januari 2008


Love

Appropå Kds inställning till könsneutrala äktenskap, se dagens SvD

Låt staten stå för den juridiska delen av äktenskapet, och låt trossamfund stå för den symboliska delen. Staten bör tillåta könsneutrala äktenskap, medan det står varje trossamfund fritt att välsigna de de vill. Precis som det står varje par fritt att välja ett trossamfund som accepterar dem för de de är. (Har onekligen väldigt svårt att förstå de som vill ingå i någon grupp överhuvutaget, där något så grundläggande som ens personliga val av partner inte kan accepteras.)

Äktenskap, vad är det egentligen? Om vi börjar med den juridiska delen. Äktenskapet har en lång historia och kort kan det ses som ett sätt att trygga uppväxten för våra barn, speciellt innan dagens möjligheter med preventivmedel, faderskapstest, abort, barnbidrag, socialbidrag, vårdnadsbidrag, fri skolgång och subventionerad vård och läkemedel. Men i Sverige, här har vi redan ett regelverk som kräver att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar, oberoende av de är/varit gifta eller ej. När det gäller ekonomin mellan parterna så kan man i dagens Sverige lösa det med andra typer av kontrakt. Med andra ord, i ett land som Sverige så får den juridiska delen av äktenskapet en ganska obetydlig roll. 

Den symboliska delen av äktenskapet. Att man lovar sin blivande äkta make/maka att dela livet med henne/honom, och att man gör det inför sina vänner, med sin gud som vittne, och att man sedan dessutom visar detta genom att bära en ring. I dagens Sverige har vi dessutom förmånen av att kunna välja att gifta oss av kärlek, även om vi tyvärr är allt för slapphänta mot barngifte och tvångsäktenskap. Äktenskapen i Sverige blir därför framförallt ett sätt att visa sin kärlek för sin partner, samt att visa för omvärlden att man älskar och är älskad. De som är troende vill naturligtvis även göra detta inför sin gud. Och eftersom vi har religionsfrihet så kan man antingen göra det hos något trossamfund som vill välsigna en, eller så kan man till och med starta ett eget samfund.

Så, eftersom vi lever i Sverige och det är här vi stiftar våra lagar, så …

… låt staten sköta juridiken utan att bry sig om kön, och låt de par som så vill, samkönade som olikkönade, visa sin kärlek på sitt sätt, i en egen cermoni, inför sin gud och/eller inför sina vänner.

Maria-Pia Boethius skriver i SvD i dag, angående feministernas kontra männens skuld till allt ont i världen.

Jag anser att LouisP– Frihetspropaganda uttrycker det underbart, (och ser fram emot att under våren få läsa hennes bok i ämnet):

”Den dagen då alla slutar dela upp männskligheten i kön, då blir all feminism meningslös. Under tiden får feminister bråka med feminister så feminister slutar dela upp mänskligheten i kön.”

Avslutningsvis:

Jag önskar en framtid där vi i bedömningen av oss själva och andra inte ser till de saker vi ändå inte kan påverka, så som födelseplats, kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning och släkt. Utan ser till de valen som varje individ faktiskt kan göra, och som visar om du vill bidra till en bättre värld eller ej. Där vill jag premiera de som i sina val bidrar till en värld där vi lever i ömsesidig respekt och ödmjukeht inför oss själva och andra, vilket också innebär intolerans mot de intoleranta.

Ref: Tidigare inlägg av mig gällande samma SvD artikelserie Vi behöver varandra 

Var femte hushåll i Sverige har inte en enda sparad krona på banken (E24 2008-01-19).

Föga förvånande, eftersom vi i Sverige under lång tid haft ett rejält medborgerligt skyddsnät, där du egentligen kan agera oansvarigt hur många gånger som helst. Det betyder i sin tur att medborgarna varken känner ett stort behov av egna marginael, eller haft rimliga möjligheter att själva bygga upp ett skyddsnät (pga skattetrycket). 

Jag ser gärna att vuxna friska människor kan få återta en del av ansvaret för det egna syddsnätet. Frågan är hur man gör den växlingen på ett humant sätt.

