SvD skriver idag ”Ingenting hindrar oseriös insamling”.

Sedan inriktar sig artikelnförfattaren på att förfasa sig över de som försöker samla in pengar på ett oseriöst sätt.

Men de som ger pengar då? Sverige är ändå ett land där i stort sett samtliga vuxna är läskunninga, samt ett land där denna fråga ändå lyfts fram och förfasas över med jämna mellanrum.

Varför låter så många av givarna så totalt styra sig av sitt dåliga samvete,  att de glömmer (väljer bort?) att fråga sig om de verkligen ska tro på att pengarna ska gå dit som det förespeglas. Jag tror dessutom att de ofta glömmer att fråga sig om det verkligen var just den behjärtansvärda frågan de ville prioritera, egentligen. Kanske hade den där hundralappen gjort bättre nytta någon annanstans.

Nej, vi borde kunna förvänta oss mer, inte bara av de som samlar in, utan också av de som ger.