Igår var jag med motstridiga känslor på Naturhistoriska museet i Göteborg. Jag såg inte riktigt fram emot alla dessa uppstoppade djur, men skulle få trevligt sällskap av mina barn.

Försökte ändå trösta mig med att de högst troligen inte köper in några vilt skjutna djur för uppstoppning nu för tiden, men påminns ändå om den tid när så gjordes.

Undrar också i mitt stilla sinne hur länge naturhistoriska museer kommer fortsätta att ha uppstoppade djur. Foton, hologram, filmer borde rimligtvis ersätta. Gamla skelett som grävts fram har jag inga problem med, men jag får nog erkänna att även självdöda djur som stoppats upp känns lite creepy. Även om facinationen över hur fina de är (var!) emellanåt tog över.

Tänkte passa på att ta upp min syn på zoo och cirkus när jag ändå är igång. Nationalparker tycker jag är fullt berättigade, men zoo har jag svårt för. De har det så trångt! Kan hända gör vi omhändertagna djur en tjänst, då de får det bättre än i den tidigare fångenskapen, men alla de andra djuren då? De som antigen fångats in eller fötts i fångenskap. Även när det sägs att de trivs om det blir ungar. (Kan inte gärnsa skriva ”om de skaffar ungar”, för jag tror inte de fått någon sexualundervisning eller tillgång till preventivmedel …)

Och för att kliva ännu ett steg upp bland sorgebarnen: Cirkus med djur. Hur kan det ens vara möjligt att vi i Sverige idag tillåter djur på cirkus? Möjigen skulle jag kunna tänka mig att en och annan hund skulle tycka det vore kul, men vem avgör i så fall det?

När det gäller gamla uppstoppade djur, eller uppstoppning av självdöda djur så borde jag väl tycka att det är ok, men zoo och cirkus är verkligen inte ok om det inte gäller att ta hand om något djur som tidigare haft det än värre. Och målet bör om så är möjligt vara att återförena det med de sina.

Neeeej nu kom jag att tänka på alla djur i djurförsök😦😦😦 Det är verkligen inte acceptabelt! Punkt!

Såhär ska istället vilda djur ha det🙂 och de ska inte skjutas!

elefant24

 

Avslutningsvis kommer jag ihåg en uppstoppad uggla jag växte upp med. Den hade blivit påkörd och jag ser det som ett sätt att hedra den. Tror jag. Trixigt det här.

Nyss hemkommen från Fifty shades of grey och kommer att koppla ihop den med Utan personligt ansvar, av Lena Andersson. Hamnar dessutom i samma genre som hennes Egenmäktigt förfarande, som jag redan skrivit om.Utan personligt ansvar

Vad är det då som gör att jag kopplar samman dessa? Det är detta med ömsesidig respekt och ödmjukhet som spökar.

Vem är offer och vem är förövare?Eller är de faktiskt jämbördiga?

Gemensamt för de ovanstående är att de inte ger några glasklara svar i den frågan, utan istället utmanar tittaren/läsaren. Den intresserade försöker sätta sig in i båda parternas situation, vilket knappast ger ett glaskart svar heller, utan mer en insikt i den komplexitet som kan infinna sig mellan två människor, speciellt när kärlek och åtrå slår till med full kraft.

Och som så många gånger, så är det det vi inte får se eller läsa som är det extra intressanta. Vad tänker de? Hur har de blivit den de är? Vilka demoner brottas de med, egentligen?

I vilket fall som helst så ger de en intressant inblick i människans natur.

Fifty_shades_of_grey

Vilks och Charlie är tyvärr inte de enda som fått känna på islamismens intolerans mot yttrandefrihet, men Vilks var stort här i Sverige då för fyra år sedan och Charlie är definitivt högaktuellt just nu.

Jag läste precis ett inlägg jag gjorde kring Lars Vilks Låt det bli en väckarklocka som vi undkom med rena förskräckelsen.

Tyvärr undkom vi inte Charlie attaken.

Men för att backa tillbaks fyra år. Har vi använt väckarklockan? Har vi haft en öppen diskussion kring vilket samhälle vi vill ha, vilka värderingar som behöver delas?

Mest verkar Sverige fokuserat på rasism och feminism, vilket kan definieras precis så som avsändaren önskar. Där main-stream-media snarare stöttat tanken att vi inte ska kränka (dvs ett steg mot att minska yttrandefriheten). Orättvisor ska bekämpas, men debatten i Sverige har i mina ögon främst liknant ett pillande-i naveln-perspektiv. Som tur är finns det undantag, men i det stora hela.

Tyvärr har jag själv inte haft möjigheten att vara direkt pådrivande, men de värderingar jag anser att vi framförallt bör värna och verka för att de snarare sprids i världen än tvärt om, de är:

  • Tryckfrihet och yttrandefrihet, där vi inte får ge efter för lättkränkta individer och grupper. Det är skrift och ord, inte våld. Hot om våld är däremot så klart otänkbart!
  • Att bedömmas utifrån samma premisser oberoende av kön och etnicitet
  • Inom ramen för de ovanstående finns religionsfriheten. Det är mycket viktigt att hierarkin inte är tvärt om!

Avslutningsvis vill jag hänvisa till John Kerrys uttalande direkt efter Charlie-attacken, vilket jag till fullo instämmer i. Men samma här, vi behöver diskutera vad vi menar med civiliserat. Vad vill vi?

John Kerry, in remarks he delivered at the State Department immediately after the attack, struck the right tone. “Today’s murders are part of a larger confrontation, not between civilizations, no, but between civilization itself and those who are opposed to a civilized world,” Kerry said. (New Yorker)

 

Med anledning av det som hänt i Frankrike de senaste dagarna, angreppet på yttrandefriheten, så såg vi igår återigen V for Vendetta.

