april 2008


Anna Heberlein har nyligen utkommit med boken Det var inte mitt fel där hon tar upp problemet med att Sverige har blivit ett land där människor skyller sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, se SvD.

Mycket intressant, och jag instämmer i det som beskrivs i SvD artikeln, men kommer antagligen bli för deprimerad av innehållet för att orka läsa hela boken.

Men vill samtidigt ta upp, en till synes paradox, nämligen att det samtidigt finns många som ser att allt är deras fel. Eller kanske rättare sagt, att eftersom det svenska samhället erbjuder ett otal möjligheter, så blir det implicit upp till varje individ att skapa sin egen lycka. Och är du inte lycklig så är snarast budskapet att då är det dig själv det är fel på och du borde fundera på terapi.

Min lilla snabba reflektion på detta är att vi individer är olika, men samhället ger oss samma förutsättningar. Vissa av oss hämmas, vissa utnyttjar och vissa motiveras.

Men visst är det något generalfel när lärare hellre premierar de som missköter sig. Det är ett av exemplen som tas upp redan i SvD artikeln. Jag avslutar med ett utdrag ur SvD:

Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, ­lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?

–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.

Annonser

Det är ofattbart, och det bör vara ofattbart. Jag tänker på vuxnas grymmhet mot barn, och just nu specifikt på Engla och de barn i sexindustrin som Somaly Mam vittnar om. Somaly Mam var själv en del av sexhandeln, tills hon ansågs förbrukad. Nu kämpar hon för att befria barn från prostitution, och möter kraftigt motstånd från de som själva tjänar pengar på barnprostitutionen.

Jag instämmer i hennes oförståelse för hur även utbildade ”upplysta” män (det är oftast män) både uppmuntrar och begår dessa ofattbara grymheter.

Samtidigt antar jag att vi ändå bör försöka förstå varför inte enbart kunskap räcker för att få ett slut. Vi kan behöva förstå för att kunna förhindra att fler barn går samma grymma öde till mötes.

Visst, när det gäller de ”upplysta” så har säkert flera av förövarna själva blivit skadade i sin barndom, men det är ändå inget som rättfärdigar att de i sin tur ger sig på nya offer istället för att ge sig på förövarna.