Citat ur BRIS-rapporten som gavs ut i dagarna:

Mest monumental är övergivenheten. Vissa barn

berättar om att ständigt bli hänvisade till sina

rum, andra vandrar runt ute på stan om kvällarna,

några har en nyckel med sig och går bara

hem när föräldrarna är borta eller sover. Flickor

i övre tonåren berättar om att de hittat en äldre

kille som de kan bo hos och få lite bekräftelse av.

Några agerar ut och blir mobbare, men omgivningen

gör inte kopplingen till bakomliggande

orsaker. Läsaren kanske tycker att barnen borde

bli arga på sina skadliga föräldrar, ”men för att bli

arg måste det finnas en relation som håller, annars

vågar man inte bråka”, säger Eva Stenelund.

– Ibland vill de att föräldrarna ska dö, men ännu

oftare finns en stark längtan efter att mamma och

pappa ska bry sig: ”Om de ändå kunde bli arga

på mig när jag kommer hem och är full”, som en

tonårstjej uttryckte det.

Särskilt svåra är familjekonflikter med hedersrelaterad

bakgrund. Den problematiken gäller

inte bara flickor, även pojkar hör av sig och vill ha

stöd och hjälp. Eva Stenelund talar om en ”trippelutsatthet”:

först hotet från familjen, sedan ensamheten

i vakuumet utanför släkten och slutligen

den direkta livsfara som barnet/ungdomen

kan utsättas för.

Om barn till missbrukare:

– Barn till missbrukande föräldrar är

ofta väldigt lojala mot sin familj och många

tar på sig skulden för mammas eller pappas

drickande. De tar ofta ett stort ansvar för

att vardagen ska flyta på hemma och de

känner också ansvar för att hitta en lösning

på problemet, säger Henrik Brolinson,

BRIS-ombud region Öst.”

Barn vid skiljsmässa:

Barnen tar ett vuxenansvar och tränger

undan sina egna behov.

– Barnen får inte utrymme för ledsenhet

och sorg eftersom konflikten mellan föräldrarna

hindrar dem från att bli sedda. Istället

tar de ett mycket stort ansvar för att

föräldrarna inte ska bli ännu mer ledsna.