara naturligt, så då är det ok, eller?

Helt otroligt! Har den läkaren aldrig läst historia eller sett sig om i världen där naturliga födslar oftast är enda alternativet?