Maud Nycander har fått det stora förtroendet att göra en dokumentärfilm inne på en sluten psykiatrisk avdelnin, se Sluten avdelning.

Filmen ger en bild av insiktfulla individer, som emellnåt kan behöva samhällets stöd för att hitta tillbaks till sig själva igen. De som är negativa till tvångsvård och sluten vård ges förhoppningsvis här en annan bild, en bild av att det faktiskt handlar om att hjälpa. Och att det är en stor trygghet att denna hjälp finns.

På tal om psykvård; hörde på P1 i eftermiddag att ca 40 000 unga tar antidepressiv medicin. Jag är visserligen för medicinering när det behövs. Ibland kan man behöva ta till medicin för att klara av att ta itu med det som var det verkliga problemet. Eller när det är som på filmen, att det är en kronisk sjukdom, att det faktiskt är medicinering som är lösningen.

Men som det påpekades i radioprogrammet; allt för många av dessa unga fick varken utredning eller uppföljning/terapi. Vilket är helt vansinnigt! Och som hon också påpekade; vi vet för lite om vad dessa mediciner gör på hjärnor som fortfarande inte växt färdigt. Skrämmande att testa på så många!

Något som tål att tänka på är detta med att det finns flera sätt att visa att man bryr sig, än de som vi kanske vanligtvis tänker på. En av kvinnorna fick en vändpunkt när hennes bästa kompis sa till henne (efter ännu ett av alla hennes självmordsförsök): Nästa gång kommer jag inte, men jag kommer på din begravning. Och en annan kvinna fick sig en rejäl tankeställare när läkaren vände sig om och sa: Om du tar ditt liv, så är det istället din son som kommer att sitta här om några år.

Advertisements