V for Vendetta

Det som nog skrämmer mig mest är att desto oroligare det bli i världen, desto mer benägna är människor att sätta sin tilltro till en stark ledare. I stort seett oberoende av vad den ledare står för, bara hen är handlingskraftig. Och vips har man glömt att många (alla?) diktatorer har korrumperats rejält av makten. Men då är det inte lika lätt att vrida makten ur deras klor.

En liknande aspekt är att vi enligt demokratins alla regler ger utökad makt till de maktthavare vi har förtroende för då när vi ger de utökade maktbefogenheterna. Utan att ta med i beräkningen att det kan komma nya makthavare, som då med automatik får dessa befogenheter.

Och den tredje aspekten. När det gäller övervaktningsmöjligheter. När de övervakningsmöjligheterna finns, så finns också risken att de utnyttjas av onda krafter.

Vad är då onda krafter? Ser vi globalt så kan jag inte säga att de som håller sig till lagen är de goda och tvärt om. Däremot står yttrandefriheten obestridd högt på kriterier för goda krafter.

Lättläst och på sitt sätt spännande, men vad tycker jag egentligen om Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend?

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Som sagt: Lättläst, och det var faktiskt det jag efterfrågade när jag botaniserade på Pocket Shop och fick hjälp av en mycket trevlig expedit. Kapitlena är oftast bara på några sidor och det myllrar av märkliga personligheter. Men jag kan inte se att den hänger ihop eller att den har något budskap. Det var nog främst det senare som fick mig att vända blad så snabbt jag kunde; Min undran över hur det skulle sluta.

Jag ska inte avslöja slutet, men det var inget som gjorde mig nöjd.

På tal om nöjd, så har jag på senare tiden börjat fundera över om jag helst vill ha böcker där jag åtminstonde delvis kan identifiera mig med någon av huvudkaraktärerna. Här var ännu en bok där jag inte kunde det. Eller är det snarare att jag vill kunna se upp till dem, respektera dem? Hum.

Visst, tanken att gå till sängs ett år har väl genom åren varit lockande, men inte på det sättet som Eva väljer.

Men om man bara vill ha ren skär underhållning utan att tänka så mycket, ja då är det en utmärkt bok🙂

Makt

Huu det måste vara något ont! Eller?

Blir så trött på vänstern skumma hållning. Som jag uppfattar deras agerande så vill de att Sverige ska bli mindre konkurrenskraftigt i världen, för att på så vis minska de relativa skillnaderna. Samtidigt vill de själva få mer makt här i Sverige.

Hur går detta ihop?

Min syn på detta med makt är att den kan både missbrukas och brukas, men att många tror att makt per automatik missbrukas och därför ska motarbetas.

Om vi ser oss om i världen, var på skalan anser vi oss då befinna oss? Jag anser att vi jämförelsevis tillhör det land som brukar den makt vi har. Visst det kan absolut göras bättre, men som sagt: Jämföreslevis.

Om vi då bara ger upp den lilla makt vi trots allt har. Vem vinner då på det? Visst så blir världen då lite mindre ojämlik, eftersom vi ansluter oss till de utan makt. Men vad hjälper det de som vi då anslluter oss till? Och vilka konsekvenser får det faktiskt för oss själva? Vems händer faller vi i då?

Vi lämnar ju på så vis enbart ytterligare spelrum till de som missbrukar sin makt. Vi kan högst trolienge förvänta oss att få det sämre, speciellt de socialt usatta. Och ja, vill vi hamna i Putins eller IS händer eller några andra godhjärtades …

I mina ögon är det totalt förkastligt att ge bort den makt man har om det i praktiken innebär att de destruktiva krafterna i världen ges större makt.

Så varför vill vänstern ge bort vårt inflytande i världen, samtidigt som de eftersträvar makt i Sverige?

För till mig signalerar detta att vänstern anser att världen har kommit dit de vill, så att någon makt inte längre behövs för att förändra eller skydda nuläget. Medans vi här i Sverige tydligen har det så illa att de måste upp till kamp och förändra …

Avslutar med ett ypperligt exempel på en person som vet att bruka sin makt: Picard!

Picard

Stefan Ingvarsson tar upp frågan: Under vilka omständigheter skulle vi själva kunna förvandlas till mördare?

Exemplet som tas upp är från Polen under andra världskriget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6021617

Mitt något filosoferande svar är: Visst tror jag att jag skulle kunna mörda för att försvara mig eller mina närmaste. Troligen även för att försvara oskyldiga. Jag skulle nog även kunna tänka mig att vara bödel till de som jag anser vara bland de värsta förövrarna. Just nu ligger så klart IS högt på den listan. Men läste nyligen igen om Gulag och visst får den ”kulturen” i alla fall mig att fundera över den mänslikga naturen.

Men skulle jag kunna dra alla över samma kam utifrån deras etnicitet, eller geografiska tillhörighet eller familjetillhörighet? Jag vill i alla fall inte tro det. Jag har ett starkt individualistiskt drag, som jag gärna vill tro håller i sig även.

Och vem vet, kanske just den individualistiska synen är något jag fått med mig från efterkrigstidens fokusering på hur det kan gå när man slutar se individen för dess egna handlingar, och istället dömmer hela grupper.

Avslutar med det lilla passuset att jag skiljer på grupptillhörigheter som individen själv aktivt har valt, och grupptillhörigheter som man föds in i eller inte haft något reelt val att välja.