Wuthering Heights av Emily Bronte. Jag föll, som oftast, för boken på grund av det annorlunda omslaget, och sedan för att den förde mina tankar till Jane Austins Emma.

Böckerna har sin likhet i att de utspelar sig på den engelska landsbygden och påminner om hur långsamt livet flöt fram på den tiden (17-1800-talet).

Men Wuthering Heights innehåller ofantligt mycket mer grymhet. Den visar hur grymhet fortplantar sig, men också att spridningen går att häva. Men vilket lidande! Och vilka tragiska människoöden! Framförallt detta att ha minimal möjlighet att påverka sitt eget öde. Född eller intvingad i en destruktiv familj så fanns det ingen hjälp att få eller någonstans att ta vägen. Även sådana som bröder och fäder fick se sina händer bakbundna.

Vilket är hela ursprunget till min liberalism – Den där frustrerande känslan när man är inträngd i ett hörn utan att kunna göra något. – Jag hatar den!

Men boken är mycket läsvärd. Den är underbart skriven. Och den påminner om att vi bör värna om det sociala skyddsnät och den rättssäkerhet som vi trots allt har och vikten av att få det på plats i mindre lyckligt lottade länder.

En avslutande tanke till Mrs Dean, som tillhörde en av alla de som tjänade en familj och tillsynes inte hade något privatliv alls.

*******

PS Det finns faktiskt några som ändå bryter sig loss, men vi får inte veta något om deras ”bortavistelse”, och jag vill inte avslöja vilka de är utan uppmuntrar er istället att läsa boken. 🙂