Självklart är det svårt när maktbalanser står på spel. I SvD idag:

En besviken Andreas Carlgren lämnade Köpenhamn på lördag förmiddag.
– Världens ledare är inte mogna att göra det som planeten behöver, säger han till SvD.se.

Av debatten, åtminstone här i Sverige, så är det lätt att tro att miljöfrågan är något separat eller åtminstone något som alla vilkorslöst sätter högst upp på agendan, medborgare såsom ledare.

Men hur är det med den saken egentligen? Visst har nog många här i Sverige ett relativt högt miljömedvetande, och en del försöker också dra sitt strå till stacken. Men i ärlighetens namn så är det knappast så att det begränsat vår välfärd nämnvärt. Hur mycket är vi beredda på att minska vår välfärd? Och vi som ändå har relativt hög välfärd, då är det inte så konstigt att inse att de länder med dels lägre miljömedvetenhet, dels låg välfärd som utgångspunkt har än svårare för att vilja bidra.

För vad är rättvist? (Även om långt ifrån alla ens har någon ambition att eftersträva rättvisa.) Ska de individer som idag lever i rika länder straffas för tidigare generationers slösaktighet? Eller är det de länder som har effektivast miljöinnovationer som ska belönas och samtidigt dela med sig globalt? Eller ska vi slopa alla nöjesresor med flyg? Eller sätta ett tak för hur mycket en person får konsumera under ett år? Oberoende av vad vi gör så kommer det i sin tur få andra konsekvenser som ändrar maktbalansen här i världen.

Så hur gör vi? Ska vi säga att målet är en oförändrad maktbalans i världen, samtidigt somvi tillsammans tar oss an miljöproblemen?

Ja, så har vi ju då det där med orsak och verkan. Inte alltid helt lätt, och efter vad jag förstått så är man även inom miljöområdet oeniga, för att inte tala om hur oeniga vi är utanför miljöområdet. Och hur skulle vi i så fall enas om en definition av denna balans?

För om vi säger att maktbalansen ska förbli oförändrad, då säger vi samtidigt till de växande ekonomierna att det är ingen ide att ni kämpar på för ni kommer ändå inte att vinna på det (🙂 visserligen en känd kommunistisk tanke som borde passa Kina som handen i hansken) och till de övriga ekonomierna att det inte heller för dem behövs någon kämparanda, för de kommer ju ändå att behålla sin position.

Fast behöver vi då någon tillväxt? Intressant fråga som jag inte fullt ut ger mig in på här. Jag ser inte att vi egentligen behöver någon större tillväxt när det gäller konsumtion, utan är övertygad om att vi globalt skulle kunna hushålla med våra resurser på ett betydligt bättre sätt. Däremot ser jag att vi skulle behöva satsa mer på skola och sjukvård. Och, när vi människor nu är som vi är,  att vi också behöver satsa på rättsväsendet och försvaret.

Om inte annat så för att hålla ordning på alla de regler som kommer att behöva efterföljas för miljöns skull, och där det redan idag finns en stor svart marknad för tex hantering (eller snarare brist på hantering) av miljöfarligt avfall.

Så det är knappast konstigt att det är svårt att enas i denna stora fråga, som faktiskt får bäring på hela samhället och inte bara på de direkta miljöfrågorna.

Med tanke på ovanstående är det ändå lite hoppfullt att man ändå vill prata med varandra, åtminstone enligt den officiella agendan.

Its realy all politics after all :-)