juli 2006


”Till skillnad ifrån familjen är staten sällan individens vän.”, skriver NWT på Ledarsidan den 26 Juli 2006. Men när familjen inte är din vän, då kan staten vara ett välkommet andra alternativ. Jag vill verka för ett Sverige där individen i första hand ska ges och lära sig ömsesidig resepkt och ödmjukhet av familjen, men det hindrar inte att det även genomsyrar hela samhället, inklusive barnomsorg, sjukvård, social verksamhet, rättsväsen osv.

I den bästa av världar är naturligtivs alla familjer lyckliga, balanserade, tänker på familjemedlemmarnas bästa, och gör en rimlig avvägning mellan den enskildes bästa och familjens bästa. Men tyvärr ser inte verkligheten alltid ut så, ibland för att familjen inte har de monetära och materiella resurser som krävs, ibland för att de inte har den kompetens och sociala förmåga som krävs. Då är det tryggt att det finns en mer neutral instans att vända sig till, istället för att vara utlämnad till familjens eller andra enskilda människors godtycke.

Vi är alla individer, och även varje familj är individuell. Som sagt så anser jag att staten har en roll att fylla, och att även staten ska värna ömsesidig respekt. I detta fall innebär det att vi politiker hela tiden måste väga de positiva aspekter vi kan uppnå för de utsatta, mot eventuella negativa aspekter för de som inte var utsatta, men som ändå påverkas av det politiska beslutet.

Åsa Carlsson
Liberal

I NWT 19 juni skrev Marie Engström (riksdagsledamot v) angående Alliansens utlovade skattesänkningar. Hon skriver bl a: ”Frågan är om inte Alliansens partier så här i efterhand funderar på vad man egentligen lovat. Det är ju duktiga 30 miljarder kronor som staten tar in varje år i fastighetsskatt. Därtill ska läggas Alliansens redan tidigare löften om skattesänkningar. Och i riksdagen läggs finansierade budgetar, det duger inte att komma med dynamiska effekter.”

Jag skulle vilja påstå att detta uttalande med all önskvärd tydlighet visar hur vår grundläggande syn skiljer sig åt. Skatter behövs, men de är inte den mirakellösning på alla utgifter som sittande regering tycks tro. Det är dags att prova mer konstruktiva lösningar, som främjar medborgarnas självkänsla. Utan den är det omöjligt att bygga ett starkt och välmående land.

Det är ett fruktansvärt hån att idag säga till så många att de inte alls behövs, men att de kan få lite pengar om de håller sig tysta och lugna. Och detta i ett land med en regering som påstår sig stå på arbetarnas sida (fast det kanske inte inkluderar de arbetslösa).

För det kan knappast undgått någon att det finns både köpkraft, arbetare på gränsen till överarbetning, välutbildade arbetssökande samt de som är sjuka för att de arbetat för mycket, alternativt inte hittat något arbete. Samtidigt pratar man om att pensionsåldern behöver höjas för vi behöver fler som arbetar, man blundar för utvecklingen i omvärlden, och man väljer att frisera arbetslöshetsstatistiken genom att tvinga välutbildad arbetskraft till praktik, som varken ger erfarenhet eller användbara referenser, bara en snedvriden arbetsmarknad. Självklart är något fel.

Med skattelättnader, enklare skatteregler och enklare anställningsregler kan vi underlätta för både de arbetslösa och de som arbetar för mycket, samtidigt som vi skulle ges en rimlig chans att möta förändringarna i omvärlden. I samhällen med få individer och liten rörlighet fungerar tillexempel bytet av tjänster och gentjänster automatiskt, medan vi idag behöver ta pengar till hjälp för att underlätta dessa byten. Dagens tjänster är dessutom många gånger produktberoende, vilket innebär att även tillverkningsindustrin skulle stimuleras.

Ytterligare ett förtydligande. Sänkt skattesats innebär inte med automatik att den totala skatteintäkten minskar. Rätt använd kan den öka den totalsumma som skattesatsen används på, samt minska de kostnader som skatten är tänkt att finansiera. Men den ekvationen kanske är för svår. Eller är det hotet om medborgarnas ökade självkänsla som avskräcker?