Det där med att ge varje svensk en klumpsumma, i och med utförsäljningen av statliga företag kanske inte är en så dum ide´ändå? Under en övergångs period skulle pengarna till och med kunna vara bundna så att de enbart fick användas till investeringar i den egna individen, tex utbildning, friskvård, viss sjukvård, tandvård och synvård.

Om man införde det permanent så skulle det kunna vara så att man fick förfogande över summan från sin 18 års dag. Ett basskydd skulle ändå finnas parallellt och dessförinnan skulle vi ha det som nu, dvs barn-studiebidrag, fri grundskola, subventionerad sjukvård och läkemedel, samt att föräldrar har försörjnings- och betalningsansvar. 

Tål att funderas vidare på, eller hur?

Citat ur BRIS-rapporten som gavs ut i dagarna:

Mest monumental är övergivenheten. Vissa barn

berättar om att ständigt bli hänvisade till sina

rum, andra vandrar runt ute på stan om kvällarna,

några har en nyckel med sig och går bara

hem när föräldrarna är borta eller sover. Flickor

i övre tonåren berättar om att de hittat en äldre

kille som de kan bo hos och få lite bekräftelse av.

Några agerar ut och blir mobbare, men omgivningen

gör inte kopplingen till bakomliggande

orsaker. Läsaren kanske tycker att barnen borde

bli arga på sina skadliga föräldrar, ”men för att bli

arg måste det finnas en relation som håller, annars

vågar man inte bråka”, säger Eva Stenelund.

– Ibland vill de att föräldrarna ska dö, men ännu

oftare finns en stark längtan efter att mamma och

pappa ska bry sig: ”Om de ändå kunde bli arga

på mig när jag kommer hem och är full”, som en

tonårstjej uttryckte det.

Särskilt svåra är familjekonflikter med hedersrelaterad

bakgrund. Den problematiken gäller

inte bara flickor, även pojkar hör av sig och vill ha

stöd och hjälp. Eva Stenelund talar om en ”trippelutsatthet”:

först hotet från familjen, sedan ensamheten

i vakuumet utanför släkten och slutligen

den direkta livsfara som barnet/ungdomen

kan utsättas för.

Om barn till missbrukare:

– Barn till missbrukande föräldrar är

ofta väldigt lojala mot sin familj och många

tar på sig skulden för mammas eller pappas

drickande. De tar ofta ett stort ansvar för

att vardagen ska flyta på hemma och de

känner också ansvar för att hitta en lösning

på problemet, säger Henrik Brolinson,

BRIS-ombud region Öst.”

Barn vid skiljsmässa:

Barnen tar ett vuxenansvar och tränger

undan sina egna behov.

– Barnen får inte utrymme för ledsenhet

och sorg eftersom konflikten mellan föräldrarna

hindrar dem från att bli sedda. Istället

tar de ett mycket stort ansvar för att

föräldrarna inte ska bli ännu mer ledsna.

Både Hugo Lagercrantz och Ekdahl tar upp frågan om fosterdiagnostik, i SvD respektive Kvällsöppet TV4.

Lite motvikt till Ekdahls ensidiga diskussion, där alla som förespråkade fosterdiagnostik på förhand var dömda att framställas som både elaka och omöjliga att förstå.

Jag anser att vi bör tillhandahålla fosterdiagnostik för alla blivande föräldrar som så önskar, dvs precis så som det nu kommer att bli. (Tidigare gavs enbart blivande mammor över 35 år denna möjlighet. Provsvaret fås nu dessutom betydligt tidigare i graviditeten och provet innebär mindre risk för missfall.) 

Det är varje förälders skyldighet att värna om sina barn, både de tilltänkta och existerande. Att se till att de ges så bra förutsättningar som möjligt. Exakt vad ”värna om sina barn” betyder kan naturligtvis skilja sig åt, men brukar innehålla något i stil med; att vara frisk och må bra och att som vuxen kunna klara sig själv, både praktiskt och ekonomiskt.

Fosterdiagnostiken kan naturligtvis inte ge några exakta svar på de frågorna, men den kan åtminstonde ge lite guidning.

