Indisk lagstiftning har tillsynes motiverat ett äldre par i 70-års åldern att skaffa tvillingar genom konstbefruktning. En flicka och en pojk blev det. Pojken är de mycket glad över, då han är den enda som kan ärva dem. Dottern beklagar de då hon är ytterligare en börda. (DN)

Till saken hör att de redan har tre döttrar, samt fem barnbarn och att konstbefruktningen kostade 50 000 :-.

Försöker komma på vad som är sjukast. Lagarna eller föräldrarna.

  • Vem ska ta hand om barnen? Är det deras syskon som rimligtvis borde känna sig ratade.
  • Vilken uppväxt blir det för dem? Kommer alla att fjäska för sonen som kommer att ärva, och alla förkasta dottern som bara kommer att knapra pengar från förmögenheten genom sin blotta existens och genom den hemgift som sedan avslutar ”pengaknaprandet”.
  • Varför måste paret få en son för att kunna ge sina barn sina pengar? Går det inte att skänka pengar i Indien? Eller tillfaller de pengarna direkt mannen i så fall? Och kan han i så fall försingra dem om han vill? Och vad händer vid eventuell skiljsmässa?
  • Och även om jag har svårt att fårstå så inser jag att det kanske ändå mest har med namnet att göra, att föra det vidare. Barnens och barnbarnens välmående är på andra plats.

Så tack Sverige att vi har könsneutral lagstiftning, samt att vi när det gäller konstbefruktning faktiskt tar hänsyn till mammans ålder.