Åsa Carlsson
Liberal

PS I NWT 24 juli 2006 har Charlie Weimers (riksdagskandidat kristdemokraterna) lämnat ett mer konkret svar gällande finansieringen, och påpekar samtidigt att v själva går till val på ofinansierade reformer på upp till 50 miljarder kronor.

NWT Debatt 6 Juli 2006

Ännu en gån har en tragisk händelse riktat strålkastarna mot vården av de psykiskt sjuka. Ännu en gång har vi fått en påminnelse om hur oerhört viktigt det är att lyfta psykiatrin. Men samtidigt måste kampen mot alla fördomar och vanföreställningar, som är förknippade med psykisk ohälsa, fortsätta. Vi anser att en liberal människosyn på ett avgörande sätt kan bidra till en bättre psykisk hälsa och mindre fördomar.

Det moderna samhället med alla sina krav gör att allt fler drabbas. För att kunna förebygga, tidigarelägga sjukdomsinsikt och underlätta återhämtning kan valet av människosyn, samt ökad kunskap, vara utslagsgivande. Utmärkande för den liberala människosynen är att den ser mer till individen än till kollektivet. En behandling som passar en människa kan vara förödande för en annan. Friskt beteende hos en person kan vara tecken på ohälsa hos en annan.

Tidig upptäckt kan förhindra livslångt lidande. Alla dela av sjukvården måste desitta kompetens för att kunna se tidiga tecken på psykisk ohälsa. För de som inte har kontakt med sjukvården kan familjens och andra närståendes agerande bli avgörande för om de tidiga symptomen skall förvärras eller gå tillbaka. Den som är i riskzonen till sjukdom får inte pressas. Samtidigt gäller det att väcka sjukdomsinsikt. För barn och ungdomar bör skolhälsovård och skolpersonal kunna se tidiga tecken på psykisk ohälsa. Bra familjecentraler och ungdomsmottagningar kan också vara till stor hjälp.

Den som ändå insjuknar behöver tillgång till en psykiatrisk vård präglad av kvalitet, tillgänglighet, kontinuitet och valfrihet. Effektiva metoder och vårdprogram måste tas fram. Att psykiatrin kan attrahera och behålla kunniga och motiverade läkare och andra medarbetare är fundamentalt. För den psykiskt sjuke är det ännu viktigare än för den fysiskt sjuke att kunna välja en läkare som inger förtroende. Det måste också finnas möjlighet till inläggning i slutenvården innan sjukdomen gått för långt. För att kunna förstärka psykiatrin, men också för att kunna förstärka vårdcentralerna så att de kan ta hand om den psykiska ohälsan, krävs ytterligare resurser. Folkpartiet vill ge ytterligare 500 miljoner årligen till den svenska psykiatrin.

Viktigt är att den sjuke hittar tillbaks till sitt friska jag, att inte sjukdomen tillåts ta över hela identiteten. De närståendes agerande har här en stor betydelse, framförallt om de lyckas se och bejaka den sjukes friska sidor. De måste kunna få professionell hjälp för att orka med den tunga anhörigrollen. Inte minst eventuella barn till den sjuke behöver kraftfullt stöd. Där kan dagis, fritids, och skola betyda mycket. Det blir en plats för återhämtning där ”allt är som vanligt” jämfört med det kaos, som kanske råder hemma.

Ordnad sysselsättning är ett måste för en bra rehablitering. För den som har en anställning kan arbetsplatsen spela en viktig roll. En öppenhet för olika lösningar när det gäller arbetstider och arbetsuppgifter kan vara en förutsättning. För att chefer och arbetskamrater skall kunna bemöta den sjuke på rätt sätt kan också de behöva professionellt stöd. Samtidigt är det viktigt att personalledningen ser till alla medarbetare på arbetsplatsen, så att kollegornas vilja att stötta inte missbrukas.

En liberal människosyn samt en liberal politik, som bygger på brukarnas, de anhörigas och professionens erfarenhet, är en väg till ökad psykisk hälsa och minskade fördomar.

Åsa Carlsson – Kandidat till Karlstad kommunfullmäktige (fp)
Isa Halvarsson – fd riksdagsledamot (fp)
Carin Melin – Landstingsråd (fp)
Gert Ohlsson – Kandidat till landstingsfullmäktige (fp)