Claes Arvidsson tar i dagens SvD upp problematiken med den ökade övervakningen i Sverige. Han påpekar ”Det är bara en tiondels betygspoäng som skiljer oss från gruppen omfattande övervakningssamhällen (extensive surveillance societies).”

Varför goddtar vi svenskar betydligt högre grad av övervakning än länder där hotbilden är betydligt högre?

Jag anser att största orsaken är att vi historiskt sett har vi haft anledning att lita på staten, vilket naturligtvis är bra, men det gör oss i vissa fall naiva och blåögda. För även om vi bedömmer att vi kan lita på de som idag ges tillåtelse att se in i vårt privatliv, så måste vi ändå fråga oss vad som händer om samma information kommer i orätta händer.

Och vad är orätta händer? Vem bedömmer det? Hur säkerställer vi att lag och rätt både sätts och efterföljs på ”rätt sätt”?

Möjligen är det dessutom så att vi litar mindre på varandra än vad vi varit vana vid, både befogat och obefogat, och den snabba och lätta lösningen är då övervakning och kontroll.  

I det stora hela anser jag att Sverige har hög rättssäkerhet, och att förtroendet och respekten mellan både individer och individ-stat är relativt stort.

Låt oss värna om det.