Vår rädsla för att ta ställning i dödshjälpsdiskussionen skapar onödigt lidande för de som otvivelaktigt skulle ges rätt till dödshjälp. Så som till exempel det uppmärksammade fallet med Chantal Sébire som inte fick dödshjälp trots sin vädjan och trots att hennes obotliga sjukdom gjort henne blind, berövat henne smak- och luktsinnet samt plågade henne med konstant smärta som inte kunde stillas med morfin. (SvD idag)

Chantal är som sagt ett tydligt exempel på där det inte bör råda någon tvekan över att vi bör hjälpa henne att få ett värdigt avslut på sitt liv.

Det som gör dödshjälpsmotståndarna skräckslagna är antagligen rädslan för att den som råkar känna sig som en belastning för andra ska känna sig tvingad att begära dödshjälp. Något som vi rimligen borde kunna hantera med lagar och regler. Den religösa aspekten är naturligtvis också en faktor att räkna med, men bör inte stå ivägen i länder med religionsfrihet.

Däremot bör vi vara medvetna om att den ökade acceptansen för att själv bestämma över sin egen död möjligen kan leda till fler självmord bland deprimerade. Men en ökad diskussion gällande vilka utvägar som först bör prövas, innan dödshjälp/självmord är att se som en utväg kanske snarare kan hjälpa än stjälpa. Kanske kan vi till och med lyckas fånga upp fler av de självmordsbenägna i ett tidigare skede och på så vis även minska deras och deras anhörigas lidande.

Så, fram för ett värdigt liv även i livets slutskede.

***********

För ett vidare inlägg i hur den psykiska hälsan kan ökas, se min tidigare artikel: Liberal syn på psykisk ohälsa