mars 2008


Målet för Forum för levande historia verkar vara; Ökad tolerans. Fast de hoppar smidigt över vad det är vi ska tollerera. Av artikeln Svårt hitta rätta vägen för fostran till tolerans verkar det snarast som att våra barn och ungdomar ska fostras till att vara toleranta mot allt, utan urskiljning.

De verkar urskiljningslöst påpeka hur intollerans har lett till lidande. Men är inte det en lite väl svartvit och naiv förklaring på världen och dess historia?

En knäppskalle gör sällan någon skada, det är de som väljer att tollerera eller inte tollerera dennes ”knäppheter” som avgör hur stora skadorna blir.

Nej, lär våra barn och ungdomar att livet består av fler nyanser än svart och vitt, och hur de kan medverka till att vi genom intollerans mot de intolleranta går mot de ljusare färgerna på skalan.

Vår rädsla för att ta ställning i dödshjälpsdiskussionen skapar onödigt lidande för de som otvivelaktigt skulle ges rätt till dödshjälp. Så som till exempel det uppmärksammade fallet med Chantal Sébire som inte fick dödshjälp trots sin vädjan och trots att hennes obotliga sjukdom gjort henne blind, berövat henne smak- och luktsinnet samt plågade henne med konstant smärta som inte kunde stillas med morfin. (SvD idag)

Chantal är som sagt ett tydligt exempel på där det inte bör råda någon tvekan över att vi bör hjälpa henne att få ett värdigt avslut på sitt liv.

Det som gör dödshjälpsmotståndarna skräckslagna är antagligen rädslan för att den som råkar känna sig som en belastning för andra ska känna sig tvingad att begära dödshjälp. Något som vi rimligen borde kunna hantera med lagar och regler. Den religösa aspekten är naturligtvis också en faktor att räkna med, men bör inte stå ivägen i länder med religionsfrihet.

Däremot bör vi vara medvetna om att den ökade acceptansen för att själv bestämma över sin egen död möjligen kan leda till fler självmord bland deprimerade. Men en ökad diskussion gällande vilka utvägar som först bör prövas, innan dödshjälp/självmord är att se som en utväg kanske snarare kan hjälpa än stjälpa. Kanske kan vi till och med lyckas fånga upp fler av de självmordsbenägna i ett tidigare skede och på så vis även minska deras och deras anhörigas lidande.

Så, fram för ett värdigt liv även i livets slutskede.

***********

För ett vidare inlägg i hur den psykiska hälsan kan ökas, se min tidigare artikel: Liberal syn på psykisk ohälsa

 Kinas hantering av Tibet, och både kinesernas och tibetarnernas situation gör mig återigen påmind om hur lyckligt lottade vi är som har yttrandefrihet och ett samhälle som i det stora hela ser till dess invånares och omvärldens bästa. (Se SvD idag.)

Jag instämmer i den amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi uttalande:

– Situationen i Tibet är en utmaning för världssamvetet. Världen måste få veta vad som sker, sade hon.

Myndigheterna har förbjudit utländska journalister att resa till Tibet och provinserna Sichuan, Gansu och Qinghai, där protesterna har ägt rum. I torsdags rapporterade den siste utländske journalisten som var i Lhasa att tusentals soldater syntes på gatorna. Journalisten Georg Blume från Die Zeit utvisades kort därefter.

Det åligger utan tvivel ett stort ansvar på oss som kan protestera, med tanke på vilka begränsade möjligheter de har som finns inom Kinas och Tibets gränser.

Ana Maria Narti skriver idag i Expressen att kommunismen visst ska jämföras med farscismen, och kritiserar Forum för levande historia för deras romantiserande av kommunismen.

Forum för levande historia hävdar enligt Narti att det fanns något ljust i den kommunistiska utopin, men att det var något som gick snett. Jo, minst sagt. Det märkliga är att det trots det ändå verkar finnas så många människor på jorden som ändå både tror på att det finns en ljus och fin grundide’ samt att den är praktiskt genomförbar.

Narti tar följande citat som exempel på att inte ens grundtanken var varken fin eller realistisk:

”Kommunisterna är alltså praktiskt den mest beslutsamma, alltid framåtdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder; de har före proletariatets övriga massa teoretiskt kommit till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat.” Revolutionen behöver ”despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena” och förverkliganden av den ljusa kommunistiska visionen kräver ”lika arbetstvång för alla och upprättande av industriarméer särskilt för åkerbruket”. Marx och Engels 1848

Men visst, i Sverige är det accepterat att allt som har med farscim att göra enbart är av ondo, medan kommunismen är en fin tanke, om än något svår att genomföra i praktiken.

Och avslutningsvis ett tack till bloggen Oskuldens död där jag hittade detta länktips. Denna blogg är förövrigt en nyfunnen blogg från min sida och en klar favorit 🙂

elizabeth.jpg

elektra.jpgWoman and a car

Gudinna

alva.jpg

Ayan Hirsi Ali

Catwoamn

Sveriges kvinnofrågor – Cyckelställsfrågor. Och då menar jag inte att alla svenska kvinnofrågor är cyckelställsfrågor, utan att de frågor som dominerar debatten är cyckelställsfrågor.

