Denna artikel skrev jag i april 2005, med anledning av Rapporten “Bryt utanförskapet!” Förslag till folkpartiet liberalernas integrationsprogram inför landsmötet 2005. Men mina frågeställningar har snarare större aktualitet idag.

Förslaget angående hur utanförskapet i sverige kan brytas har fått kritik, både inom och utanför de egna folkpartileden.

Men finns det några andra förslag på konkreta åtgärder för att vi på ett realistiskt sätt ska kunna bryta den utanförskap som obestridligen finns?
Och då menar jag förslag som dessutom är värdiga både för de som idag befinner sig på ”det aktiva livets arenor” och de som står utanför.

Den enda debatt jag hittills hört har pinsamt nog enbart avsett de två av de tjugofyra punkterna där frågan redan är glasklar och svaret självklart. Jag syftar på de punkter som anger att vi bör utvisa de utländska medborgare som kraftigt kränker andras integritet och frihet (punkt 22), samt att vi bör skärpa deras återreseförbud (punkt 23). Hur tänker de som är negativa till detta förslag?

Om du haft besök i ditt hem av någon som våldtog din dotter, könsstympade hennes bästa kompis, misshandlade din son och dessutom tog med sig några tusen. Skulle du då glatt bjuda tillbaks denne person igen och igen och igen? För det är det som dessa punkter handlar om.
För mig är frågan som sagt glasklar och svaret självklart och jag är förundrad över att den ens behöver diskuteras. Förslaget borde redan vara infört!

Det som jag snarare trodde skulle disskuteras, och som jag fortfarande anser är det som bör diskuteras är de grundläggande principerna. Vikten av att respektera andras rätt till integritet och frihet. Jag hoppas verkligen att vi alla är med så långt, dvs att vi tycker att det är en viktig fråga. Men vad innebär det i praktiken? Vilka förutsättningar krävs? Hur stora är chanserna att den som inte ser sig som en del av samhället vill bidra till att upprätthålla den värdegrund och de laga som samhället i övrigt bygger på?

I sverige har vi både en värdegrund och en lagstiftning som ger de nödvändiga förutsättningarna för ömsesidig rätt till integritet och frihet, men de måste vårdas, för att inte urholkas.

1990 fanns det 3 ”utanförskapsområden” i sverige. De kännetecknades av följande två kriterier: (1) Sysselsättningen för personer 20-64 år låg under 60%. (2) Antingen lämnade tre av tio grundskolan utan fullständigt beyg, eller så avstod tre av tio från att rösta. Idag är siffran 136!

Vad har då dessa människoöden att göra med vår rätt till integritet och frihet? Mitt korta svar får bestå av ett citat ur rapporten ”Bryt utanförskapet!”:

Människor – oavsett var de är födda – kan inte älska ett land som med hjälp av bidrag håller dem utanför det aktiva livets arenor. Detta föder bara förakt, frustration och konflikter. Människor kan bara älska det land som uppmuntrar dem att själva ta itu med sina liv och stöder dem i ansträngningen att lyckas.

Min positiva inställning till ”Bryt utanförskapet!” handlar i grunden om att jag värnar den värdegrund som bygger på ömsesidig respekt och ödmjukhet, vilket med självklar nödvändighet innebär intolerans mot intolerans.

Åsa Carlsson
Liberal

Ref: Rapporten “Bryt utanförskapet!” Förslag till folkpartiet liberalernas integrationsprogram inför landsmötet 2005 (www.folkpartiet.se)