NWT Debatt 11 januari 2006

Positiv särbehandling är att misstro individen

Vari ligger den påstådda orättvisa som Tobias Smedberg hävdar i sin artikel ”Positiv särbehandling behövs” i NWT 20060104?

För mig är det självklart att vi alla ska bedömas lika vid antagningar till universitet, och att bedömningen ska bygga på personens kunnande, inlärningsförmåga och möjlighet att använda kunskapen i kommande arbetsliv. Däremot ser jag det inte som någon självklarhet att den fördelning vi har i samhället gällande ålder, religion, kön, klass, etnicitet osv, med automatik måste avspegla sig i varje klassrum eller i varje yrkeskår.

Jag anser att vi i rimlig grad bör ges samma förutsättningar, så att den person som både vill och har de kunskapsmässiga förutsättningarna för att studera, faktiskt har möjlighet att göra det, oberoende av familjens ekonomiska situation och oberoende av behovet av dagisplats.

Detta är i stort sett så som det fungerar idag, och så som det enligt min mening bör fungera framöver, dvs utan någon positiv särbehandling, och därmed även utan negativ särbehandling.

Jag kan instämma i att vissa ”utsatta grupper” från ”studieovana miljöer” bör uppmuntras att se studier som något intressant, och högre studier som ett möjligt alternativ, vilket dels skulle vara positivt för individen, dels för att det samhällsmässigt ger ett större urval av studenter till våra universitet och därmed ökade möjligheter för Sverige i den internationella konkurrensen.

Men Tobias Smedberg blandar ihop ”uppmuntran” och ”positiv särbehandling”. Positiv särbehandling vid antagningar är snarare en förolämpning än en uppmuntran, eftersom Tobias uppenbarligen inte betror dessa ”utsatta grupper” med att kunna bli antagna på egna meriter.

Åsa Carlsson
Liberal