”Till skillnad ifrån familjen är staten sällan individens vän.”, skriver NWT på Ledarsidan den 26 Juli 2006. Men när familjen inte är din vän, då kan staten vara ett välkommet andra alternativ. Jag vill verka för ett Sverige där individen i första hand ska ges och lära sig ömsesidig resepkt och ödmjukhet av familjen, men det hindrar inte att det även genomsyrar hela samhället, inklusive barnomsorg, sjukvård, social verksamhet, rättsväsen osv.

I den bästa av världar är naturligtivs alla familjer lyckliga, balanserade, tänker på familjemedlemmarnas bästa, och gör en rimlig avvägning mellan den enskildes bästa och familjens bästa. Men tyvärr ser inte verkligheten alltid ut så, ibland för att familjen inte har de monetära och materiella resurser som krävs, ibland för att de inte har den kompetens och sociala förmåga som krävs. Då är det tryggt att det finns en mer neutral instans att vända sig till, istället för att vara utlämnad till familjens eller andra enskilda människors godtycke.

Vi är alla individer, och även varje familj är individuell. Som sagt så anser jag att staten har en roll att fylla, och att även staten ska värna ömsesidig respekt. I detta fall innebär det att vi politiker hela tiden måste väga de positiva aspekter vi kan uppnå för de utsatta, mot eventuella negativa aspekter för de som inte var utsatta, men som ändå påverkas av det politiska beslutet.

Åsa Carlsson
Liberal