Jag är för en globalisering och tror att det generellt kommer att leda till färre och mindre våldsamm konflikter. Men samtidigt ställs vi inför dilemmat gällande vad det faktiskt är som vi försvarar. Då som nu har det varit fosterlandet, vår religion eller vår världssyn. Förr sammanföll dessa oftare, vilket på vissa plan gjorde det hela enklare. Men nu i och med globaliseringen där människor flyttar mer på sig så blir de inte alltid lika lätt.

Nidal Malik Hasan verkar vara ett exempel på där detta dilemma har uppstått. Han är muslim och del av den amerikanska armén. Han har uppenbarligen varit intresserad av att kämpa i den amerikanska armén, åtminstonde en gång i tiden. Men tydligen inte efter 11 september, eftersom han då hamnde i intressekonflikt med sin muslimska tro. Men det framgår inte av SvD artikeln varför han inte fick sluta i armén, fast han så önskade.  (SvD)

Hur tänker försvarsmaken över huvutaget i denna fråga, rent generellt? Ska muslimer i ett EU försvar slippa att försvara oss mot muslimer? Ska kommunister i ett EU försvar slippa att bekämpa kommunister i till exempel Afrika? Ska man kunna få skriva in en förbehålls klausul när man går in i armén? ”Jag lovar att ställa upp förutsatt att …” Nja knappast, men hur ska vi hantera frågan?