Både Hugo Lagercrantz och Ekdahl tar upp frågan om fosterdiagnostik, i SvD respektive Kvällsöppet TV4.

Lite motvikt till Ekdahls ensidiga diskussion, där alla som förespråkade fosterdiagnostik på förhand var dömda att framställas som både elaka och omöjliga att förstå.

Jag anser att vi bör tillhandahålla fosterdiagnostik för alla blivande föräldrar som så önskar, dvs precis så som det nu kommer att bli. (Tidigare gavs enbart blivande mammor över 35 år denna möjlighet. Provsvaret fås nu dessutom betydligt tidigare i graviditeten och provet innebär mindre risk för missfall.) 

Det är varje förälders skyldighet att värna om sina barn, både de tilltänkta och existerande. Att se till att de ges så bra förutsättningar som möjligt. Exakt vad ”värna om sina barn” betyder kan naturligtvis skilja sig åt, men brukar innehålla något i stil med; att vara frisk och må bra och att som vuxen kunna klara sig själv, både praktiskt och ekonomiskt.

Fosterdiagnostiken kan naturligtvis inte ge några exakta svar på de frågorna, men den kan åtminstonde ge lite guidning.

Det finns de som anser det oetiskt att leta efter foster med Downs syndrom. Jag anser att det är föräldrarnas val, och att de då framförallt ska se till det blivande barnets bästa, men även till den egna familjesituationen och sin tilltro till samhällets både nuvarande och kommande stöd. Det är framförallt två huvudargument som brukar framföras; 1) Det obestridligt hemska med urval och 2) De ger så mycket glädje.

1) Det obestridligt hemska med urval:
Föräldrarna ges möjligheten att välja bort ett handikapp. Enligt barnkonventionen artikel 3 ”barnets bästa komma i främsta rummet”. Låt det även genomsyra denna fråga. Vad är det som är så farligt med att vilja ge sitt blivande barn så goda förutsättningar som möjligt? På samma sätt som varje förälder försöker ge sina existerande barn så goda förutsättningar som möjligt?

2) De ger så mycket glädje:
Spontant låter det väldigt egoistiskt. Ska de bara finnas för att glädja oss? Vad tycker de själva, egentligen? Om de själva hade kunnat välja, hade de då valt att få Downs symdrom eller ej? Om de idag skulle ges möjligheten att inte ha DS längre, skulle de i så fall välja bort det? Frågan är naturligvis känslig, och frågan är hur man får ett ärligt svar ens genom anonyma enkäter, eftersom synen på de med Downs syndrom är så intimt förknippad med abortfrågan. 

Dessutom anser jag att det finns en mer andlig aspekt på abortfrågan, när aborten beror av provsvar från fosterdiagnostik. Lagercrantz kommer lite in på det när han nämner ”livsanden” som infinner sig i och med det första andetaget. De som gör fosterdiagnostik och därefter väljer abort, gör högst troligen det för att de räknar med att kunna bli gravida igen. Så vad är det då som vi ser att de väljer bort? De väljer bort en viss specifik kropp, men de väljer inte bort att ett nytt barn ska få se livets ljus. De väljer bara att det ska ske lite senare.

Låt oss se till de blivande barnens bästa, utan att förblindas av vår oro att såra dagens handikappade.