augusti 2009


Då har det hänt igen att en person som sökt vård och inte fått det utfört fruktansvärda handlingar. Jag tänker på djurplågaren i Lerum, som makabert nog av sina föräldrar utpekas som en stor djurvän.

Av föräldrarnas berättelse för GP så har föräldrarna kämpat i tio års tid för att han skulle få rätt behandling, även om det verkar som att det är först nu de fått vetskap om djurplågeriet. Innan har agressionen gått ut över döda ting, så som möblemang.

Varför missar vi så kapitalt att fånga upp dessa personer? Nu framgår det inte av artikeln hur villig han själv är till vård, eller om det främst varit på föräldrarnas initiativ. I vilket fall så borde de fått mer att säga till om innan han blev myndig, och verkar verkligen uppfylla de krav som jag anser att vi bör ha på tvångsvård. Nu när han är myndig så blir det naturligtvis mer upp till honom, men om han bara får ha struktur i sitt liv så verkar både skola och arbete fungera mycket bra. Jag ser det som ganska rimligt att han i sina ”normala faser” gärna skulle godta att få hjälp mot sina mer våldsamma sidor. Jag tror säkert att han skulle varit öppen för ett vårdkontrakt.

Varför ska vi hänga kvar vid våra sjukt hårda regler på tvångsvård?

Läs gärna mer om mina tankar om vårdkontrakt, i artikeln Rätten att få föra sin egen talan, där jag hävdar att man i friskt tillstånd ska ges mycket större möjlighet att påverka hur man vill bli behandlad när man blir sjuk, och inte länger kan föra sin egen talan.

Annonser

Underbart att Rosengårdsborna körde ut Reclaim the street (SvD). Tyvärr lär väl knappast reclaimarna dra någon vettig slutledning av det, utan de verkar leva helt i sin egen verklighetsbubbla. Se deras presskonferens innan på You Tube.

Religösa fanatiker, eller religösa överhuvutaget för den delen, kan nu se fram emot att slippa all tänkbar kritik. Irland har nu förtydligat sin tidigare insomnade lag i detta område. (SvD)

Per Bauhn skriver:

Under förevändning att skydda troende från kränkning erbjuder man ett redskap för fanatiker att sätta munkavle på sina kritiker. Det är bara att bli tillräckligt upprörd, så kan man få hjälp av domstolarna.

Samtidigt påpekar han att tydligen även Storbritannien och Norge försökt få igenom liknande lagar, dvs där det i praktiken blir förbjudet att kritisera religion. Skrämmande. Det räcker väl bara att titta på någon sekt för att inse behovet av kritik. Just nu tänker jag på den sektliknande ”familj” (Mansonfamiljen) som Charles Manson ledde och som visades på TV härmom dagen. Kanske lite långsökt men även dödshoten tillföljd av kritiken i Mohammedteckningarna ligger färska i minnet. Självklart måste även religion kunna försvara sig mot kritik. Och då menar jag så klart mntligt, inte med dödshot och våld.

Här går jag tydligen naivt i min bubbla och tror att upplysningen sveper över Afrika och att därmed människooffer är något som är på utdöende. Tyvärr är så inte fallet, utan människor ur alla samhällsklasser i Uganda har mer och mer börjat vända sig till häxdoktorer och användningen av människooffer, framförallt kroppsdelar från barn. (SvD)

Den enda lilla ljusglimt i detta är att polisen tillsatt en ny specialenhet för rituella mord, dvs åtminstone officiellt så försöker Uganda göra något åt problematiken. Men människooffer används som sagt av alla samhällsskikt, så det lär inte vara helt enkelt att komma åt.

Jag hittar inte ord för hur avskyvärt jag anser det vara att offra oskyldiga barn. Flera hundra är anmälda saknade. Jag kan bara hoppas att flera av dem får samma tur som pojken i artikeln som faktiskt lyckades komma undan.

Varför denna ihärdiga 50/50 strävan inom alla yrken? Jag ser visst att både män och kvinnor är lika värda, däremot ser jag inte att alla män och kvinnor är lika, dvs jag instämmer inte i Hillevi Engström (M) och Mats Johanssons (M) kommenar i deras atikel i SvD:

Mer osynliga hinder – traditioner, normer, sociala och ekonomiska strukturer – har fortsatt hindra mäns val av kvinnoyrken och kvinnors val av mansyrken.

