november 2009


Oj vilken storm om resultatet i Minaretröstningen i Schweiz (SvD).

Hade mest tänkt hänvisa till Dick Erixons mycket välskrivna artikel Minaretförbud eliternas förtroendekris, men kan inte låta bli att göra några ytterligare tragiska reflektioner.

Resultatet 57% kom som en stor förvåning, då väljarundersökningar visat en betydligt lägre siffra. Hum, vad säger det om yttrandefriheten egentligen? Att medborgarna inte ens vågar säga vad de tycker till undersökningsinstitut. Mycket skrämmande!

Den andra reflektionen är hur hela media känneteckans av skräcken och kuvandet under mobbarens hot, utan att våga stå upp för de mobbade. Ja för de är ju våldsamma de där islamisterna, så det är bäst att vi fjäskar ordentligt så kanske de låter just oss vara. Både skrämmande och pinsamt, för när har den metoden någonsin lett till annat än förakt (i sin mildare grad). Samtidigt verkar de inte inse sin egen motsägelsefullhet. De är rädda för vad islamisterna kan tycka och göra om vi går emot dem det minsta, men samtidigt mässar samma personer ut hur fredliga de är.

Sist men inte minst ska det bli mycket intressant att följa uppvaknandet ur törnrosadrömmen där tilltron på demokrati står över allt annat. För hör och häpna, nu börjar de ivrigaste demokratiförespråkarna hävda att folkomröstningar nog inte är demokratiska … Spännande!

Lite mer nyanser i den offentliga debatten tack.

Annonser

Tiden för att kunna ställa Andra världskrigets krigsförbrytare inför rätta börjar rinna ut. Trots att de som idag döms knappast hinner sitta av sina straff så är det ändå viktigt att bevisa de oförrätter som begåtts. Samt naturligtvis att visa för dagens krigsförbrytare att det inte är allt för lätt att slippa undan.

John Demjanjuk kommer nu att ställas inför rätta för att ha medverkat i tyskarnas förintelseläger (SvD). Jag hoppas verkligen att vi även kommer att hinna med att döma alla de kommunistiska krigsförbrytarna, eller hur länge ska vi tillåta att ”segraren skriver historien”?

Jag hittade precis denna mycket intressanta sida gällande Kommunismen och Baltikum. Några citat:

En rad ledande nazister ställdes som bekant inför rätta i Nürnberg år 1946 samt dömdes för sina brott mot freden, sina krigsförbrytelser och sina brott mot mänskligheten. Men ännu har inte en enda kommunist dömts för motsvarande brott i Baltikum eller övriga Östeuropa.

Om det alltid är fel att begå brott mot mänskligheten – oberoende av vilken ideologisk uppfattning brottslingen vägleds av – vore det moraliskt riktigt att genomföra en andra Nürnberg-rättegång, den här gången mot kommunistiska krigsförbrytare, till att börja med i forna Sovjetunionen och Östeuropa. Enklast vore att låta Internationella domstolen i Haag, som redan dömt krigsförbrytare i det forna Jugoslavien, få sitt mandat utvidgat till att gälla hela det forna Östeuropa och Sovjetunionen.

Esterna utgjorde enligt 1938 års uppgifter drygt 93 procent av befolkningen i Estland. Ett halvsekel senare hade deras andel sjunkit under 60 procent. Inget annat land i Europa hade råkat ut för så stora befolkningsförluster under och efter kriget som Estland (och Lettland). Ännu vid början av nittiotalet hade esterna inte uppnåt samma antal som före kriget, ockupationerna och deportationerna.

”Det övriga Europa känner inga så dramatiska befolkningsförändringar och kan därför ha svårt att fatta vad esterna utsatts för” konstaterade Lennart Meri, då välkänd författare och filmare samt sedermera utrikesminister och president, när jag intervjuade honom i början av nittiotalet.”Det finns inget att jämföra med. Men man kan försöka föreställa sig Moskva med 15 miljoner invånare,där halva befolkningen bestod av kineser och där t ex trafikpoliserna med ´storebrors´ rätt bara talade kinesiska. Och där man på restaurangerna ersatt de gamla besticken med rispinnar”.

Läget var inte bättre i Lettland, sett ur det lettiska folkets synvinkel. Letterna var i början av nittiotalet nästan 100 000 färre än de varit före andra världskriget. Andelen letter i Lettland sjönk under samma tid från 82 till 52 procent. I huvudstaden Riga var inte mer än var tredje invånare lett, i den näst största staden Daugavpils bara var åttonde osv.

Som sagt, vi behöver visa att även segrare har ett ansvar.

 

Jag är minst sagt avundsjuk på Cecilia Malmströms nya roll i EU (SvD). Hennes nya ansvar ligger mig varm om hjärtat.

Dokument utifråns bilder om de romska barnen ligger fortfarande på min näthinna och min maktlöshet har hållit mig vaken. Jag hoppas verkligen Malmström kan göra något för deras situation, liksom situationen för alla de andra som utnyttjas, i tex trafficing och droghandel.

