februari 2008


Igår disskuterades papperslösa flyktingars situation hos Janne Josefsson i Uppdrag granskning http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2232&lid=Uppdrag_granskning&from=menu.

Det var betryggande att se att både regering, och opposition var överens på flera punkter som att utnyttjandet av dessa individer bör förhindras, och att ett sätt är att genom lagar och uppföljning tydligare signalera att detta inte är acceptabelt. I slutet väcktes även den intressanta iden om att den illegla invadrare som avslöjar missförhållanden ska gynnas av det, inte som idag enbart missgynnas.

Men det skrämmande var Frida Johansson Metso (LUF) verklighetsuppfattning. På något sätt verkar hon själv tro på att om vi bara öppnar våra gränser för fri invandring så kommer lönerna att stiga och klyftorna i samhället att minska … Kan inte påstå att jag hängde med i hur dagens utanförskap i Sverige skulle försvinna om vi öppnar våra gränser för precis vem som helst.

Jag har tidigare svarat Kalle Larsson (v)  såhär, när det gäller min syn på hur Sverige bör bidra till en bättre värld, och varför jag anser att fri invandring inte är en trovärdig lösning:

Ett litet förtydligande. Min väg till till de bästa av världar innebär att vi ser till världens befolkning som helhet, och att vi både arbetar kortsiktigt och långsiktigt, men där de kortsiktiga inte i för hög grad får riskera att vi inte når det långsiktiga målet. Att oreflekterat välja ut ett fåtal personer, för att göra livet bättre för just dem, är både kortsiktigt och orättvist, samtidigt som det i hög grad minskar chanserna till en bättre värld. Dvs både i Sverige och andra länder.

Jag ser ingen annan lösning än att vi människor måste börja respektera varandra och oss själva, samtidigt som vi naturligtvis måste vara ödmjuka för våra egna och andras brister.

För att vara trovärdiga i vår strävan efter en värld där vi respekterar varandra så bör vi börja på hemmaplan. Vi bör föra en inrikespolitik som ger innevånarna förutsättningarna sträva efter win-win lösningar, istället för win-lose. Vi bör föra en utrikespolitik som påverkar övriga världen i samma riktning. Det försat målet med ömeseidig respekt mellan Sveriges invånare är ganska väl uppnått, åtminstone med internationella mått mätt. Det andra målet med omsesidig respekt mellan alla världens innevånare, ja där finns det minst sagt ett och annat mer att önska. Med andra ord: Vi behöver något-så-när behålla situationen i Sverige, både för vår egen skull, men även för att kunna förbättra omvärlden.

Men att förändra världen är en diger uppgift. Så, både för att hjälpa enskilda individer, och för att visa övriga världen vad ömsesidig respekt innebär i ett större perspektiv, så bör vi naturligtvis ge en fristad och nytt hemland till vissa. Ja, “vissa”, eftersom vi inte har någon möjlighet att välkomna alla. Då infinner sig åtminstone fyra knäckfrågor:
– Hur många ska få komma?
– Vilka ska få komma?
– Hur ska vi ta emot dem?
– Vad ska vi förvänta oss av varandra?

Hur många som ska få komma är enligt mig helt beroende av svaren på följdfrågorna. Som ni bör förstå av ovanstående resonemang så bör vi bara välkomna de som instämmer i de två målsättningarn jag beskrivit, och vilja verka för att vi når dit. Och slutligen, vi ska naturligtvis respektera de som vi väljer att bjuda hit, och naturligtvis så ska vi förvänta oss att de respekterar både oss och varandra.

Så avslutningsvis:
Låt oss sträva efter en bättre värld för alla.

Varför ska samhället ha som mål att vi ska förverkliga oss via jobbet?

Visst, pengar är absolut inte att förakta. Pengar ger självständighet och kan många gånger vara en förutsättning för att kunna förverkliga sig själv.

Men varför denna desperata iver att alla föräldrarpar ska vara hemma 50/50 både under föräldraledighet, vård av sjukt barn och hel/deltidsmässigt? Frågan är återigen aktuell, och gäller nu delning av ”vård av sjukt barn” dagarna (SvD). Motiveringen brukar vara att de (oftast kvinnan) inte ska halka efter på arbetsmarknaden. En gång i tiden så gav man den enligt mig något trevligare motiveringen, nämligen att även pappan skulle ges chansen att få umgås med sina barn, dvs att ”föräldrakonflikten” var att båda ville vara hemma, medan signalerna nu är att ingen vill vara hemma. Fina signaler samhället skickar till våra barn.

Och återigen: Vi bor i Sverige! Dagens småbarnsföräldrar är uppväxta med att de är lika värda, att lagstiftningen inte ska ge skillnad på kön, de har getts samma möjlighet till utbildning och vi bör kunna förutsätta att de haft möjlighet att ha en ganska god uppfattning om den Svenska arbetsmarknaden och dess lönestrukturer. Och de kan definitivt inet ha undgått alla debatter i könsfrågan.

Menar samhället ändå på fullt allvar att just denna Svenska generation småbarnsföräldrar ändå inte ska vara kapabel att själva kunna fördela tiden med sina barn?

Knappast förvånande, Pakistans regering har beordrat alla internetleverantörer att blockera sajten You Tube för att den innehåller ”hädiskt” material som anses förolämpa islam (SvD idag).

Men förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka för de yrvakna västerlänningar som fortfarande tror på att yttrandefrihet och mångkultur går att förena.