Det finns de som anser det oetiskt att leta efter foster med Downs syndrom. Jag anser att det är föräldrarnas val, och att de då framförallt ska se till det blivande barnets bästa, men även till den egna familjesituationen och sin tilltro till samhällets både nuvarande och kommande stöd. Det är framförallt två huvudargument som brukar framföras; 1) Det obestridligt hemska med urval och 2) De ger så mycket glädje.

1) Det obestridligt hemska med urval:
Föräldrarna ges möjligheten att välja bort ett handikapp. Enligt barnkonventionen artikel 3 ”barnets bästa komma i främsta rummet”. Låt det även genomsyra denna fråga. Vad är det som är så farligt med att vilja ge sitt blivande barn så goda förutsättningar som möjligt? På samma sätt som varje förälder försöker ge sina existerande barn så goda förutsättningar som möjligt?

2) De ger så mycket glädje:
Spontant låter det väldigt egoistiskt. Ska de bara finnas för att glädja oss? Vad tycker de själva, egentligen? Om de själva hade kunnat välja, hade de då valt att få Downs symdrom eller ej? Om de idag skulle ges möjligheten att inte ha DS längre, skulle de i så fall välja bort det? Frågan är naturligvis känslig, och frågan är hur man får ett ärligt svar ens genom anonyma enkäter, eftersom synen på de med Downs syndrom är så intimt förknippad med abortfrågan. 

Dessutom anser jag att det finns en mer andlig aspekt på abortfrågan, när aborten beror av provsvar från fosterdiagnostik. Lagercrantz kommer lite in på det när han nämner ”livsanden” som infinner sig i och med det första andetaget. De som gör fosterdiagnostik och därefter väljer abort, gör högst troligen det för att de räknar med att kunna bli gravida igen. Så vad är det då som vi ser att de väljer bort? De väljer bort en viss specifik kropp, men de väljer inte bort att ett nytt barn ska få se livets ljus. De väljer bara att det ska ske lite senare.

Låt oss se till de blivande barnens bästa, utan att förblindas av vår oro att såra dagens handikappade.

Visst finns det både svin och änglar i båda leden, till exempel inom de två könen.

Tyvärr finns det de kvinnor som tar några enskilda manssvin som ursäkt för att ge sig på hela manssläktet. Tyvärr brukar samma kvinnor hävda att de representerar alla kvinnor. Jag brukar rysa, och försöka övertyga mig om att de flesta människor ändå bortser från dem och utgår från sina egna erfarenheter, och så brukar jag trösta mig med att jag ändå skriver denna blogg som motvikt. Men visst är det frustrerande att så många trots allt lyssnar på dem.

Pär Ström skriver träffande i SvD idag

Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.

Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol.

Och hur många förhållanden har inte feministerna förstört genom att övertyga kvinnorna om att de måste ställa varje enskild man till svars för männens samlade ondska, för annars har de svikit alla kvinnor.

Varför ska det vara så svårt att erkänna: Vi behöver varandra!

Claes Arvidsson tar i dagens SvD upp problematiken med den ökade övervakningen i Sverige. Han påpekar ”Det är bara en tiondels betygspoäng som skiljer oss från gruppen omfattande övervakningssamhällen (extensive surveillance societies).”

Varför goddtar vi svenskar betydligt högre grad av övervakning än länder där hotbilden är betydligt högre?

Jag anser att största orsaken är att vi historiskt sett har vi haft anledning att lita på staten, vilket naturligtvis är bra, men det gör oss i vissa fall naiva och blåögda. För även om vi bedömmer att vi kan lita på de som idag ges tillåtelse att se in i vårt privatliv, så måste vi ändå fråga oss vad som händer om samma information kommer i orätta händer.

Och vad är orätta händer? Vem bedömmer det? Hur säkerställer vi att lag och rätt både sätts och efterföljs på ”rätt sätt”?

Möjligen är det dessutom så att vi litar mindre på varandra än vad vi varit vana vid, både befogat och obefogat, och den snabba och lätta lösningen är då övervakning och kontroll.  

I det stora hela anser jag att Sverige har hög rättssäkerhet, och att förtroendet och respekten mellan både individer och individ-stat är relativt stort.

Låt oss värna om det.