Väninnan – Rapport från Rosenbad av Eva Franchell ger en mycket intressant inblick i den Socialdemokratiska ledarkulturen under Göran Perssons styre. Eva var väninnan som tidigare hade arbetat för Anna Lindh, och som var med när hon brutalt knivmördades. Detta är hennes berättelse av Rosenbad. Och det är ingen smickrande bild. Mellan raderna så målar den upp en skrämmande avsaknad av laganda och viljan att tillsammans skapa ett bättre Sverige.

Mellan raderna ges vi också en bild av Göran Persson. För är det något jag lärt mig att uppskatta med åren så är det bra ledare. I mina ögon tillhörde inte Göran Persson den kategorin ens innan jag läste boken. För att ta ett talande citat från ett möte mellan Eva och Göran Persson, flera år efter mordet på Anna:

Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.

– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menare med alla rättegångar och så … Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänkte, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?

Han fortsätter att titta på mig, oförstående.

– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du?

För mig säger det en hel del om en persons empati.

Boken tar oss dessutom igenom många kriser, Estonia, Hallandsåsen, Tsunami etc. Och är det inte så att i krisen visar ledarskapets rätta ansikte. Samtidigt är det en intressant tioårig historiekavalkad.

Frågan som dröjer sig kvar är: Hur mycket av den här ledarkulturen lever fortfarande kvar inom Socialdemokratin …