Göran Skytte ställer sig ett befogat: Har svenskarna blivit galna? Han gör en intressant jämförelse mellan vuxna i skattediskussionerna/fördelningspolitiken och barn i en undersökning där de fick välja mellan att få en godisbit idag, eller två bitar imorgon. Majoriteten valde att få en bit idag. Skotte gör följande träffsäkra metafor:

En metafor som i ett slag förklarar mentaliteten också hos många vuxna svenskar. Man vet aldrig om det finns två bitar imorgon, lika bra att grabba åt sig en idag.

Det kanske ändå blir två bitar till alla imorgon, då får jag tre om jag tar en idag.

Om jag inte får någon i morgon trots att jag tar en idag är det dubbelt orättvist, för jag har ju redan ätit upp min bit. Jag har inte en enda bit, fastän han där borta får två.

Om inte annat så får man väl klaga i medierna över att jag är orättvist behandlad.

Och, för att vara lite ironisk, men bara lite: Jag är säker på att någon i medierna gärna skulle ställa upp till modigt försvar för den stackars människan.

Ja, hur bygger vi upp ett skattesystem och fördelningspolitik utifrån dessa förutsättningar, utan att få alla godisbitar uppätna redan första dagen?