Jag tror helt enkelt att i dagens Sverige så väljer våra ungdommar det som intresserar dem. Det är väl snarare så att de pushas för att välja okonventionellt och ses som tråkiga om de råkar intressera sig för det som traditionellt intresserar deras kön. Generellt anser jag det vara bra med en uppblandning, men ser inget problem med att den uppblandningen ibland kan bestå i en 10/90 fördelning.

Själv är jag övertygad om att det finns typiska manliga egenskaper och typiska kvinnliga egenskaper, men att naturligtvis varje enskild kvinna eller man har olika stora andelar av dessa egenskaper. Därmed blir det inget konstigt med att yrken som kräver typiska kvinnliga engenskaper överrepresenteras av kvinnor och tvärt om, lika lite som det är något konstigt med att vissa kvinnor trivs och passar bättre i typiska mansyrken, och tvärt om. Läs och se gärna mer på BBC, där du även kan testa hur typsikt manlig respektive kvinnlig just din hjärna är. Mycket intressant.

Däremot instämmer jag verkligen i att vi inte bör lämna jämställdhetsfrågan till vänsterfeministerna! Men det förutsätter naturligtvis att vi gör det på ett bra sätt och inte köper så mycket av deras argument.

Jag vill gärna tro att vi har åsiktsfrihet, speciellt inom den offentliga sektor. Men så är tydligen inte fallet. I alla fall inte för Lennart Eriksson, tidigare enhetschef på Migrationsverket. Han säger själv (News Mill):

… i likhet med Sveriges liberala regering anser jag att Israel har rätt att existera. För denna min åsikt har jag blivit avskedad från Migrationsverket.

För övrigt ett intressant radiotal, där han tex passande framför följande om liberalismen, kristendomen och islam:

Såvitt jag vet vill ingen utplåna Turkiet för att där inrätta en kristen stat. Men islamisterna vill utplåna Israel för att där inrätta en muslimsk stat. Islamisterna anser alltså att de kan göra mot andra vad de inte vill att andra ska göra mot dem. De bryter därmed, inte oväntat, mot liberalismens grundläggande syn.

Läs gärna även Jag är moderat Israelvän och därför fick jag sparken som enhetschef på Migrationsverket. Där framgår bland annat att han fick rätt mot Migrationsverket i Tingsrätten och att Migrationsverket inte överklagat. Däremot fick han inte tillbaka sitt arbete utan Migrationsverket ville köpa sig fria från honom, vilket ger mig mycket olustiga rysningar.

Jag anser att Sverige ska stanna i Afganistan och jag blir därmed upprörd när man i TV verkar se det som självklart att man ska tycka tvärtom.

Jag anser att Svenskarna gör en bra insats som bidrar till stabilitet i området som i sin tur är avgörande för att det civila samhället ska få en möjlighet att växa. Samtidigt instämmer jag med att man inte helt och hållet kan göra en sak i taget eftersom misär också skapar konflikt, men efter vad jag förstår så bidrar vi även på den fronten.

Lite kommentarer på en artikel i Aftonbladet:

  • Hur kan överhuvudtaget dödandet av sex anfallande motståndsmän ses som något konstigt med tanke på uppdraget och situationen i regionen?
  • Vi är beroende av den ameikanska underrättelsetjänsten. Det är väl jättebra att vi har tillgång till den skulle jag vilja säga.
  • Tre av fyra kronor som Sverige satsar i Afganistan går till militära insatser. Samma här, så som situationen ser ut så låter det mycket rimligt. En fråga som däremot kan vara intressantare är hur andra bidrar och hur de i så fall kompleterar varandra.

Avslutar med ett litet klipp ur försvarsministern, Sten Tolgfors, text ”Därför strider svenska soldater i Afganistan”:

I dag har Afghanistan en demokratiskt vald regering och president. Den 20 augusti hålls på nytt val i Afghanistan. Det är en anledning till att våldet nu trappas upp. De krafter som är mot frihet, likabehandling av män och kvinnor samt demokrati har allt intresse av att försöka förstöra valen genom hot och våld.

Ett annat syfte med våldet är få västvärlden att ifrågasätta sin närvaro i landet. Utan Isafs insats, som har ett FN-mandat, skulle Afghanistan snabbt falla tillbaka i inbördeskrig, förtryck och diktatur. En väg för FN-insatsens motståndare att få utländsk trupp ut ur landet är att agera så att insatsen ifrågasätts i truppbidragande länder. Det är lättare för dem att underblåsa ifrågasättande av insatsen i truppbidragarländerna än att vinna en konflikt på marken i Afghanistan.

Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.

Nästa sida »