Som liberal så är jag bara måttligt drogliberal. I princip anser jag att folk får göra vad de vill med sina liv, så länge det inte stör andra. Men egentligen så menar jag att folk får göra vad de vill med sina liv, förutsatt att de var vid sina sunda vätskor när de beslutade sig. När det är någon som uppenbart håller på att köra sitt liv rakt åt h-e, ja då anser jag att andra bör gripa in. Och jag räknar med att andra ska göra det samma för mig.

Just nu tänker jag på dopinghärvan. (VF) Självklart ska man inte dopa sig om man ska tävla. Men hur är det med alla oss som inte tävlar? Inte för att jag har någon önskan att dopa mig, men var bör den lagliga gränsen gå för oss icke tävlande?

Ja självklart ska det vara förbjudet med medel som gör att du ökar risken att skada andra. Sedan ser jag ingen anledning till varför det skulle vara lagligt med sådant som är skadligt för den egna hälsan. Men det är väl här det börjar bli trixigt, hur stort mandat ska jag ha att få utsätta mig själv för fara? Och går det snett så är det samhället som får betala. Men detta dilemma gäller ju så otroligt många områden i vårt samhälle. Men självfallet får i så fall risken för skada ställas mot chansen till nyttan. Och det är väl här jag har svårt att komma på någon hållbar ”nytta”. 

Och till en sista aspekt. Något som kan vara ofarligt och hanterligt för vissa personer, kanske kan vara farligt och svårhanterligt för andra. Hur ska vi göra då? Som med alla (?) missbruk så finns det en nivå som innebär ett brukande istället för ett missbrukande, så som vid mat, sex, spel, alkohol, idrott, arbete osv. Men vet just inte vad en ”brukar” nivå av dopingpreparat skulle vara, och om en sådan nivå överhuvutaget skulle vara av intresse för målgruppen?

Ja det var lite funderingar från min sida.

Avslutningsvis; jag har förtroende för vår dopinglagstiftning, möjligen att den emellanåt är för långsam, och jag hoppas att polisens tillslag får en verklig effekt på dopingmissbruket.

********

Jag kommer osökt att tänka på Jonas Andresson som på grund av drogskulder i Sverige hamnade i Bolivianskt fängelse. Hans bok El Choco är högst rekommenderbar. Och den hårda vägen lyckades han bli av med sitt drogmissbruk och hittar till och med sitt livs kärlek och får barn. Men det är inte många som skulle klara den resan, och många skulle nog gärna slippa den helt. För vem drömmer om att bli missbrukare?