Vissa saker går att förena, vissa saker kan vi lära av varandra, men vissa saker bör vi ensidigt och tydligt visa att vi vill bevara och att de därmed är icke förhanlingsbara. Rätten att få kritisera förtryckare är definitivt en sådan icke förhandlingsbar sak.

Och igen: Tänk på alla de som förtrycks i islams namn, och på de som ligger i riskzonen för att bli förtryckta om vi som fortfarande har rätten att uttrycka oss inte utnyttjar den rättigheten.

Ska vi stryka dagens förtryckare medhårs för att inte irritera dem, på samma sätt som vi för snart hundra år sedan strök en annan herre medhårs?

Att dagens svenska skola inte lever upp ens till några minimikrav hoppas jag att vi alla är överens om. 25% icke godkända från grundskolan och om jag är rätt underrättad så har vi världens mest lärartäta skola samtidigt som vi har världens mest stökiga skola. Ingen ljus bild.

TV serien ”Klass 9A” fungerar förhoppningsvis som en ögonöppnare för många (SvD).

Dessutom tycker jag om att se professionella yrkespersoner i arbete. Men frågan som infinner sig är;

– Ska vi köra elever, lärare, klasser och skolor så i botten att det sedan ska behövas superlärare med supercoacher för att rädda vad som räddas kan?

Visst, där skadan erdan är skedd så hoppas jag att vi verkligen gör det. Men för att få förbättring på långsikt så måste vi våga titta både i backspegeln och på omvärlden för att se hur vi kan skapa en kvalitativ skola där både lärare och elever trivs och växer som individer och blir rustade för framtiden (inte gårdagens verklighet).

Så till min lilla fundering över välfärdssamhället:

– Kunskap är makt.

– Skolgång är något priviligerat.

– Kunskap är grunden till självständighet och överlevnad.

Ja, så ser min världsbild ut, och jag tror att den delas av de flesta i världen. Men den verkar inte alls delas av dagens unga i världens välfärdssamhällen, åtminstonde inte i Sverige. Förhoppningsvis har jag fel. Vissa skyller på skolan, och visst kan lärare vara mer eller mindre inspirerande, men rimligtvis borde det det ligga i elevens eget intresse. Men de, precis som de flesta vuxna, agerar snarare utifrån erfarenhet än en realistisk syn på framtiden. Och erfarenhetsmässigt så har de växt upp i ett samhälle där du kommer att tas om hand hur illa du än beteer dig eller hur dåligt du än presterar. Möjligen att du uppmuntras att förverkliga dig själv, men tänk för all del inte på om det är realistiskt eller ej. Och de som haft förmågan att kunna prestera över medel har knappast varken uppmuntrats eller fått stöd.

Naturligtvis ska vi ha ett samhälle där ett misslyckande eller två eller tre inte får livslånga konsekvenser. Dilemmat är att detta även skickar signaler som säger:

– Det spelar ingen roll varken hur väl du presterar eller hur mycket du försöker, för det kommer ändå inte att nämnvärt påverka ditt kommande liv.

När samhället skickar ut den typen av signaler så får det naturligtvis förödande konsekvenser för viljan att påverka sitt liv.

Så dilemmat som tragiskt nog verkar infinna sig är:

– Hur ska samhället ge trygghet samtidigt som de ska motivera medborgarna?

Holding hands

Jag önskar att alla skulle vara älskade av någon, och att alla skulle ha någon att älska.

Ett ljus i mörkret för alla de som förtrycks i islams namn.

De minst 17 danska tidningarna, samt Sydsvenska Dagbladet som idag har återpubliserat mohammed-teckningarna skickar signaler om hopp till de som idag lever i förtryck i skuggan av islam. Dessa tidningarns handling visar att det faktiskt finns de som står på de förtrycktas sida och som vågar sätta sig upp emot förtryckarna. Jag får också tacka de arabiska medier som hjälpt till att sprida budskapet även inom arabvärlden.

Jag önskar bara att vi skulle skicka fler sådana tydliga signaler! 

Ref: SvD idag samt The Middle East Now, notera speciellt islamisternas humor och finkänslighet …

Ja, så kan det gå. Storbritannien har tagit emot så många muslimer som inte ställer sig bakom det brittiska rättssystemet att rättssäkerheten i landet är hotat.

Den engelske ärkebiskopen Rowan Williams (SvD idag) har i ett uppmärksammat uttalande uppmärksammat oss på detta faktum. Det kontroversiella i hans uttalande är att han som lösning förespråkar att sharialagstiftning ska införas för muslimer, dvs att England ska införa olika lagar för olika medborgare.

Som tur är så möter han kraftigt motstånd, förutom från vissa muslimska grupper som välkomnar förslaget.

I mina ögon sviker han både Storbritanniens ”brittiska medborgare”, dess ”muslimska medborgare” och övriga världens medborgare.

För att se vad de flesta människor ändå önskar sig så är det bara att ta en titt på flyktingströmmarna, och jag ser inte speciellt många västerlänningar som står i kö för att få bli medborgaer i t ex Somalia. 

Nej, låt oss inte importera shariarättssystemet och därmed signalera vårt medgivande till alla de länder och ledare som förtrycker sina medborgare i Allahs namn.

Jag förespråkar lika rätt och skyldighet inför lagen, oberoende av kön, religion, etnicitet, familj och födelseplats. Och där lagarna lägger grunden för ett samhälle där vi respekterar både oss själva och andra, utan att för den skull vara fanatiska i vår rättvisesträvan.

Nästa sida »