Per Gudmunsson tar idag upp problemet med att grundtanken med asylhanteringen inte upprätthålls, vilket betyder att vi i praktiken ger plats till icke asylberättigande framför verkligt asylberättigande. De han syftar på är de ”ensamkommande flyktingbarnen” som anger falsk ålder och där vi inte ifrågasätter deras ålder eller historia. (SvD) Han skriver:

Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism.

Problemet kan bara lösas med att upprätthålla asylbegreppet och värna definitionen av vem som är flykting.

Och, för hur tråkigt det än kan låta så är det också en fråga om resurser. Var kan vi (Sverige) hjälpa bäst och hur? Och hur hittar vi en bra balans mellan att hjälpa oss själva respektive att hjälpa andra. Och när kan de två faktiskt vara samma sak. Läs gärna min artikel En bättre värld. Ett litet urklipp:

Vi bör bara välkomna de som också strävar efter ömsesidig resepkt och ödmjuket, vilket jag är övertygad om att de flesta gör. (Däremot vill jag inte att vi bjuder in dessa individers plågoandra. Det skulle vara som att först flytta den mobbade till ny klass, för att direkt flytta efter de som mobbar.) Och naturligtvis ska vi resepktera de som vi därmed välkomnar. Vi bör självklart även förvänta oss att de respekterar varandra, inte alltid helt lätt med tanke på situationen i vissas hemländer.

Annonser