Jan Björklund föreslår att Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna åter ska bli statliga specialskolor, med intagning av elever från hela landet, hösten 2008, vilket jag välkomnar (SvD idag).

Lena Nyberg påpekar att ambitionen under lång tid varit att hjälpa barnen att gå i vanliga skolor och stödja både föräldrarna och andra vuxna i deras omgivning. Hon säger:

–Nu handlar det allt mer om särskild undervisning och specialskolor. Det innebär att barnen ska ställas utanför sina jämnårigas vanliga liv och verksamhet, säger hon.

Men står inte redan dessa barn utanför sina jämnårigas vanliga liv och verksamhet, i och med att de har svåra syn och/eller talsvårigheter? Är det inte istället så att detta förslag faktiskt innebär att de får just den samhörighet med jämnåriga som de ändå inte kan nå i den vanliga skolan?

Lena framhåller dessutom risken med att kommunerna kommer att ”tvinga” föräldrar att skicka sina barn till dessa skolor. Men den risken måste man kunna förhindra på annat sätt än att frånta majoriteten möjligheten till god utbildning och gemenskap.

Mitt intryck är dessutom att de som gått på skolan är mer än nöjda. Och jag förutsätter att det finns ett antal studier som kan visa hur det förhåller sig i den frågan, annars bör man snarast göra en.