På tal om hur barn hanteras så har SvD idag en film om hur barn i Sydkorea skickas på militärläger.

Det är definitivt inget som jag förespråkar, men jag slås av kontrasten till vårat eget lull-lull samhälle.

Visst kan det vara en fin tanke att våra barn och ungdommar bara ska göra det de själva känner för, men hur bra blir det i längden? Om det aldrig spelar någon roll vad man gör så kan man aldrig att känna sig behövd, och det är ändå ganska många av oss som mår bra av att känna oss behövda. Och hur vågar vi förlita oss på att dagens sociala syddsnät kommer att finnas där när våra barn/ungdomar blir vuxna, för det är ju det som vi implicit säger när vi säger att de bara ska göra det de tycker är kul, utan någon tanke på om det kommer att gå att försörja sig på det eller ej. Och sist men inte minst, livet kommer att innebära både med- och motgångar, och hur tror vi att vi kan rusta dem för att klara motgångarna om vi låter dem glida fram på en räkmacka?

Sedan är det väl bäst att jag påpekar igen: Jag tycker inte att vi ska skicka våra barn på militärläger.

Däremot tror jag på klarare och vettiga krav från vuxenvärlden, som också följs upp av vuxenvärlden. Och att vi faktiskt disskuterar med dem, istället för att signalera ”gör som du vill, bara du inte kommer här och stör mig”.