Jag undrar ibland i mitt stilla sinne om en bättre mattematikundervisning i landet skulle göra att fler skulle förstå att en sänkt skattesats som leder till ökad tillväxt till och med kan innebära en ökad skatteintäckt för stat, kommun och landsting. Idag presenterade Reinfelt hur skatten kommer att sänkas ytterligare (SvD), och om det kan få fart på tillväxten så är det utmärkt.

Dick Erixon citerar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen, som beskriver hur även många politiker har svårt för denna ekvation:

En företagares första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur får jag dessa resurser att växa? En politikers första tanke när han/hon betraktar ”sina” resurser är: Hur ska jag använda dessa resurser?

För en företagare är tillväxtperspektivet det viktigaste, det är det som är drivkraften och själva nerven i företagandet, medan det för en politiker är fördelningsperspektivet som dominerar.

Det är klart att det hos många politiker finns en medvetenhet om behovet av att ”kakan” blir större, men jag upplever sällan att det är den grundläggande drivkraften. Det fördelningspolitiska perspektivet genomsyrar politiken så starkt att man fastnar i föreställningen att ”kakan” är konstant. En större medvetenhet om att kakan kan växa skulle också skapa en förståelse för att kakan faktiskt också kan minska, vilket är en minst lika viktig insikt.

Många politiska debatter präglas därför ofta av denna utgångspunkt att kakan är konstant, något som för en företagare strider mot själva grundförutsättningen för förändring.

Fördelningsperspektivet är på många sätt ett tacksamt perspektiv för en politiker eftersom det skapar motsättningar mellan olika grupper och människor i samhället och därmed intressekonflikter där politikern kan träda in och framstå som ”räddaren”, den som skall ställa till rätta och ”ta hand om” och på så sätt skapa band till sina väljare.

Detta politiska spel är viktigt att förstå för att kunna följa den politiska argumentationen. Det sägs ofta att för politikern är tillvaron ett nollsummespel, medan det för en företagare handlar om att hitta en win-win-lösning. Jag tycker mig ha märkt den skillnaden i tankesätt, och mött många företagare som utifrån detta blivit frustrerade i kontakter med politiker.

Inställningen ”om vi förbättrar för någon så försämrar vi automatiskt för någon annan” eller ”om jag går framåt betyder det att någon annan måste gå bakåt”, är främmande för företagare.

Marknadsekonomin är inte ett nollsummespel, där den ene tar från den andra.

Grundinställningen för företagaren är snarare ”om vi lyfter oss själva har vi större förmåga att lyfta andra”.