Idag på Internationella kvinnodagen förfäras tex Annina Rabe (SvD) över att tv-programmen är så könsuppdelade. Pär Ström gör den märkliga kommpingen med att mans- respektive kvinnoyrken skulle vara något negativt. Och den nyliga cykelställsfrågan om 50/50 för VAD-dagar. Men det finns även de som har lyft blicken och ser på frågan ur ett sundare perspektiv, dvs att vi verkligen har de stora och viktiga pusselbitarna på plats. För att citera några väl valda svar ur SvD idag, på frågan ”Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara kvinna i Sverige idag?”:

Det absolut bästa är att det finns en infrastruktur som gör att det är möjligt att ha barn och samtidigt utveckla sin karriär och sig själv. Att det finns dagis, föräldrapenning och andra hjälpmedel för att klara av familjelivet parallellt med en karriär. Det sämsta vill jag helst inte peka ut, jag tror att det farligaste man kan göra som kvinna är att se sig själv som offer, då ser jag hellre till fördelarna./ Anita Steen

Det bästa är att jag och mina manliga medmänniskor är lika inför lagen. Att jag lever i ett land där staten anser sig skyldig att skydda mig mot förtryck på grund av min religion, åsikt, kön eller sexuella läggning. Det sämsta är kulturrelativismen, att det fortfarande pågår förtryck av kvinnor i kulturer och religioners namn./ Dilsa Demirbag-Sten

Pusselbitar vi däremot ännu inte lyckats få på plats är sådana som Nyamko Sabuni tar upp i sin bok ”Flickorna vi sviker – Om hederskultur i Sverige”, vilken i media har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, även om frågorna poppar upp nu och då. Kanske var det punkt 5 i hennes tio frihetsförslag som tog fokus från de övriga frågorna. Jag instämmer i att punkt 5 är svår, men det hindrar inte att de övriga nio punkterna kan införas. Tio frihetsförslag för flickor från hederskulturer:

  1. Inför begreppet hedersvåld i brottsbalken
  2. Stoppa offentlig finansiering av de religösa skolorna
  3. Inför en 15-årsgräns för slöja
  4. Inför en 18-årsgräns i lagen med förbud mot kvinnlig könsstympning
  5. Inför obligatoriska gynekologiska undersökningar på flickor
  6. Senarelägg och förläng preskriptionstiden vid könsstympning
  7. Mödomskontroller ska aldrig tillåtas
  8. Kriminalisera barn- och tvångsäktenskap
  9. Inför en snävare definition på arrangerade äktenskap i utlänningslagen
  10. Inför en övre gräns för hemgift/brudgåva.

Men över till kvinnans situation i världen. Där ser det definitivt inte lika ljust ut. Så vad kan då ett litet land som Sverige göra? Framförallt kan vi föregå med gott exempel, se de två citaten innan. Och vi kan verka för att alla männsikor på jorden ska få den respekt de har rätt till, att de ska ges utbildning och ett socialt skyddsnät, att rättsväsenet inte ska göra skillnad på kön, etnicitet, klass osv osv. Men eftersom det idag är interantionella kvinnodagen vill jag dessutom passa på att lyfta fram ”Läkare utan gränser”:s uppgifter om kvinnlig ohälsa, vilket med all önskvärd tydlighet visar behovet av ökad sexualkunskap, minskade våldtäckter, upphörande av könsstympning, samt fri abort:

  •  Varje minut dör en kvinna tillföljd av grviditet eller förlossning. I utvecklingsländerna är mödrarelaterad dödlighet den främsta dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder.
  • 19 av 20 länder med den högsta mödradödligheten ligger i Afrika söder om Sahara. Undantaget är Afghanistan.
  • Andelen förkossningar i närvaro av utbildad hälsopersonal är 61 procent globalt sett.
  • De vanligaste mödrarelaterade dödsorsakerna är: blödningar, infektioner, havandeskapsförgiftning, osäkra aborter, utdragna förlossningar.
  • Minst 2 miljoner kvinnor lider av vagina fistula , som beror på sexuellt våld eller komplicerad förlossning och leder till att underlivet spricker och kvinnan inte längre kan hantera avföring eller urin. Kallas också ”social död” och leder oftast till att de stöts ut ur samhället.
  • Malaria i samband med graviditeten. Leder till försämrat immunförsvar och risk för missfall.
  • Hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar
  • Könsstympning
  • Sexuellt våld

Och sist men inte minst, visst är många av problemen ovan ett symptom på mäns förtryck mot kvinnor. Vissa röster verkar tro att lösningen är att göra alla män till kvinnor. Jag tror istället att det är mer realsitiskt och verkningsfullt att uppmuntra männens försvararroll. För ja, vi är olika, och ja, vi kompletterar varandra, både kvinnliga kvinnor, manliga män, kvinnliga män och manliga kvinnor.

Love