Igår disskuterades papperslösa flyktingars situation hos Janne Josefsson i Uppdrag granskning http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2232&lid=Uppdrag_granskning&from=menu.

Det var betryggande att se att både regering, och opposition var överens på flera punkter som att utnyttjandet av dessa individer bör förhindras, och att ett sätt är att genom lagar och uppföljning tydligare signalera att detta inte är acceptabelt. I slutet väcktes även den intressanta iden om att den illegla invadrare som avslöjar missförhållanden ska gynnas av det, inte som idag enbart missgynnas.

Men det skrämmande var Frida Johansson Metso (LUF) verklighetsuppfattning. På något sätt verkar hon själv tro på att om vi bara öppnar våra gränser för fri invandring så kommer lönerna att stiga och klyftorna i samhället att minska … Kan inte påstå att jag hängde med i hur dagens utanförskap i Sverige skulle försvinna om vi öppnar våra gränser för precis vem som helst.

Jag har tidigare svarat Kalle Larsson (v)  såhär, när det gäller min syn på hur Sverige bör bidra till en bättre värld, och varför jag anser att fri invandring inte är en trovärdig lösning:

Ett litet förtydligande. Min väg till till de bästa av världar innebär att vi ser till världens befolkning som helhet, och att vi både arbetar kortsiktigt och långsiktigt, men där de kortsiktiga inte i för hög grad får riskera att vi inte når det långsiktiga målet. Att oreflekterat välja ut ett fåtal personer, för att göra livet bättre för just dem, är både kortsiktigt och orättvist, samtidigt som det i hög grad minskar chanserna till en bättre värld. Dvs både i Sverige och andra länder.

Jag ser ingen annan lösning än att vi människor måste börja respektera varandra och oss själva, samtidigt som vi naturligtvis måste vara ödmjuka för våra egna och andras brister.

För att vara trovärdiga i vår strävan efter en värld där vi respekterar varandra så bör vi börja på hemmaplan. Vi bör föra en inrikespolitik som ger innevånarna förutsättningarna sträva efter win-win lösningar, istället för win-lose. Vi bör föra en utrikespolitik som påverkar övriga världen i samma riktning. Det försat målet med ömeseidig respekt mellan Sveriges invånare är ganska väl uppnått, åtminstone med internationella mått mätt. Det andra målet med omsesidig respekt mellan alla världens innevånare, ja där finns det minst sagt ett och annat mer att önska. Med andra ord: Vi behöver något-så-när behålla situationen i Sverige, både för vår egen skull, men även för att kunna förbättra omvärlden.

Men att förändra världen är en diger uppgift. Så, både för att hjälpa enskilda individer, och för att visa övriga världen vad ömsesidig respekt innebär i ett större perspektiv, så bör vi naturligtvis ge en fristad och nytt hemland till vissa. Ja, “vissa”, eftersom vi inte har någon möjlighet att välkomna alla. Då infinner sig åtminstone fyra knäckfrågor:
– Hur många ska få komma?
– Vilka ska få komma?
– Hur ska vi ta emot dem?
– Vad ska vi förvänta oss av varandra?

Hur många som ska få komma är enligt mig helt beroende av svaren på följdfrågorna. Som ni bör förstå av ovanstående resonemang så bör vi bara välkomna de som instämmer i de två målsättningarn jag beskrivit, och vilja verka för att vi når dit. Och slutligen, vi ska naturligtvis respektera de som vi väljer att bjuda hit, och naturligtvis så ska vi förvänta oss att de respekterar både oss och varandra.

Så avslutningsvis:
Låt oss sträva efter en bättre värld för alla.