Var Robert Mugabe självkritisk någon gång? ”Aldrig”, säger Paul Rimmerfors, som tidigare räknade sig till en av Mugabes vänner (SvD).

Artikeln vittnar om idealisten som kämpar, men sedan känner sig sviken av allt och alla och därmed också tar ut sitt hat och sin frustration mot alla de som inte förstår och instämmer i hans kamp.

Precis som med både farcism och kommunism så började det med en fin tanke där de stora massorna instämde, framförallt missnöjda massor som lovades guld och gröna skogar. Och där det svåruppnåliga målet får helga alla medel, för att ändå försöka nå ett mål som antingen redan från början, eller under vägen har tappat all sin verklighetsförankring, och där ett människoliv blir mindre och mindre värt.

Jag hoppas att Mugabe försvinner ur Zimbabwes historia snarast, och att de som är kvar finner styrka i att få bygga upp landet igen. Tyvärr verkar EU inte vilja spela någon särdeles drivande roll i den frågan. Pinsamt.

Hoppas samtidigt att vi dels fortsätter att utrota den fattigdom och oträttvisor som är en stor grogrund till att män som Mugabe får fäste, dels att vi lär oss att ingen människa, hur god hon än verkar vara, ska ges total makt i någon större skala. Risken är allt för stor att personen inte kan hantera den, och att de som skulle kunnat hindra den negativa vändningen redan är eliminerade när misstaget uppdagas för de stora massorna.

Så, se upp för de som ser allt i svart-vitt, lovar guld och gröna skogar och som aldrig har erkännt ett fel.