Som jag skriver på min sida ”En bättre värld”:

Därför anser jag att varje individ bör sträva efter win-win situationer tillsammans med, och för andra, som också strävar efter win-win situationer, samtidigt som samma personer tillsammans motarbetar de som strävar efter win-lose situationer. Ett exempel på det senare är de som missbrukar andras svagheter, oberoende om det gäller fysisk styrka, psykologiskt övertag, ekonomi, kunskapsövertag o dyl, både på individ-grupp-företag-organisation-nationsnivå. Win-win är att dela på ett överskott som åstadkommits genom samarbete, medan win-lose är att ta något som någon annan skapat.

Jag förutsätter att Malmström har samma syn på vad som är gott respektive ont och önskar henne all lycka till.

Ännu ett tecken på att LAS inte följt med i verkligheten. Att personalen på Urban Outfitter blivit uppsagda för att erbjudas jobba vidare via ett bemanningsföretag är i sig ett tecken på att regelverket för ”vanlig anställning” inte håller längre, och företagen söker sig därför till andra, mer eller mindre bra, lösningar. (SvD)

Ska vi behöva vänta tills arbetslösheten är över 50% innan majoriteten ska anse att vi faktiskt även ska se till de arbetssökandes situation, och de som står utanför den ”vanliga” anställningsformen.

En uppluckrad LAS skulle dessutom ha det positiva med sig att de redan anställda skulle känna mindre risk för att flytta på sig, vilket i sig skulle innebära en ökad rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för att vi faktiskt får rätt personer på rätt plats. Det senare är inte bara av intresse för individerna utan även för både företag och samhället. För självfallet genererar man mer välstånd när man är på ett jobb som passar.

Detta skulle även bidra till en välbehövlig minskning av långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.

Så, till alla er som har jobb:

Visa lite solidaritet och ge de som står utanför en rimlig chans. Nästa gång kanske det är du eller någon i din närhet som vill komma in.

Varför ska inte de Romska barnen vara världa en barndom fri från kriminalitet och utnyttjande? Se den skrämmande dokumentären ”Barnen som Europa glömde”.

Vilka svenska, spanska eller italienska barn skulle vi tillåta att leva under samma vidriga förhållanden? Är det av rädsla för att kallas rasister som samhället inte vågar kritisera en del inom den romska kulturen som de till och med själva talar fritt om?

Nej, det är en fruktansvärd sida som visas upp, och Europa borde kunna erbjuda sina barn en betydligt bättre start i livet. Utbildning, mat och husrum, istället för bortgifte, påtvingad kriminalitet och förnedring.

Det är bara att inse, att de biologiska föräldrarna inte alltid är det bästa för barnen (något som så sakterliga även svenska myndigheter verkar inse (SvD)).

”Tänk själv och diskutera!” Det är egentligen det enda som Irshad Manji uppmanar till. Hon säger inte åt dig vad du ska tänka, utan uppmanar till eget tänkande, kritiskt tänkande. Hon saknar idag det fria tänkandet och debatterandet inom den islamska tron, en debatt som hon anser en gång fanns men som nu saknas. 

För den uppmaningen blir hon dödshotad, och dödshoten kommer från de egna islamistiska leden.

Hon påpekar också att det finns många, speciellt unga, som tycker som hon men som är rädda att uttrycka det offentligt.

12 november visades en intervju med henne i SVT:s Existens. Där framgick det att de inte lyckats hitta någon muslim här i Sverige som ville ställa upp och stå på hennes sida. Jag vet inte vad orsaken var att de inte lyckades hitta någon. Är det så illa att ingen håller med henne? Eller är det så illa att ingen vågar stå för att de håller med henne? Kan det vara så att hon har rätt i att många är rädda för att säga vad de tycker, även här i Sverige? Manji diskuterar gärna kvinnors roll inom islam, det långtgående hatet mot judendomen och förekomsten av slaveri i muslimska länder.

Inte ens Abd al Haqq Kielan, imam och ordförande i Svensk Islamisk Samling, stödjer henne. Vilket rimmar illa med hur han presenteras på Wikipedia. Är det månne de egna leden som skrivit presentationen?:

Kielan är bland annat engagerad i arbete mot extremism bland muslimska ungdomar. Han har undertecknat det internationella Ammanbudskapet som syftar till att motverka extrema tolkningar av religionen genom tolerans och enhet. 

Ja jag tycker att det är skrämmande när personer ska få dödshot för att de uppmanar till dialog och för att de vågar kritisera. Och jag hoppas verkligen att  Svenska insatser, så som vår närvaro i Afganistan (militär och social) får fortsätta att verka i samma anda som Irshad (SvD).

Anisur Rahman från Bangladesh får äntligen stanna här i Sverige. (SvD)

Det är ett viktigt steg i kampen för det fria ordet. Det är viktigt att vi visar omvärlden att vi inte tolererar att journalister tystas. För tydligen har klimatet hårdnat för dem. Bara i Latinamerika har 37 stycken dödats under åren 2004 till 2008, och fyra saknas.

Det är inte acceptabelt att författare och journalister tystas från att kritisera regimer. I Anisurs fall är det den statliga RAB-milisen och de islamistiska extremisterna som är ute efter honom, eftersom han är djupt engagerad i kampen för demokrati och kvinnors och minoriteters rättigheter.

Jag önskar Anisur all lycka i den kampen och är glad att Sverige kan bidra.

Nästa sida »