Att dagens svenska skola inte lever upp ens till några minimikrav hoppas jag att vi alla är överens om. 25% icke godkända från grundskolan och om jag är rätt underrättad så har vi världens mest lärartäta skola samtidigt som vi har världens mest stökiga skola. Ingen ljus bild.

TV serien ”Klass 9A” fungerar förhoppningsvis som en ögonöppnare för många (SvD).

Dessutom tycker jag om att se professionella yrkespersoner i arbete. Men frågan som infinner sig är;

– Ska vi köra elever, lärare, klasser och skolor så i botten att det sedan ska behövas superlärare med supercoacher för att rädda vad som räddas kan?

Visst, där skadan erdan är skedd så hoppas jag att vi verkligen gör det. Men för att få förbättring på långsikt så måste vi våga titta både i backspegeln och på omvärlden för att se hur vi kan skapa en kvalitativ skola där både lärare och elever trivs och växer som individer och blir rustade för framtiden (inte gårdagens verklighet).

Så till min lilla fundering över välfärdssamhället:

– Kunskap är makt.

– Skolgång är något priviligerat.

– Kunskap är grunden till självständighet och överlevnad.

Ja, så ser min världsbild ut, och jag tror att den delas av de flesta i världen. Men den verkar inte alls delas av dagens unga i världens välfärdssamhällen, åtminstonde inte i Sverige. Förhoppningsvis har jag fel. Vissa skyller på skolan, och visst kan lärare vara mer eller mindre inspirerande, men rimligtvis borde det det ligga i elevens eget intresse. Men de, precis som de flesta vuxna, agerar snarare utifrån erfarenhet än en realistisk syn på framtiden. Och erfarenhetsmässigt så har de växt upp i ett samhälle där du kommer att tas om hand hur illa du än beteer dig eller hur dåligt du än presterar. Möjligen att du uppmuntras att förverkliga dig själv, men tänk för all del inte på om det är realistiskt eller ej. Och de som haft förmågan att kunna prestera över medel har knappast varken uppmuntrats eller fått stöd.

Naturligtvis ska vi ha ett samhälle där ett misslyckande eller två eller tre inte får livslånga konsekvenser. Dilemmat är att detta även skickar signaler som säger:

– Det spelar ingen roll varken hur väl du presterar eller hur mycket du försöker, för det kommer ändå inte att nämnvärt påverka ditt kommande liv.

När samhället skickar ut den typen av signaler så får det naturligtvis förödande konsekvenser för viljan att påverka sitt liv.

Så dilemmat som tragiskt nog verkar infinna sig är:

– Hur ska samhället ge trygghet samtidigt som de ska motivera medborgarna?