oktober 2007


Expressen har idag på sina löpsedlar en stor bild på en känd och gråtande kvinna, tillsammans med rubriken om att hon i TV bad SVT att avsluta intervjun då hon brast i gråt.

Jag har varken sett intervjun i TV eller läst artikeln i Expressen. Löpsedeln räcker för att väcka min avsky. Varför kan varken TV eller tidning respektera hennes önskan att inte bli utelämnad? Och varför har jag en misstanke om att allt för många hungrigt kastar sig över både intervju och artikel.

Påminn mig gärna om jag glömmer bort att jag från min sida nu lägger in en ännu strängare bojkott än tidigare mot Expressen.

Annonser

Jan Björklund föreslår att Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna åter ska bli statliga specialskolor, med intagning av elever från hela landet, hösten 2008, vilket jag välkomnar (SvD idag).

Lena Nyberg påpekar att ambitionen under lång tid varit att hjälpa barnen att gå i vanliga skolor och stödja både föräldrarna och andra vuxna i deras omgivning. Hon säger:

–Nu handlar det allt mer om särskild undervisning och specialskolor. Det innebär att barnen ska ställas utanför sina jämnårigas vanliga liv och verksamhet, säger hon.

Men står inte redan dessa barn utanför sina jämnårigas vanliga liv och verksamhet, i och med att de har svåra syn och/eller talsvårigheter? Är det inte istället så att detta förslag faktiskt innebär att de får just den samhörighet med jämnåriga som de ändå inte kan nå i den vanliga skolan?

Lena framhåller dessutom risken med att kommunerna kommer att ”tvinga” föräldrar att skicka sina barn till dessa skolor. Men den risken måste man kunna förhindra på annat sätt än att frånta majoriteten möjligheten till god utbildning och gemenskap.

Mitt intryck är dessutom att de som gått på skolan är mer än nöjda. Och jag förutsätter att det finns ett antal studier som kan visa hur det förhåller sig i den frågan, annars bör man snarast göra en. 

Läget i Burma är knappast nytt, eller okänt. Det som varit det nya är framförallt den gemensamma resningen bland Burmas befolkning, se Juntan griper fler i Burma i dagens SvD. 

När ska utländska (västerländska liberala) krafter lägga sig i andra länders inre angelägenheter? Svår fråga utan enkelt svar. Två huvudingredienser bör ändå vara att läget är så illa att yttre inblandning är försvarbart, samt att det finns förutsättningar för att åstadkomma en förbättring.

Efter vad jag kan förstå så är situationen för befolkningen så misserabel att det berättigar ett yttre inblandande. När det gäller frågan om förutsättningarna finns för att åstadkomma en förbättring så anser jag att man i första hand bör se till när befolkningen själva är mogna för att genomföra en så radikal förändring som ändå krävs. Den senaste tidens demonstrationer tyder på att den mognaden nu finns, och det är då avgörande att omvärlden tar tillfället i akt och förstärker den inneboende kraft som ändå finns. Sedan förutsätter jag att västvärlden redan hunnit lära sig av misstagen vid Irakinvasionen, och att man numera planerar även bortom diktaturens störtande.

Diktaturer behöver nödvändigtvis inte störtas med vapenmakt, även om det varken ska uteslutas eller föraktas. Kärnfrågan är att förstå sig på diktaturens mekanismer, och då framför allt hur dess ledare fungerar.

Beatrice Ask tar i dagens SvD upp denna svåra fråga när det gäller sexuellt umgänge.

Vi är väl alla överens om att samtycke krävs, men de flesta vuxna vet också att i flört och sexuellt rus så kan signalerna vara tvetydliga och lätta att misstolka. För sitt eget samvete kan det också vara skönt att skriva om historien dagen efter. Det jag vill säga är: Det är inte alltid så svart och vitt ens i stunden.

Jag anser att Beatrice har en sund inställning till problematiken, vilket inte alla i debatten verkar ha. Lyssnade på en kvinnlig jurist på radion som var upprörd över att polisen inte utredde varje misstanke om våldtäkt. Polisen svarade att de naturligtvis utreder när det finns chans till dom, men att det varken är bra att ge offret orealistiska förväntningar eller att utreda fall där man med säkerhet vet att de ändå kommer att läggas ned. Dessutom måste vi värna rättssäkerheten, hur hemska anklagelserna än kan vara. Jag instämmer till fullo med polisens synsätt, och kan bara beklaga att vi har jurister som ovan nämnda.

Sedan ska vi naturligtvis fokusera på att minska risken för våldtäkt, samt att öka stödet åt de som ändå drabbas.