Jag delar PJ Anders Linders oro över klimatet för innovatörer här i landet. Han skriver i SvD:

Skattepolitiken måste sluta att bekämpa rikedom och börja bekämpa fattigdom istället. Även om en lyckad innovation ger enorma inkomster åt sin upphovsman, går minst 95 procent av värdena till samhället, enligt toppekonomen William Nordhaus. Ett rejält riskkapitalavdrag, beskattning av optioner som kapital i stället för tjänst, en ny förmögenhetspolitik som låter fler satsa i små och nya bolag: Det är inte rikemanspolitik utan välfärdspolitik för framtiden.

För var är det vi brister egentligen? Vi behöver tillväxt för att kunna ge/få den sjukvård vi vill ha, och för att hålla en önskad rättssäkerhet, men även för att på sikt kunna behålla vår suveränintet mot tex Kina (jag är inte fullt lika rädd för att hamna under Indiskt styre).

Så hur ska vi då lyckas med det? En viktig ingrediens är precis det som Linder tar upp. Vi måste stimulera idé-skapandet, samt göra det betydligt enklare att kunna gå från idé till handling.

Varför ser vi inte de arbetssökande mer som resurser än som problem? Och vad är det som gör att detta samhälle inte anser sig ha behov av deras kunskap och förmågor? Är det bristen på ideér? Är det bristen på start/riskkapital? Är det all snårskogen med lagar och regler och skatter? Är det kravet på att alla ska vara så supereffektiva för att få vara med i ”arbetarnas gemenskap”? Finns kunskapen på fel ställe i landet, eller saknas den?

Visst är det trixiga frågor, och jag har inget glasklart svar. Men jag ser verkligen att Linders ideér är steg i rätt riktning.