Det pågår en del demonstrationer i helgen. Just nu demonstreras det på Sergelstorg dels mot Iran, dels mot Israel. (SvD) (DN) Men även igår var det en demostration mot Iran där bland annat Birgitta Ohlsson framförde följande tal (citat från Fria Iranvänner):

Bara 36 år gammal tog den iranska mördarregimen i från oss en hjälte. Akbar Mohammedi.
Mördad av en regim som får medeltiden att verkar upplyst.

Dödad av religiösa dårar som spottar antisemitism, kvinnohat och förtryck ur sina munnar.
Förintad av ett fanatiskt system av fundamentalister.

Akbar Mohammedi blev ännu ett offer i världens grymmaste och farligaste diktatur Iran.
Tänk er att leva i ett land där du blir blodigt torterad med taggtråd bara för att du vill leva i demokrati.

Tänk er att leva i ett land där du sätts i fängelse på obestämd tid bara för att du demonstrerat för yttrandefrihet.

Tänk er att leva i ett land där du efter att ha kritiserat religionen får en dödsdom på ditt huvud utfärdad av det muslimska prästerskapet.

Detta är den fruktansvärda vardagen för frihetskämpar i intoleransens Iran.
Förtryck, religiös fanatism och tortyr.

Grymma och vidriga brott mot mänskliga rättigheter.
Piskstraff, intolerans och regimkritiker i fängelser.
Akbar Mohammedi var inte ensam.

En ung kvinna dömdes sommaren 2002 av en domstol i södra Iran till att få sina ögon utstuckna sedan hon kastat syra i ansiktet på en man som försökt våldta henne. Öga för öga tand för tand.

Amnesty International rapporterar att fyrabarnsmamman Ashraf Kolhari, 37 år, nu har dömts till döden för otrohet.

Hundratals regimkritiska studenter och intellektuella greps I samband med de s. k. junidemonstrationerna greps.

Tusentals iranier världen över som tvingats lämna sitt land för att rädda sitt liv.
Stening av otrogna kvinnor, dödsdomar mot homosexuella och fängelsedomar för alla de människor som strävar efter ett liv i frihet.

Självständiga fackföreningar tillåts i princip inte. Laglig strejkrätt saknas.
Reportrar utan gränser har kallat Iran för världens största fängelse för journalister.
200.000 människor fängslade för sina åsikters skull.

Västvärlden har under de senaste decennierna varit alldeles för flata i sitt agerande mot Iran.
Omvärlden kan inte fortsätta stå handlingsförlamad inför detta vidriga människoförtryck.
Vi kan inte fortsätta svika Irans folk. Det krävs reella påtryckningar och hot om ekonomiska sanktioner om inte människoförtrycket upphör.

Allt annat vore en skam för Sverige och Europeiska Unionen.
Men vi som samlats här i dag vet att det finns hopp.

Iran har en ung befolkning med cirka 35 miljoner under 20 år.
Alla dessa fantastiska personer som vägrar att leva i förtrycket. Vi måste ge dem stöd!

Ett hopp om ett Iran med fria medborgare som får tycka, tänka och tro självständigt.
Vi är här för att vi älskar frihet och hatar förtryck.
Tillsammans kan vi skapa frihet.

Och kom ihåg det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Mullornas mördarregim har styrt Iran i 27 år.
Varje dag fylld av hat, kvinnoförtryck och våld.
Inte ett år till med dessa barbarer.
Inte en månad till med dessa diktatorer.
Inte en dag till världens grymmaste regim får stå oemotsagd.

Akbar Mohammedi dog för sin kärlek till frihet. Elie Wiesel, Nobelpristagare och Förintelse-överlevare skrev en gång:

”Motsatsen till kärlek är inte hat
Motsatsen till kärlek är likgiltighet”.

Vi är inte likgiltiga.
Vi är inte tysta.
Vi tar striden för ett fritt och demokratiskt Iran.
Låt Akbar Mohammedis röst om frihet fortsätta ljuda.

Jag kan inte annat än instämma med Birgitta. Frågan är hur vi går vidare. Att tillåta demonstrationer är naturligtvis en signal i rätt riktining. En annan borde vara att se till att de irankritiska slipper att sina plågoandar får följa med dem till Sverige. Eller som Nordic Dervish uttrycker det i ”Gräddan av Stockholms galningar sammanstrålar” (syftar på dagens demonstrationer):

Iranier flyr Iran för att slippa sådant skit. Och inser att Khomeinis Israelhatardag även anordnas i Sverige! Sug på det gott folk: En dag inrättad av Khomeini, i hjärtat av Stockholm. Det är så fucked-up att man inte finner ord.