Då har det hänt igen att en person som sökt vård och inte fått det utfört fruktansvärda handlingar. Jag tänker på djurplågaren i Lerum, som makabert nog av sina föräldrar utpekas som en stor djurvän.

Av föräldrarnas berättelse för GP så har föräldrarna kämpat i tio års tid för att han skulle få rätt behandling, även om det verkar som att det är först nu de fått vetskap om djurplågeriet. Innan har agressionen gått ut över döda ting, så som möblemang.

Varför missar vi så kapitalt att fånga upp dessa personer? Nu framgår det inte av artikeln hur villig han själv är till vård, eller om det främst varit på föräldrarnas initiativ. I vilket fall så borde de fått mer att säga till om innan han blev myndig, och verkar verkligen uppfylla de krav som jag anser att vi bör ha på tvångsvård. Nu när han är myndig så blir det naturligtvis mer upp till honom, men om han bara får ha struktur i sitt liv så verkar både skola och arbete fungera mycket bra. Jag ser det som ganska rimligt att han i sina ”normala faser” gärna skulle godta att få hjälp mot sina mer våldsamma sidor. Jag tror säkert att han skulle varit öppen för ett vårdkontrakt.

Varför ska vi hänga kvar vid våra sjukt hårda regler på tvångsvård?

Läs gärna mer om mina tankar om vårdkontrakt, i artikeln Rätten att få föra sin egen talan, där jag hävdar att man i friskt tillstånd ska ges mycket större möjlighet att påverka hur man vill bli behandlad när man blir sjuk, och inte länger kan föra sin egen talan.