januari 2006


Denna artikel skrev jag 2006-01-24

Rojas måste vara kvar!
För mig som folkpartist är det ett måste att behålla Rojas som Folkpartiets talman i integrationsfrågor. Det är de tankar och åsikter som han framför och den debatt han ihärdigt försöker inleda, som gör att jag känner mig stolt över att ingå i ett parti som tar integrationsfrågorna på allvar.

Därför är det sorgligt att läsa Liberala Ungdomsförbundets (LUFs) brev till Folkpartiets ledning med titeln ”Rojas måste avgå”. Som tur är så är Folkpartiet ett parti som tål debatt, och Lejonborg har redan avfärdat deras krav.

LUF skriver bland annat: ”Mauricio Rojas linje har varit att systematiskt ålägga invandrare ett kollektivt ansvar för handlingar som begåtts av ett fåtal.

Medan var och en som läst Rojas artiklar eller rapporter, och som lyssnat på hans budskap klart måste se att han har ett genuint engagemang för att förbättra villkoren för den stora grupp invandrare som idag står utanför samhället. En av grundförutsättningarna för att lyckas med detta är att sluta se alla invandrare, inklusive andra generationens invandrare, som en homogen grupp. Därmed inte sagt att vi behöver gå ända till den andra ytterligheten, dvs att enbart se alla som individer i alla situationer. Men för att kunna dra nytta av våra erfarenheter så behöver vi tillåtelse att generalisera och leta efter mönster. Först därefter kan vi identifiera våra positiva och våra negativa erfarenheter av den förda integrationspolitiken, och därmed bidra till beslutsunderlaget för kommande integrationspolitik.

Eller har sveriges socialdemokratiska skolsystem och statsfinansierade propaganda lyckats så väl att även unga liberaler med automatik tänker: Vi är alla lika, Vi är alla lika, Vi är alla lika. Och: Den misslyckade integrationen beror enbart på svenskarnas främlingsfientlighet, och har inget att göra med den socialdemokratiska integrationspolitiken.

Åsa Carlsson
Liberal

Annonser
NWT Debatt 11 januari 2006

Positiv särbehandling är att misstro individen

Vari ligger den påstådda orättvisa som Tobias Smedberg hävdar i sin artikel ”Positiv särbehandling behövs” i NWT 20060104?

För mig är det självklart att vi alla ska bedömas lika vid antagningar till universitet, och att bedömningen ska bygga på personens kunnande, inlärningsförmåga och möjlighet att använda kunskapen i kommande arbetsliv. Däremot ser jag det inte som någon självklarhet att den fördelning vi har i samhället gällande ålder, religion, kön, klass, etnicitet osv, med automatik måste avspegla sig i varje klassrum eller i varje yrkeskår.

Jag anser att vi i rimlig grad bör ges samma förutsättningar, så att den person som både vill och har de kunskapsmässiga förutsättningarna för att studera, faktiskt har möjlighet att göra det, oberoende av familjens ekonomiska situation och oberoende av behovet av dagisplats.

Detta är i stort sett så som det fungerar idag, och så som det enligt min mening bör fungera framöver, dvs utan någon positiv särbehandling, och därmed även utan negativ särbehandling.

Jag kan instämma i att vissa ”utsatta grupper” från ”studieovana miljöer” bör uppmuntras att se studier som något intressant, och högre studier som ett möjligt alternativ, vilket dels skulle vara positivt för individen, dels för att det samhällsmässigt ger ett större urval av studenter till våra universitet och därmed ökade möjligheter för Sverige i den internationella konkurrensen.

Men Tobias Smedberg blandar ihop ”uppmuntran” och ”positiv särbehandling”. Positiv särbehandling vid antagningar är snarare en förolämpning än en uppmuntran, eftersom Tobias uppenbarligen inte betror dessa ”utsatta grupper” med att kunna bli antagna på egna meriter.

Åsa Carlsson
Liberal