Äntligen var det lite mer fart på partiledardebatten (jämfört med förra veckan). Här följer lite reflektioner på de ämnen som togs upp. (SvD) (DN)

Och jag tyckte att Alliansen vann klart. Hoppas de osäkra 20% instämmer!

I detta land är energifrågan nog större än vad de flesta tänker på. Vi har ett land som haft tillgången till vattenkraft som konkurensfördel, och har därmed en energitung industri. Dessutom har vi det kallare här än många av våra konkurrenter har det, samt långa transporter sett till antal invånare. Jag står helt på Björklunds sida gällande kärnkraften. De röd-gröna kom inte med något trovärdigt alternativ för att värna om jobben och därmed välfärden.

Jobben är verkligen avgörande, inte bara för den enskilde individen utan också för de skatteintäkter som de skapar (och de bidrag som då undviks). Glädjande att höra är att trots finanskris så har 100 000 personer fler jobb nu jämfört med 2006. Och detta trots att vi har en ganska rejäl invandring där många behöver en startsträcka för att komma igång. Det är i alla fall lovande att Alliansen jobbar på att underlätta för de med kompetens att få använda den så snabbt som möjligt, innan de tvingas in i apati.

Och det klassiska, att de röd-gröna lurar folk att den bas varpå skatten dras ifrån, att den är konstant. När den i själva verket i allra högsta grad är rörlig. De borgerliga borde däremot bli tydligare på att förklara att en minskad skattesats (%) innebär att tillväxten och därmed skattebasen ökar, så att de faktiska skatteintäkten till stat/kommun kan öka i kronor. Det skulle vara väldigt intressant att veta hur just denna skatteintäkt i kronor har förändrats. Jag skulle inte vara förvånad om den ökat.

Och så kom burka-frågan upp. Monas lösning med fler mosker hängde jag inte riktigt med på. Däremot ser jag fram emot att man lyfter fram frågan med förtrycket av kvinnor i patriarkala kulturer.

När det gäller förtidspensionerna så får jag en känsla av att alliansen förklarar detta sämre än nödvändigt. Varför inte istället lyfta fram rehablitering och vikten av att komma tillbaks till arbete, både för individen och för samhället. Det som jag saknar i denna debatt är hur vi ska förändra arbetsmarknaden för att även de som inte är 100% arbetsföra ska få plats. I ett land med hög produktivitet så finns det fler som inte når upp till den höga nivån, men enligt mig bör inte det betyda att de sätts på avbytarbänken på livstid. Och jag har svårt att tänka mig att 140 personer om dagen i tio år verkligen varit så dåliga att de inte kan bidra något alls.

Skolan. Vilket sorgebarn Björklund fick ta över. Men han gör enligt mig underverk, även om det tyvärr tar tid innan vi kan skörda frukterna. Och självklart är det så att desto tidigare elever och föräldrar får tydliga besked desto bättre. Trots dagens skriftliga omdömen skulle jag från vissa lärare helt klart föredra att få betyg än dagens vaga kommentarer. För att knyta an till jobben: Om vi inte kunskapsmässigt står oss i konkurensen så kan vi snabbt gå till att bli ett låglöneland = lågvälfärdsland. Så kan de röd-gröna fundera på vilka skatteintäkter de ska använda sig av för att infria de guld och gröna skogar de utlovar.

Vad jag blir trött på detta jämnstäldhetstjatande. Lyft näsan lite och fokusera på verkliga problem. Utomlands finns det på vissa ställen enorma problem som det definitivt behöver göras något åt, men här? Det blir mest pinsamt. Kanske går det att som politiker fila på ett och annat men lämna åt föräldrarna att besluta om föräldraledighet och åt företagen att besluta om könsfördelningen hos dem. Däremot ska vi, som jag skrev ovan, stärka de kvinnor som ingår i patriarkala kulturer, motverka trafficking, våldtäkter och dyligt.

Detta med jämnstäldhet är annars en bidragande orsak till varför vi bör stanna i Afganistan. För att värna och stärka de i Afganistan som vill leva så som vi tar för självklart, i ömsesidig respekt med varandra, män som kvinnor och oberoende av etnicitet. (Visst kan vi få det ännu bättre här, men jag tror att just dessa afghaner skulle tycka att vi har det milsvitt bättre än de.)

Och min självklara vinnare: Björklund!

Jag ser fram emot ytterlligare en mandatperiod för Alliansen, och med ett än starkare Folkpartistiskt inslag!

För det är ju bland annat det som det handlar om: att avgöra hur starka de respektive partierna kommer att vara i Alliansen respektive röd-gröna. Att visa att man man samarbeta, samtidigt som man ber om mandat att driva vissa frågor ytterligare.